Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektra - Elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drefs hon ur hemmet och förde därvid med sig den unge
Orestes, hvilken öfverlämnades till konung Strofios
i Fokis för att uppfostras. För att hämnas sin fader
förmådde E. sedermera sin broder att dräpa Aigisthos
och Klytaimnestra. Hon förmäldes med Pylades och
födde denne två söner, Medon och Strofios. Euripides
låter henne först vara gift med en man af ringa
stånd. Hennes historia behandlades dramatiskt af
Aischylos, Sofokles och Euripides. Jfr Orestes.
- E. var äfven namnet på en syster till Kadmos
(efter henne hade den "elektriska porten" i Tebe
sitt namn) och på en af plejaderna (se d. o.).
(A. M. A.)
Elektricitet, fys. Om man gnider ett glasrör
eller en lackstång mot t. ex. rockärmen, få de
egenskapen att draga till sig lätta kroppar,
t. ex. pappersbitar. Denna genom gnidning eller
friktion framkallade egenskap uppmärksammades, ehuru
i ringa grad, redan i forntiden, företrädesvis,
synes det, hos bärnsten, som grekerna kallade
elektron, och med anledning däraf har man kallat det
tillstånd, hvari kroppar genom friktion försatts,
för elektriskt och den förutsatta, osynliga
agens, som utöfvar inverkan, elektricitet. Den
genom gnidning framkallade effekten benämnes
friktionselektricitet l. statisk elektricitet till
skillnad från elektricitet, som produceras på andra
sätt, hvilken likväl, såsom Faraday visade, förhåller
sig såsom friktionselektriciteten. Det är först
under de tre sista århundradena, som elektricitetens
naturkraft blifvit flitigare studerad, och först
på 1800-talet blef den praktiskt använd. Bland
elektricitetslärans förste grundläggare var den
engelske läkaren W. Gilbert (f. 1540, d. 1603),
som i ett 1600 utkommet verk redogjorde för sina
undersökningar. Utom bärnstenen och lynkurion -
de enda ämnen antiken kände såsom elektriserbara -
fann Gilbert en mängd andra, hvilka förhöllo sig på
liknande sätt, såsom ädelstenar af flera slag, glas,
svafvel, kolofonium (harts), gummilacka och stensalt
m. fl. Tillika påvisade han, att friktionen är ett
nödvändigt villkor för uppväckande af elektricitet,
men att det gifves kroppar, särskildt metallerna,
som icke därigenom blifva elektriska, ehuru äfven
dessa, om de, såsom kompassnålen, upphängas på en
spets eller på en fin tråd, äro underkastade den
elektriska attraktionen. Märkvärdigt nog iakttog
Gilbert endast den elektriska attraktionen, men
ej repulsionen, hvaraf man kan inse, att han icke
kände elektricitetens dualistiska natur, eller
att det gifves mer än ett slags elektricitet,
hvilket äfven framgår däraf, att bland de af
honom uppräknade ämnena förekomma sådana (glas och
svafvel m. fl.), hvilka hafva alldeles motsatta
elektriska egenskaper. Under de hundra åren närmast
efter Gilberts död utvecklades elektricitetsläran
föga, om ock enstaka rön af intresse gjordes,
af Otto v. Guericke, Hawksbee m. fl. Märkligare
framsteg skedde först genom engelsmannen St. Gray
(f. 1696, d. 1736), som upptäckte, att vissa
kroppar (t. ex. metall, linnetråd) lätt öfverföra
elektriciteten, under det andra (t. ex. silke, glas)
göra betydligt motstånd mot densamma, till hvilken
senare afdelning just de kroppar visade sig höra, som
man företrädesvis funnit ega förmågan att utveckla
elektricitet. Det förra slaget kallas ledare, de
senare oledare eller isolatorer. Genom
denna Grays upptäckt blef det möjligt att öfverföra
den på en kropp utvecklade elektriciteten till
en annan kropp och där kvarhålla den, genom att
omgifva den senare kroppen med oledande ämnen (isolera
densamma). Genom att göra sig till nytta denna viktiga
upptäckt lyckades det icke långt därefter (1733) en
fransk fysiker, C. F. Dufay (f. 1698, d. 1739), att
uppvisa de motsatta egenskaperna hos elektricitet,
framkallad på olika ämnen, bl. a. glas och lack,
då dessa gnidas med ylle. Efter en dylik gnidning
attraherar såväl glaset som lacket lätta kroppar och
stöter dem efter attraktionen ifrån sig. Om ett sådant
lätt föremål, exempelvis en på en silkestråd upphängd
kula af flädermärg, först blifvit berördt med den
gnidna glasstången, så förhåller det sig sedan ganska
olika till elektriserade föremål: det repelleras af en
gniden glasstång, men attraheras af lack och svafvel
m. m. Om kulan först berörts med lackstången, blir
förhållandet motsatt. Dufay benämnde de båda slagen
"glaselektricitet" och "hartselektricitet". Nu kallar
man dem positiv och negativ elektricitet.
För att förklara de elektriska företeelserna äro
olika teorier uppställda. Enligt det vanliga, af Dufay
och Robert Symmer (1759) gifna föreställningssättet
(den dualistiska teorien) finnes det två slags
elektriska fluida med polärt motsatta egenskaper,
nämligen positiv eller + (plus) elektricitet och
negativ eller - (minus) elektricitet. Dessa äro båda
ovägbara. De förefinnas i det naturliga tillståndet
i lika mängd inom hvarje kropp, och elektriseringen
består i störandet af denna jämvikt, så att ettdera
slaget blir öfvervägande. Båda fluida tillägger
man egenskapen att repellera partiklar af samma, men
attrahera partiklar af motsatt slag, och de elektriska
attraktionerna och repulsionerna mellan kropparna
betraktas endast såsom verkningar af de krafter,
hvilka hafva sin orsak i dessa fluida. Kropparna
röra sig således under inverkan af elektriciteten
därför, att på dem äro anbringade elektriska fluida,
hvilka till följd af luftens isolerande egenskap icke
bortgå. En annan åsikt (den unitariska teorien),
att det gifves endast ett enda elektriskt fluidum,
uttalades först af B. Franklin (f. 1706, d. 1790)
och har i senare tider upptagits och utvecklats af
E. Edlund (1873). Enligt denna åsikt betingas positiv
laddning af ett öfverskott af elektriskt fluidum
öfver det, som är karakteristiskt för oladdade
kroppar. Negativ laddning motsvarar en brist på
elektriskt fluidum (jfr Elektron). Enligt dessa
meningar verkar elektriciteten, likasom tyngden,
på afstånd, och en elektriskt laddad kropp är sätet
för den elektriska laddningen.
Sedan M. Faraday (1791-1867) funnit, att verkan
emellan två elektriskt laddade kroppar är beroende
på det mellanliggande isolerande mediets natur
(se Dielektricitetskonstant), uttalade han den
uppfattningen, att elektricitetens säte är att söka
i det isolerande mediet och ej på ytan af de laddade
kropparna, såsom man dittills vanligen föreställt
sig. Denna åsikt utarbetades ännu mer af den engelske
fysikern J. C. Maxwell (1831-79), hvars teori för
elektricitetens natur numera är allmänt antagen. Han
visade, att de elektriska företeelserna försiggå
uti ljusetern, hvilken antages genomtränga hela
världsalltet. Sedan H. R. Hertz (1857-94) dragit
åtskilliga slutsatser ur Maxwells
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
