Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskatologi l. Eschatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väntat fimbulvintern, lärde man äfven världens
uppkomst af frost. - Vintereskatologien fanns äfven
i det gamla Iran. Mahrkusja, frostens demon, skall
anstifta förödande vintrar - liksom i Gylfaginning
omtalas tre på hvarandra följande vintrar. Snön skall
gå öfver de högsta bergen och förgöra allt lefvande
utom de människor och djur, som Yima, det urtida
lyckorikets härskare, på Ahuramasdas (Ormusds)
befallning längesedan fört in i en för ändamålet
inrättad underjordisk inhägnad. Efter Mahrkusjas
vintrar träda de fram och befolka på nytt jorden. I
Iran har vintermyten undanträngts af världsbranden.
2:o Flod, vatten och haf spela en roll i
Voluspa. Solen svartnar, jorden sjunker i hafvet,
stjärnorna falla ner från himlen. Sceneriet är ett
rasande haf, som slukar land och släcker solen. Det är
hämtadt från västgermanernas haf omflutna, stormiga
kuster. Olrik påpekar, att detta världsslut utföres
ensamt utan världsbrand, af Arnor Jarleskjald, som
diktade på Orkneyöarna, och af Kormak. Voluspas nya
jord kommer fram ur vatten.
3:o. Men i förödelsen spelar branden en
hufvudroll. Surt kommer från söder. Rök och
eld spruta. Själfva himmelen slickas af heta
lågor. Världsbranden förekommer äfven hos kelter,
greker, iraner och inder, m. fl. Från hellenismen
tycks den vara inkommen i judisk och sedan i kristen
åskådning, först i sibyllinerna (jfr 2 Petr. 3:
7-10). G. T:s gudsuppenbarelser i eld utgjorde
anknytning.
4:o. Världsodjuren och jättehären skola bryta lös
öfver åsarna. Garm skäller vid klipphålan, där åsarna
bundit honom, och hans kedjor brista - liksom i det
iranska världsslutet den trehöfdade draken Azhi Daháka
på djäfvulens, Anra Mainyu’s (Ahrimans), uppmaning,
skall slita de fjättrar, som binda honom vid berget
Demavend. Om världsundergångens hundar och odjur, som
skälla och väsnas i bergen, vet estnisk och tatarisk
och annan folktro att berätta. Jordskalf ligga väl
till grund. Enligt Vafthrudnes sång skall fenrisulfven
sluka solen. Judisk-kristen apokalyptik känner
den gamle ormen, som skall bli lös i världsslutet
(Uppb. 20: 2-3). Odin går att kämpa med ulfven, men
stupar. Vidar hämnas honom. Tor utkämpar envig med
midgårdsormen, dräper honom, men får själf banesår.
Enligt Eddan gäller världskatastrofen äfven gudarna,
liksom hos greker, inder och andra. Den kallas
ragnarok, "gudarnas öde" eller "slut", hvaraf
sedan blifvit ragnarökr, "gudaskymning". Nordisk
eskatologi kände den nya jorden, som skall stå upp
ur hafvet och befolkas af det sparade mänskoparets
ättlingar. Nagelskeppet med Loke och de döde ombord
har gått under. En ny sol, född enligt Vafthrudne
af den gamla, innan ulfven förgjorde henne, skall
gå sin moders banor efter gudarnas död. Den nya
världen ges åt nya gudars regemente. Vidar är ej ensam
öfverlefvande. Asarna mötas åter på Idavallen. Balder
kommer igen. - Däremot äro kristna inflytelser och
tillsatser för handen i världsslutets förebud, i
salen, som skall stånda på Gimle, i helvetet, som
Snorre Sturlassons Gylfaginning låter finnas kvar
efter världens undergång, samt i den allsvåldige
starke Herren, som räntas till ändgiltig dom.
På tvenne håll, i Zoroasters masdareligion och i
den gammaltestamentliga profetismen, utbildades
eskatologien till läran om ett sedligt och religiöst
slutmål för världsutvecklingen, hvilken lära skiljer
sig såväl från de vanliga katastrofmyterna som
från de indiska och grekiska systemen af ständigt
återkommande världsperioder efter evigt upprepade
förödelser. Fyra kännetecken särskilja dessa
eskatologier, som förtjäna namnet i strängare mening,
från de andra. 1:o Världskatastrofen har en sedlig
och religiös innebörd såsom dom och fulländning. Den
fullföljer en under världsloppets virrvarr förborgad
mening. 2:o Såväl tidsförloppet som världsslutet
beror af en gudomlig vilja. Tron på en mening med
världsloppet, på historiens mål och den fullständiga
eskatologien, som endast här kommit till stånd,
grundar sig på den profetiska gudstron. 3:o Till
de yttersta tingen hör de dödas uppståndelse -
väl att skilja från själavandringen, som upptagits
ur folktron och blifvit förhärskande i Indien och
Grekland. Själarnas återfödelse till ständigt nya
existenser har där sammanslagits med perioderna,
så att med vissa mellantider samma existens i samma
värld återkommer i evigt kretslopp. I masdeismen
och mosaismen har själavandringstron ej vunnit
burskap. 4:o Slutet fattas i religionens heroiska
tider såsom nära förestående. Det är öfverhängande,
med sin dom öfver ondskan. Därför bättren eder! Det
bringar snar förlossning och makt åt de fromme. Därför
förtviflen ej! För de zoroasterska gathasångerna,
avestas äldsta hymner, är afgörandet nära, än mer
för Amos, för den judiska apokalyptiken och för
urkristendomen, liksom för eskatologiskt sinnade
personligheter och apokalyptiska folkrörelser inom
den senare kristendomen och islam.
I den utförda gammalpersiska eller masdeistiska
eskatologien är världsslutet mindre än i gathasångerna
en dom och mera en fulländning. Den skapade "långa"
tiden räcker tolf tusen år. Äfven Mani och, enligt
Suidas, etruskerna lärde, att världen skulle vara
i 12,000 år. Kanske sammanhänger med detta tal
den före Kristi födelse i Rom framkomna profetian,
att Rom skulle vara i 1,200 år -. hvilket verkligen
slog in. Sannolikt kommer tolftalet från Babels
astronomi. - Före och efter de tolf tusen åren är
tiden oändlig. Under tre tusen år varar först "den
heliga andliga skapelsen". Under nästa tre tusen år är
den onde, Anra Mainyu (Ahriman), förvirrad. Ahuramasda
(Ormusd) skapar sina heliga väsen, människoandarna
(fravasjierna) besluta att antaga kropp för
att kämpa mot djäflarna. Sedan, med den tredje
tretusenårsperioden, börjar striden i världen och
människosläktets historia. Yima, urtidspatriarken,
aflöses af draken Azhi Daháka, som i sin ordning måste
lämna rum för den iranska hjältesagans konungar. I
periodens slut födes Zoroaster. Med honom, som
inleder den fjärde och sista tretusenårsperioden,
är stridens och blandningens tid slut och segerns
tidsålder börjad. Under årtusendet närmast efter
honom infaller den närvarande historien, som senare
uppdelades efter metallåldrarna, guld, silfver,
koppar, järn, hvilka med sin idé om försämring
svära emot det masdeistiska tidsschemats allmänna
hoppfullhet. Efter tusen år föder en jungfru, som
badat i Kasava-sjön, profetens son, "som kommer
fromheten att förökas". Han får uppenbarelser liksom
sin fader och skall med furstligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
