Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1387-1388 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farinelli, Carlo - Faringe - Farini, Carlo Luigi - Farini, Domenico - Farinosæ - Farinsocker - Farinos - Fariséer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

italiensk kastratsångare, f. 1705 i Neapel, d. 1782
i Bologna, elev af Porpora och Bernacchi, uppträdde
efter 1722 under oerhördt bifall som koloratursångare
bl. a. i Verona och Wien, där han dessutom utbildade
sig i buren sång af patetisk karaktär.

1734
engagerades F. i London af Händels motståndare och
bidrog genom det kortvariga sinnesrus han väckte till
att störta Händels operaföretag. 1736 drog han till
Madrid och lyckades till den grad tjusa de spanske
konungarna Filip V och Ferdinand VI, att de satte
honom i spetsen för
politiken, gjorde honom till grand af Spanien honom
och hans legitima afkomlingar" !), Calatravariddare
och k. kammarsångare med ansenligt lifstidsunderhåll
samt öfverhopade honom med skänker. Af Karl III blef
han omsider (1761) anmodad ("med nådig tillåtelse
att få medtaga sina saker") att flytta till Bologna,
där han byggde sig ett ståtligt palats. - F. kallas
af Chrysander den skickligaste målsmannen för den
musikaliska materialismen, och tvifvelsutan är det
riktigt såväl att söka denna typ inom den abstrakta
och naturvidriga kastratsången som ock att särskildt
uppställa F. såsom representant för det ihåliga
musikaliska virtuosväsendet. F. egde nämligen i
otrolig grad virtuosens alla yttre egenskaper:
hans stämmas klangfärg verkade rent patologiskt
fjättrande, dess styrka öfverröstade trumpetens, dess
uthållighet var exempellös, dess omfång sträckte sig
nästan öfver det mänskliga organets samtliga register,
och dess färdighet inbegrep och stegrade ytterligare
alla hans föregångares mångfaldiga konstgrepp. Men
det föredragna konstverkets innebörd kom ej till
uttryck. F. uttryckte och framställde ingenting annat
än sig själf: sångerna voro till för hans skull,
och deras innehåll var oföränderligt detsamma. Med
rätta skyltar F. i Hogarths satiriska tafvelserie "The
rake’s progress" såsom en bland af gudabilderna för
en sedligt anstucken civilisation. - Hans lefnad har
gifvit ämne till Aubers opera "La part du diable"
("Hälften hvar"), komedien med sång "Farinelli
eller kungen och sångaren" af Saint-Georges m. fl.
A. L.*

Faringe, socken i Stockholms län, Närdinghundra
härad. 6,641 har. 857 inv. (1906). Annex till Knutby,
Uppsala stift, Närdinghundra kontrakt. Hvalfven i
F. kyrka ha nu öfverkalkade målningar, utförda 1515
af Laurentius pictor (målare) från Uppsala.

Farini. 1. Carlo Luigi F., italiensk statsman och
historieskrifvare, f. 1812 i Russi i Romagna,
d. 1866, var till en början praktiserande läkare
i Ravenna, förvisades 1843 såsom delaktig i
de politiska oroligheterna inom Kyrkostaten
1841, fick 1846 tillstånd att återvända och
blef 1847 understatssekreterare i romerska
inrikesministeriet. När det republikanska partiet
1848 kom till makten i Rom, drog F. sig tillbaka till
Florens, hindrades
af det fanatiska prästerskapet efter Roms intagande af
fransmännen att återinträda i sitt ämbete och begaf
sig då till Turin. Där redigerade han den satiriska
tidningen "La frusta" och utgaf Storia dello stato
romano dal anno 1814 al 1850 (1850), hvari han
häftigt angrep såväl den klerikala reaktionen som
det radikala revolutionspartiet. Han ådagalade en
mera lugn uppfattning i sin som fortsättning på
Bottas historia utgifna Storia d’Iialia dall anno
1814 al 1850 (2 bd, 1854-59). 1850 var han under
nio månader sardinsk undervisningsminister samt
blef därefter medlem af högsta sundhetsnämnden
och deputerad. Vid krigsutbrottet 1859 sändes
han af Cavour, hvars politik han understödde, i en
förtrolig beskickning till mellersta Italien, valdes
till diktator i Modena, Parma och Romagna, hvilka
länder han förenade till landskapet Emilia, och blef
i juli 1860, efter dess införlifvande med Sardinien,
inrikesminister. F. afträdde från denna befattning i
okt. s. å., blef efter Rattazzis afgång i dec. 1862
ministerpresident och sökte verka i enlighet med
Cavours politik, men måste, sinnesrubbad till följd
af öfveransträngning, 1863 afgå, hvarvid kamrarna
åt honom voterade en nationalbelöning af 200,000
francs och en lifstidspension på 25,000 francs för
hans förtjänster om åvägabringandet af Italiens enhet
och hans redlighet vid förvaltningen af Emilia. Ett
monument öfver F. aftäcktes 1878 i Ravenna.

2. Domenico F., den föregåendes son, politiker,
f. 1834, d. 1900, var 1854-66 officer först i
sardinska, sedan i italienska armén och tillhörde
1864-86 deputeradekammaren, som hvars president han
flera sessioner fungerade. 1886 utnämndes F. till
senator och var 1887-98 senatens president.

Farinosæ, bot., växtserie bland monokotyledonerna,
närbesläktad med Liliifloræ. Särskildt utmärkande
för hithörande växter, som vanligen äro örter, är den
mjöliga fröhvitan (däraf namnet). Serien omfattar 11
familjer, af hvilka de viktigaste äro Reslionaceæ,
Centrolepidacecæ, Xyridaceæ, Eriocaulaceæ,
Bromeliaceæ, Commelinaceæ och Pontederiaceæ. Med
undantag af restionaceerna och centrolepidaceerna
förekomma nästan alla till Farinosæ hörande växter i
tropikerna. Restionaceerna förekomma nästan samtliga
i Syd-Afrika och i Australien, centrolepidaceerna i
Australien, de flesta xyridaceer och alla bromeliaceer
äro amerikanska. I Europa finnes endast en art,
Eriocaulon seplangulare, på de brittiska öarna.
G. L-m.

Farinsocker. Se Farin.

Farinös (fr. farineux, af lat. farina, mjöl), mjölig,
mjölaktig; grå, matt (om färgen i en tafla).

Fariséer (hebr. perusim, aram. perisin, starkt
emfatiskt perisajja, grek. farisaioi, "de afsöndrade",
"separatisterna"), ett judiskt parti, som genom sin
konflikt med ett annat, sadducéerna, satt en väsentlig
prägel på hela den senare judendomens historia;
fariséernas betydelse kan därför till fullo förstås
endast i samband med sadducéerna. Intetdera af dessa
partier nämnes med dessa namn förrän under den senare
makkabéertiden (2:a årh. f. Kr.), men deras ursprung
sträcker sig icke dess mindre tillbaka ända till den
judiska religionsförsamlingens uppkomst i Jerusalem
efter återkomsten från Babel, ja, till en del ända
till den israelitiska religionens omdaning under
fångenskapen i Babel. Då något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>