Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elaidinsyra - Elain - Elaioplast - Elaiosom - Elakartad beskällarsjuka - Elakartad lungsjuka - Elam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansättning (C18 H34 O2) och byggnad
som denna (stereoisomer med oljesyran).
H. E.
Elain (af grek. elaion, olja, fett, numera vanligen
benämndt triolein), kem., den af Chevreul 1813
upptäckta flytande beståndsdelen i djurfett och icke
torkande oljor. Elainet är en ester-art af glycerin
och den enbasiska, omättade oljesyran och sammansatt
enligt formeln C3 H5 . O3 . 3 (C18 H33 O). Det
bildar en fet olja, hvilken är olöslig i vatten och
svårlöslig i alkohol, men i alla förhållanden löslig
i eter. Det stelnar vid -5°. Elainet kännetecknas
däraf, att det genom beröring med salpetersyrlighet,
utan att sammansättningen förändras, öfvergår till en
fast, stereoisomer modifikation, trielaidin,
hvarför också oljor, som innehålla elain, stelna vid
behandling med salpetersyrlighet. P. T. C. (H. E.)
Elaioplast (af grek. elaion, olja, och
plassein, bilda), bot., ett slags egendomliga,
oljeförande plasmakroppar, som förekomma i
öfverhudscellerna hos några orkidéer och liliacéer.
H. Hn.
Elaiosom, bot. Se Myrmekofila växter.
Elakartad beskällarsjuka, veter. Se Beskällarsjuka.
Elakartad lungsjuka, veter. Se Lungsjuka.
Elam (assyr. Elamtu, grek. Elemaïs), landet
"framför", östlandet, var det semitiska namnet på
landet ö. om nedre Tigris, n. om Persiska viken,
inberäknadt de denna slätt i n. och ö. omgifvande
bergländerna, hvilka bildade de egentliga elamitiska
kärnprovinserna. Urbefolkningen och ännu på Alexander
den stores tid hufvudmassan af befolkningen i E. och
hela Mesopotamien var ett kusitiskt folk, med mörkbrun
till svart hudfärg, svarta ögon och svart hår samt
kraftig och vacker växt (se fig. 1) och talade ett
ännu okändt språk. Under den grekiska klassicitetens
tid kallade man den elamitiska lågslätten efter Susa,
landets hufvudstad, Susiana, hvilket namn var
äfven hos senare geografer det mest brukliga; de äldre
grekerna (Herodotos) kallade det Kissia, efter
assyriernas benämning Kassu l. Kalsu. Perserna kallade
det Uváza, däraf det nuv. persiska namnet Kusistan.
- Riket E. nämnes i kilskriftslitteraturen redan
omkr. 2700 f. Kr. Grundläggare af Susa och särskildt
af dess borg Memnonion var enl. grekiska sagan
Memnon. Omkr. 2300 f. Kr. gjorde elamiterna
sig till herrar i Babylonien, men förjagades af
Babylons konung, den store Hammurabi (omkr. 2285
f. Kr.). Sannolikt under Elams herravälde i Babylonien
inträffade det stora krigståg, som en elamitisk
konung, Kudur Lagamar (bibelns Kedor Laomer) gjorde
till Jordandalen. Detta fälttåg har sitt särskilda
intresse, emedan det bildar bakgrunden för en episod,
i hvilken Abraham uppträder (1 Mos. 14). Hammurabi,
kallad Amrafel, deltager, sannolikt som E:s vasall,
i detta fälttåg. Det var således senare han afskuddade
det elamitiska oket och lade hela Babylonien under
sin och Babylons spira. Därefter hvilar en tät slöja
öfver Susas historia för flera årh. Den assyriske
konungen Assurbani-apal (668-627 f. Kr.) vann en seger
öfver Susas konung och insatte ett par vasaller i de
eröfrade områdena. Uppror mot assyrierna medförde
ett nytt fälttåg, hvarunder Susa omkr. 635 intogs,
plundrades och delvis förstördes. Efter det assyriska
rikets fall intaga mederna norra E. Redan under de
sista striderna med assyrierna, kanske tidigare,
synas ariska eröfrare hafva slagit
sig ned i landets östra delar. En härskarsläkt,
akemeniderna, upprättade ett rike i en stad Ansan,
och af denna släkt var Kurus l. Kyros (Cyrus), som
grundlade det stora perserriket. Gräfningar hafva
företagits i Susa på franska statens bekostnad,
först af Dieulafoy (se d. o. 2.) och sedan 1897 af
J. de Morgan. Resultaten af de förra föreligga i
Dieulafoys arbete "L’acropole de Suse" och af de
senare i "Délégation en Perse". 1902 hölls i Paris
en utställning af föremål förskrifvande sig från
Morgans gräfningar i Susa, innefattande sten- och
bronsåldersfynd. Den samtida eller efterföljande
europeiska bronsindustrien kan ej uppvisa något
motsvarande de massiva elamitiska bronspjäserna
(t. ex. ett väldigt offeraltare, en votivpelare,
gjuten i ett stycke m. m.), men är öfverlägsen i
formernas elegans och gjuttekniken. Historiskt
intressanta voro bl. a. konung Manihtus’ (4:e
årtusendet f. Kr.) obelisk med 12,000 skriftecken
(se fig. 2) och en stele, som efterlämnats af konung
Hammurabi, med en inskrift (innehållande bl. a. texten
till Hammurabis
 |
| Fig. 1. Elamitiska bågskyttar af kungliga gardet. (Från en i Susa funnen relief af emaljereradt tegel |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
