Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fackförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan således ej numera säga, att fackföreningarna
principiellt hålla vare sig på den ena eller
andra löneformen. Om för en industri eller
ett yrke gemensamma, likformiga arbetsvillkor
kunna förorsaka olägenheter, medföra de äfven
stora fördelar. Arbetarna komma att konkurrera om
duglighet i stället för om låga löner. Däraf följer,
att produktiviteten hos arbetarstammen ökas, å
ena sidan på grund af att konkurrensen drifver dem
att täfla i skicklighet, å andra sidan på grund af
att arbetarnas lefnadsvillkor tvingas upp på en
högre nivå, hvilket är ett af hufvudvillkoren för
en duglig och produktiv arbetarbefolkning. Vidare
verkar likformigheten i arbetsvillkor
stäfjande på smutskonkurrensen, som bedrifves af de
arbetsgifvare, hvilka ha svårt att hålla sig uppe;
dessa arbetsgifvare måste till industriens stora
båtnad försvinna, och öfriga arbetsgifvare måste, då
de ej genom att försämra arbetsvillkoren kunna minska
produktionskostnaderna, i stället söka bringa ned
dessa genom att införa arbetsbesparande maskiner
och bättre arbetsmetoder. Att fackföreningarna
kunna drifva upp löner m. m. till en höjd,
som gör det omöjligt för en industri att öfver
hufvud alls bära sig, är emellertid tydligt. Att
strejkerna medföra stora kostnader och störingar
för industrien, är likaledes uppenbart. Emellertid
måste påpekas, att strejken näppeligen är en
följd af fackföreningarna, att de starkaste
fackförbunden äro de fredligaste och slutligen att
det ojämförligt största antalet konflikter mellan
arbetsgifvare och arbetarorganisationer löses på
fredlig väg. Att fackföreningarna direkt arbeta
på att inskränka arbetsintensiteten (en metod,
som i vissa former med ett skotskt ord ofta kallas
ca’canny), är en förebråelse, som ofta riktats mot
dem och som vid gjorda undersökningar på sina håll
äfven visat sig ha haft fog för sig. Likaledes ha
fackföreningarna flerstädes motsatt sig införandet
af nya, arbetsbesparande maskiner. Denna taktik har
nu alltmer gifvit vika för en förnuftigare, som ej
motsätter sig införandet af maskiner, utan endast
söker reglera och mildra de öfvergående svårigheter,
som maskinernas införande alltid medför för de gamle
arbetarna inom yrket. En mycket allvarlig invändning
mot fackföreningarna, hvars vikt knappast kan
öfverdrifvas, är, att de blanda sig i arbetets ledning
samt att de ej tillåta arbetsgifvaren att afskeda de
arbetare, som han anser odugliga. Fackföreningarnas
inblandning i förra fallet riktar sig mot ett af
hufvudvillkoren för industriens produktivitet,
i senare fallet upphäfver den konkurrensen om
dugligheten bland arbetarna, en af de bästa följderna
af fackföreningarnas verksamhet. Fackföreningarnas
ingrepp i arbetsgifvares rätt att afskeda torde
emellertid stundom ha framkallats af dessas försök
att på denna väg komma arbetarorganisationerna till
lifs, hvilka å sin sida väl komma att försvinna med
organisationernas utbredning.
Af ofvanstående framgår, att man ej kan afge
något allmängiltigt omdöme om fackföreningarnas
verksamhet. Det torde emellertid vara säkert, att
i den mån de höja sina medlemmars lefnadsnivå,
deras bildning och deras själfkänsla, i den mån
verka de till fördel äfven för industrien och
att de under vissa förutsättningar äfven genom
sin öfriga verksamhet verka höjande på industriens
produktivitet. Dessa förutsättningar finnas i mycket
olika grad hos olika arbetarorganisationer. Bäst
utvecklade finnas
de hos starka, väldisciplinerade förbund med kunniga
och dugliga ledare, som ha makten och ansvaret sig
anförtrodda, således hos de organisationer, som
äfven bäst tillvarataga arbetarnas egna, särskilda
intressen.
Rättslig ställning. Lika växlande som åsikterna om
fackföreningarnas verksamhet har den lagstiftning
varit, som på ett eller annat sätt berört
dem. Under sin första utvecklingstid träffades
fackföreningsrörelsen af förbud mot sammanslutningar,
koalitioner. Dessa förbud ha i allmänhet i så godt som
alla länder nu upphäfts, men i flera länder försvåras
fackföreningarnas verksamhet genom inskränkningar
i den allmänna församlings- och föreningsrätten,
hvilka utsatt dem för allahanda trakasserier. Så
kan t. ex. i de flesta tyska staterna (dock ej
i Preussen) en förening upplösas af vederbörande
förvaltningsmyndighet, om den anses utgöra en fara
för allmän ordning och säkerhet, och i Österrike kan
vederbörande landsmyndighet förbjuda en förenings
bildande, därest densamma synes rättsvidrig eller
farlig för staten. I Österrike är en förenings
upplösning i hög grad beroende af myndigheternas
godtycke. Strejklagstiftningen lägger likaledes
ofta hinder i vägen, särskildt genom bestämmelser,
som afse att skydda utomstående för tvång vid
strejker och lockouter och som finnas i de flesta
länder. Rättskapacitet, d. v. s. förmåga att
förvärfva rättigheter, ikläda sig skyldigheter
samt kära och svara inför domstol, ha i Österrike
alla tillåtna föreningar, likaså i Spanien; i
Frankrike ha fackföreningarna, men ej fackförbunden
rättskapacitet. Genom inregistrering kunna
fackföreningarna erhålla rättskapacitet i Tyskland,
Schweiz, Belgien, Holland och några nordamerikanska
stater. Villkoren för dylik inregistrering äro dock
i allmänhet så beskaffade, att fackföreningarna ej
begagnat sig af denna utväg. Anmärkas bör, att i
Tyskland äfven icke-inregistrerade fackföreningar
kunna genom sin styrelse svara vid domstol, men ej
kära. Regeringen framlade där 1906 ett förslag, som
går ut på att ordna frågan om fackföreningarnas
inregistrering. I de skandinaviska länderna
har hvarken frågan om rätt att bilda förening
eller frågan om fackföreningarnas rättskapacitet
varit föremål för lagstiftning. Mot bildandet af
föreningar ha emellertid aldrig några hinder rests
från statens sida, sedan näringsfriheten infördes.
I fråga om möjlighet för fackföreningar att erhålla
rättskapacitet föreligger i Sverige sedan 1903
ett kommittéförslag angående lag om registrerade
föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. I
England fingo fackföreningarna genom lagarna af
1871-75 rätt att låta inregistrera sig. Dylik
inregistrering, som ej berör fackföreningarnas
organisation eller arbetsmetoder, medför för
dem förnämligast rätt att åtala sina tjänstemän
för förskingring och bedrägligt förfarande
i tjänsten. Lagen var så affattad, att de
i öfrigt ej skulle kunna kära och svara vid
domstol. Genom flera domstolsutslag, af hvilka det
viktigaste fälldes 1901 i målet mellan Taff vale
järnvägsaktiebolaget och Järnvägsmannaförbundet, ha
dock fackföreningar förpliktats att ingå i svaromål
på yrkande om skadestånd för åtgärder, vidtagna af
deras funktionärer, samt också blifvit dömda att
utgifva skadestånd. Genom lag af 21 dec. 1906 har nu
emellertid bestämts, att domstolarna skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
