Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskatologi l. Eschatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bistånd, liksom han, bringa religionen till
seger. Tusen år senare födes öfvernaturligt ännu
en son till profeten, som kallas "den som kommer
bönen att förökas". Mellan de två ha Mahrkusjas
vintrar och öppnandet af Yimas Vara (inhägnad)
blifvit instuckna. Efter det sista årtusendet födes
likaledes den tredje, senare gemenligen kallad
Saosjyant ("gagnaren", "hjälparen"). Före hans
uppträdande sliter sig draken lös och uppslukar en
tredjedel af mänskligheten, boskapen och andra Herrens
skapelser. Hjälten Keresaspa reser sig ur sin dvala
och slår honom med sin klubba. Saosjyant, med en
from furstes och andra hjältars bistånd, uppväcker
alla döda i femtonåringars och fyrtioåringars
gestalt. Alla människor församlas från jordens
trakter, från paradis och helveten. Dessa senare
motsvara skärselden, enär de afse syndarnas rening
för den slutliga fulländningen. Endast de, som begått
vissa särskilda synder, hvilka göra människan här
till en kroppslig och efter döden till en andlig
djäfvul, dela djäflarnas lott att förbrännas
i världsbranden. De, som ej renats från sina
synder, undergå nya reningsstraff, efter Saosjyants
bestämmelse, såsom att halshuggas för hvarje oförsonad
dödssynd eller att återförvisas till helvetet och där
i tre dygn pinas och längta efter himmelens lycka, som
samtidigt åskådas.
I den församling, där alla mötas,
igenkänner maken sin maka och fadern sin son. Men en
man, som ej under jordelifvet undervisat hustrun om
Herrens lag eller hindrat henne från att förtjäna
helvetet, får stå med skam. Den egentliga reningen
tillhör världsbrandsmotivet och är en utvidgad form af
den redan i gathasångerna omtalade gudsdomen med smält
metall. En meteor smälter malmen i alla berg. Metallen
står som ett grundt haf öfver jorden. De ogudaktige
känna svedan, men för de fromme är det som ljum
mjölk. Nu utkämpas den sista striden mellan Herren och
hans änglar och ondskans andemakter. Herren angriper
djäfvulen, den gode anden den onde anden, hälsans
genius sjukdomens, odödlighet förgängelse, sanningen
lögnen, lydnadsängeln oärlighetens och ilskans demon
o. s. v. Till sist återstår endast den onde själf,
enligt en version med en af sina drabanter. Han
jagas ner i helveteshålan och brännes i metallen -
eller, enligt en annan tradition, försättes i evig
maktlöshet. Helvetet renas från sin stank och lägges
till jordens landvinningar. Alla höjder tagas ned,
äfven domsberget, hvarpå hitre ändan af de dödes
bro, Tjinvat, hvilade. Det har gjort sin tjänst och
behöfves ej mer. De renade människorna samlas i fröjd
på den jämnade jorden. De tala ett språk och göras
odödliga af en dryck, beredd af oxen Hadhayosj’s fett
och af den hvita Haomans saft. Herren stiger ned och
förrättar högmässan med Haomaonret, med lydnadsängeln
som andre präst. Eller också skall offret förrättas af
profeten med hans medhjälpare, inalles åtta efter det
ålderdomligare bruket. Människorna lefva sedan evigt
sälla. "Allt blir himmel", heter det. En omisskännlig
optimism präglar denna eskatologi. 1:o. Denna
visar sig i periodernas karakteristik. Kampens och
blandningens tid är i princip förgången, segerns
börjar redan med Zoroaster. 2:o. Namnet på de
yttersta tingen är frasjokereti, "framåtverkan",
fulländning. Tidigast förekommer det upplöst,
"de göra världen framåtgående", "de föra världen
framåt". 3:o. Alla verksamma fromm
hjälpa till att bringa det lyckliga slutet å bane. De
kallas "framstegsmän" (frasjoljaretar) och "hjälpare"
(saosjyanter). Människorna äro Guds medarbetare. I
synnerhet gäller det den yttersta tidens
fromme. Saosjyant blir omsider egennamn. 4:o. Redan
Filips af Macedonien historieskrifvare Theopompos
(4:e årh. f. Kr.) visste, enligt Plutarchos,
att människorna enligt persernas tro inemot
världsslutet ej mer skola behöfva föda och ej mer
skola kasta någon skugga. Inhemska böcker säga, att
en ko skall ge mjölk nog åt tusen människor. Man
får nog med en måltid hvar tredje dag. De gamle
bli ej längre svaga. Lifvet förlänges. Ödmjukhet
och frid, gifmildhet och glädje tilltaga. I det
sista årtusendet dö blott de, som falla för vapen
eller ålderdom. Dystrare tedde sig täflan 1:o i
gathasångerna. Då kämpade profeten och hans skara
mot en ond, mäktig värld. "Den stora gärningen",
"det största af allt", som de yttersta tingen
där kallas, var en fruktansvärd och ej så aflägsen
afgörelse. 2:o. Ännu i den utförda teologien läres ett
det ondas sista utbrott i världsslutet. Det är den
gamla drakmyten och väntan på naturens våldsamhet,
som går igen. 3:o. Senare, i kampen mot kristendom
och manikeism, under sasanidväldets sjunkande,
och än mer under och efter arabernas eröfring,
lärde sig de masdatroende af historien själf en
annan eskatologi. Redan i 3:e årh. e. Kr. torde
det pessimistiska antika schemat af metallåldrarna,
guld, silfver, koppar, järn, ha tillämpats på den
efterzoroasterska tiden. Olyckorna målades i allt
mörkare färger. Apokalyptiken på pehlevispråket
har en fläkt af historiens lif, ett dystert allvar
och en längtan efter den snara förlossningen, som
storhetstidens eskatologi saknar. Intresset knyter sig
nu till den förste af de tre väntade världsfrälsarna,
eller rättare till hans furstlige hjälpare Bahram
Varjávand, den segrande Bahram, som sålunda,
mer än den prästerlige-profetiske slutfrälsaren
i avestateologien, närmar sig till judendomens
Messiastanke. Men tiden? De tusen åren efter Zoroaster
räckte ej till. Mer än en gång hälsades en general
eller furste som den väntade. Tiden tänjdes förgäfves
ut till 1600 år. Det eskatologiska hoppet har dock
egt och eger en betydelse, som ingen sådan felräkning
minskar.
Inom Israel och judendomen har en liknande sedlig och
religiös framtidstanke sett dagen och utbildats ur
den egna religionens förutsättningar, i vissa moment
kanske med någon påverkan från avestareligionens
eskatologi och uppståndelsehopp. Det äldsta profetiska
stället om Jahves dag - (hos Amos 5: 18 ff., från
8:e årh. f. Kr.): "Ve eder, som åstunden Herrens
dag! Hvad viljen I med Herrens
dag? Den är mörker och icke ljus..... Den är
töcken utan något solsken" - visar skillnaden mot
masdeismens eskatologi med dess ljusare kynne. Det
visar också, att det fanns sådana, som längtade
efter Herrens dag. Enligt den allmänna meningen på
profetens tid skulle tydligen Herrens tillkommelse bli
gynnsam för Israel. För profetens sedliga omutlighet
betydde den straffdom och förödelse. Profeterna
rubba den nationella själfsäkerheten och predika
bot, men de vänta äfven bättring och frälsning. I
den djupaste nödens och ringhetens tider ljödo några
af de härligaste framtidshymnerna. I den profetiska
eskatologien ingå brokiga, mytiska element. Jahve
uppenbarar sig i jordbäfning, i storm, i vulkan, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
