Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dukas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1829, således året före Hugos "Hernani", och är det
första romantiska drama, som nådde upp på scenen;
det betecknade således i viss mån en seger för den
nya skolan. Det förvånade samtiden genom den djärfva
historiska koloriten, som bjärt stack af mot den
klassiska tragediens bleka färgläggning. Särskildt
förvånade en scen, i hvilken Henrik III:s favoriter
inträdde och spelade bilboké. Men D:s användning
af lokalfärgen var dock rent yttre och tämligen
barock. En ännu större succés firade D. 1831
med Antony, numera oläslig, men som gaf uttryck
åt tidens romantiska och sjukligt öfverspända
stämningar. Påverkad dels af Shakspere, dels af
Schiller och Goethe, fortsatte D. de närmaste åren
att skrifva liknande dramer: Napoléon Bonaparte (1831;
"Dresden, Moskva och S:t Helena", 1845), Charles VII
chez ses grands vassaux (1831), Richard d’Arlington
(s. å.; "Richard Darlington", uppf. 1841), Térésa
(1832), La tour de Nesle (s. å.), Angèle (1833),
Catherine Howard (1834; "Catharina Howard",
uppf. 1851), Don Juan de Marana och Kean (1836;
"Edmond Kean", 1840), Caligula (1837), Paul Jones
(1838), L’alchimiste och Mademoiselle de Belle-Isle
(1839; "Fröken de Belle-Isle", 1841), Lorenzino
(1842), L’Orestie (1855). Dessutom hafva många af hans
romaner bearbetats för teatern. Jämte "Mademoiselle
Belle-Isle" hafva Un mariage sous Louis XV (1841;
"Ett giftermål i Ludvig XV:s tid", 1844) och Les
demoiselles de Saint-Cyr (1843; "Pensionärerna i
Saint Cyr", 1860) längst hållit sig på scenen.
Under julirevolutionen spelade han närmast en löjlig
roll. Han gjorde först liberal politik, men försonade
sig därefter med konungen och dekorerades. Efter
ett anfall af kolera (1832) företog han en längre
rekreationsresa, som gaf anledning till en hel
serie resebeskrifningar. Dessa utvecklade hans
berättartalang, och efter några noveller, som
samlades under titlarna Souvenirs d’Antony (1835)
och La salle d’armes (1838) följde den oändliga
raden af hans romaner. Dessa utmärka sig icke genom
sitt idéinnehåll eller sin karaktärsteckning,
men de äro så lifligt och spännande berättade, att
läsaren ovillkorligen ryckes med. Icke för intet
hade han börjat som dramaturg. Det hvilar något rent
dramatiskt öfver det sätt, hvarpå han framställer
händelserna för läsaren: den ena scenen aflöser i
hastigt tempo den andra. Ämnena äro oftast historiska,
och lokalfärgen är alltid kraftigt pålagd, men någon
djupare uppfattning af de skildrade tidsåldrarna
söker man förgäfves. Något högre litterärt värde ega
hans romaner sällan, men de voro mycket lämpliga
såsom tidningsföljetonger, och det var också för
detta ändamål, som de skrefvos. Bland dessa romaner
kunna nämnas Isabelle de Bavière (1835; "Isabella af
Bäijern", 1850), Le capitaine Paul (1838), Jacques
Ortis (1839), Le comte de Monte-Cristo (1844—45;
"Grefven af Monte-Christo" (!), 1846), Les trois
mousquetaires (1844; "De tre musketörerna" 1846),
fortsatt i Vingt ans après (1845; "Miladys son"
1847), och i Vicomte de Bragelonne (1848; "Vicomte
de Bragelonne", 1848—49), La reine Margot (1845;
"Drottning Margot", 1846), La guerre des femmes
(1848; "Fruntimmerskriget", 1850), Le chevalier de
Maison-Rouge (1847; "Chevalier de Maison Rouge",
s. å.), La dame de Monsoreau (1846; "Grefvinnan
de Monsoreau", s. å.), Joseph Balsamo (1846; "Joseph
Balsamo", 1847—48), Le collier de la reine (1849—50;
"Drottningens halsband", 1850) m. fl. De
mest berömda af hans romaner äro "Grefven af
Monte-Cristo" samt den cykel, som inledes af "De tre
musketörerna". Äfven "Joseph Balsamo" kan fröjda sig
åt många läsare. Dessutom utgaf han sina Mémoires
(1852—54) och åtskilliga historiska arbeten, som dock
sakna all betydelse, och till och med barnböcker,
t. ex. den vackra La bouillie de la comtesse Berthe
(1844). D. hade många medarbetare. Den förste och
förnämste var Aug. Maquet; andra voro Goubaux,
Anicet-Bourgeois, A. de Leuwen (en landsflyktig
svensk adelsman, Adolf Ribbing), Brunswick, Paul
Meurice, O. Feuillet, E. Souvestre m. fl. Men han
förstod att själf sätta den sista touchen på sina
arbeten, så att de bära hans prägel. D:s popularitet
har varit och är ännu ofantlig. Ännu under sina
sista år kunde hans son säga, att han förtjänade mera
på sin faders arbeten än på hela sin egen, dock så
betydliga och högt betalade produktion. För att skaffa
snabbare afsättning för sina många dramer upprättade
han själf en teater ("Théâtre historique", 1846),
men dess verksamhet afbröts af februarirevolutionen
1848; därefter började olyckorna för D. Han uppsatte
två tidningar, "La Liberté" och "Le Mois" (1848),
men de gingo icke. Ruinerad måste han 1852 fly för
sina kreditorer till Belgien. Snart startade han
nya tidningar och tidskrifter med namn efter hans
berömda romaner för att komma på grön kvist, men
hade icke lycka med sig. 1860 deltog han i Garibaldis
expedition till Sicilien, hvilken han sedan beskref i
Les Garibaldiens (1861), och han utgaf till och med
Garibaldis memoarer, fast de säkerligen icke voro
autentiska. Därefter var han en kort tid direktör
för ett museum i Neapel. Hans dramatiska arbeten
hade icke någon större framgång, lika litet som hans
nya romaner. Den föreläsningsturné, som han 1865
anordnat i flera af utlandets större städer, Wien,
Budapest och Venezia, misslyckades. Förtviflad,
vände han litteraturen ryggen och anlade — en
såsfabrik, som emellertid icke gick bättre. Dessa
sista år understöddes han af sonen. Hans staty
(af Gustave Doré) restes 1883 på Place Malesherbes
i Paris, och 1885 aftäcktes ett monument öfver
honom (af Carrier-Belleuse) i Villers-Cotterets,
där han hvilar. Hans Théâtre complet (mer än 60
stycken) utkom 1864—74 i 15 bd; hans samlade
skrifter utgöra omkr. 300 bd. — Litt.: Fitzgerald,
"The life and adventures of A. D." (1872), Blaze
de Bury, "A. D." (1885), och Parigot, "Alexandre
D. père" (i serien "Grands écrivains", 1901).
J. M.
3. Alexandre D. fils (D. den yngre), den förres
naturlige son, fransk dramatiker, f. i Paris 28
juli 1824, d. i Marly-le-Roi 27 nov. 1895. Redan
1841 utgaf han en ganska obetydlig diktsamling,
Les péchés de jeunesse. Efter ett tämligen stormigt
ungdomslif kastade han sig på romanen och skref först
i faderns maner Les aventures de quatre femmes et
d’un perroquet (1846—47), som emellertid icke väckte
något uppseende. Därefter började han att skildra de
halfmondäna Pariskretsar, i hvilka hans ungdomslif
förflutit. Hans rykte började med La dame aux camélias
(1848; "Marguerite Gautier eller damen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
