Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1051-1052 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dumas ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med cameliorna", 1849; ny öfv. 1897 och 1903). Denna
roman utvecklade ett romantiskt tema, som hade sin rot
i tidens socialistisk-humanitära litteratur (Victor
Hugo hade redan behandlat ämnet i "Marion Delorme"):
kurtisanens återupprättande genom kärleken. Modellen
till hufvudpersonen var en af D:s älskarinnor, Marie
Duplessis. Arbetet erinrar äfven hvad händelserna
m. m. angår om abbé Prévosts "Manon Lescaut". Det
väckte ett ofantligt uppseende och öfversattes till
de flesta språk, bearbetades för scenen och lades till
grund för libretton i Verdis "La traviata". Äfven de
följande romanerna äro skildringar från kurtisanernas
värld: Le roman d’une femme (1849), Diane de Lys
(1851), La dame aux perles (1853), La vie à vingt ans
(1854; "Lifvet vid tjugo år", 1862). Den framgång, som
"Kameliadamen" hade som drama — det förbjöds först
af regeringen såsom osedligt, men spelades 1852 —,
bestämde D. att därefter hufvudsakligen arbeta för
scenen. 1853 uppfördes "Diane de Lys" och 1855 Le
demi-monde ("Falska juveler", 1880) med stor framgång
(ordet "demimonde" har fått burskap i språket från
detta styckes uppförande). I La question d’argent
(1857) angrep han den oärliga börsspekulationen, i
Le fils naturel (1858) klagade han öfver de oäkta
barnens brist på juridiskt skydd. Un père prodigue
(1859) behandlar D:s eget förhållande till fadern
och gaf anledning till mycken strid, liksom L’ami des
femmes (1864), ett psykologiskt drama, väckte mycken
moralisk förbittring. Därefter följde en hel serie af
tendensdramer, som diskuterade sociala och moraliska
problem. Dessa dramer väckte stort uppseende,
men många förargades öfver det djärfva ämnesvalet,
hvilket af samtiden ofta uppfattades som omoraliskt,
andra öfver den moraliserande tonen. En del af dessa
dramer hade D. författat i samarbete med andra, men
en polemik med E. de Girardin angående Le supplice
d’une femme (1865; "Sköflad lycka", uppf. s. å.) och
med Durantin angående Héloïse Paranquet (1866),
i hvilken båda fingo sig tillerkänd större parten
i dessa stycken, förmådde honom att därefter arbeta
ensam. Sedan följde Les idées de madame Aubray (1867;
"Fru Aubray’s idéer", Hälsingfors 1868), ett af hans
mognaste och mest typiska stycken, Une visite
de noces (1871) och La princesse Georges (s. å.),
La femme de Claude (1873), hvarest den äkta mannen
i sista akten skjuter sin otrogna hustru, Monsieur
Alphonse (1874), L’étrangère (1876; "Främlingen"),
hvars uppförande var en af D:s största framgångar,
samt La princesse de Bagdad (1881; "Prinsessan af
Bagdad", uppf. s. å.) präglas af en viss mysticism
och symbolism. 1874 blef D. medlem af Franska akad.,
och 1876 upptogs "Le demi-monde" på Théâtre français’
repertoar. D. stod såsom den erkändt främste af
samtidens dramatiske författare. 1876 spelades Les
Danicheff ("Danichefferna", uppf. 1877), efter en idé af en rysk författare
Corvin, som på affischen kallade sig med pseudonymen
Pierre Newski. Efter en af faderns romaner bearbetade
D. Joseph Balsamo (1878), Denise (1885)
och Francillon (1887) äro åter rent sociala skådespel.
Han upphörde aldrig fullständigt att skrifva
romaner. Bland hans senare kunna nämnas
Revenants (1851), Sophie Printemps (1853), La boîte
d’argent (1855), Affaire Clémenceau (1866;
"Bildhuggaren Clémenceau" 1867),
ett af hans mästerligaste arbeten. Dessutom inledde
han ofta sina dramer med företal, i hvilka han med
klar logik, fastän ofta paradoxt, utvecklade sina
reformatoriska planer. En hel rad af flygskrifter och
tidningsartiklar tjänar samma ändamål, så t. ex. Une
lettre sur les choses du jour (1871), L’homme-femme
(1872), La question du divorce (1880), La recherche
de la paternité (1883); Entr’actes (3 vol. 1878—79;
ny serie 1890) utgöres af en samling litterära och
politiska artiklar. Hans dramer äro samlade under
titeln Théâtre complet (8 bd, 1868—98).

D:s romaner ega icke något synnerligt värde. De
äro vanligen skrifna på måfå. Det är genom sin
teater, som han lefver. Såsom dramatiker är han
af mycket stor betydelse. Han är grundläggare
af den moderna sedekomedien. Före D:s uppträdande
låg teatern nere i Frankrike. Tragedien var redan
länge död, och romantikens historiska drama höll
äfven på att försvinna. Scribe skref visserligen
med stor skicklighet och tekniskt mästerskap lustiga
intrigstycken, men utan djupare innehåll. Ponsards
teater var rent konventionell, utan beröring
med lifvet. Under tiden hade emellertid en annan
konstart, romanen, förnyats i realistisk riktning,
och Balzac hade skildrat det moderna samhället
i alla dess former. Det var denna väg, som D. nu
slog in på: han införde realismen på den moderna
scenen. Han förenade Balzacs sedeskildring och
Scribes intrig, och därmed stod det nya dramat
färdigt. Huru underligt det än kan låta i våra
dagar, då det snarast är det falska och onaturliga,
som faller i ögonen i "Kameliadamen", var det dock
framför allt den verklighetstrogna skildringen af
en hålldams hemlif, som väckte anstöt vid dramats
första uppförande. D. hade helt enkelt skildrat,
hvad han sett med egna ögon. Intresset i flera af
hans dramer hvilar uteslutande därpå, att de äro
realistiska skildringar af lifvet. En annan grupp
af hans skådespel är däremot tendensdramer. Han
nöjer sig icke endast med att skildra lifvet,
utan han vill äfven reformera det. Såsom naturlig
son hade han tidigt kommit att reflektera öfver
vissa sociala orättvisor. Han kämpade i dessa
dramer i allmänhet för humana reformer: för de
oäkta barnens rättigheter, för den fallna kvinnans
upprättelse. Särskildt har han riktat många angrepp
mot äktenskapsbryterskan och öfver hufvud anfallit
den rent romantiska uppfattningen af kärleken,
häfdande, att den sanna kärleken är endast den, som
lefver i äktenskapet. Men han har också kämpat för
skilsmässa såsom en säkerhetsventil mot de dåliga
äktenskapen. Den djärfhet, hvarmed D. diskuterade
dessa och liknande frågor i sina skådespel,
gjorde, att han ofta uppfattades såsom omoralisk
af samtiden. De scener, som han framställde för
åskådaren, samtalen i de kurtisankretsar, i hvilka
han så gärna dvaldes, voro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>