Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dröjsmål ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ersätta medkontrahenten hans skada af dröjsmålet. Vid
köp af individuellt bestämdt gods har sålunda
säljaren att på nämnda sätt innestå för sitt
dröjsmål, blott om detta kan tillräknas honom
såsom en försummelse. Att så icke är händelsen,
tillhör likväl honom att styrka. För dröjsmål vid
leveransaftal har han dessutom principiellt att
häfta utan villkor af vållande. Till sitt fredande
från skadeståndsskyldighet må han endast åberopa
omständighet, som han ej kan anses hafva bort taga
i beräkning vid köpets afslutande. Såsom exempel
angifvas händelser af högre hand (vis major) och, där
det sålts viss myckenhet att uttagas ur individuellt
gods (s. k. halfgeneriskt köp), detsammas förstörelse
i dess helhet. Hvad som sålunda stadgats om säljares
skadeståndsskyldighet vid leveransaftal har utsträckts
att gälla för hvarje dröjsmål på köpares sida. —
De efter 1905 års lag skildrade rättsreglerna
fullständigas genom däri gifna föreskrifter dels om
skadas beräknande i ovissa fall, dels om meddelanden
mellan parterna till fastställande, huruvida de
vilja begagna sin talerätt på grund af dröjsmål
och särskildt huruvida de vilja stå fast vid eller
rygga aftalet. Dessa sistnämnda stadganden hafva
hufvudsakligen till syfte att förekomma spekulationer
i växlande priser — något, som särskildt är att befara
vid leveransaftal. — Erinras må till sist, att alla
1905 års lags rättsregler äro dispositiva och förty
kunna aftalsvis ersättas med andra, såväl lindras
som äfven, exempelvis genom vitesaftal, skärpas.
Helt naturligt skola de sålunda beträffande
försträckning och köp fastställda positiva
rättsreglerna finna en analogiserad användning vid
dröjsmål i andra obligatoriska rättsförhållanden. De
gamla reglerna rörande gäldenärs dröjsmål vid
kreditköp och försträckning hafva för öfrigt
redan förut utsträckts att omfatta hvarje fall
af gäldförbindelse; och på liknande sätt skola i
mån af tillämplighet de nya reglerna om dröjsmål
vid köp komma att göra landvinningar långt utöfver
sitt lagbestämda område. Det gäller dock att pröfva
tillämpligheten. Köpet är ett s. k. ömsesidigt aftal,
med kontrahenter i dubbelställning af borgenär och
gäldenär, och förutsätter regelrätt ett samtidigt
presterande med en däraf följande rätt för hvardera
kontrahenten att innehålla sin prestation i afvaktan
på den andres. Å den ena sidan, köparens, presteras
ock alltid i myckenhetsting, nämligen pengar, medan
å den andra, säljarens, det presterade kan utgöra
myckenhetsting (leveransaftal), men ock bestå i
individuellt bestämdt gods. Allt detta är att iakttaga
vid ett analogiserande af köpets ifrågavarande
regler på rättsförhållanden, som i det ena eller
andra af förenämnda afseenden te sig olika. — Äfven
vidkommande förutsättningarna för dröjsmåls inträde må
reglerna med afseende å köp tjäna till ledning, men ej
heller mera. Dröjsmål angifves för säljares del såsom
försittande af tid för godsets aflämnande, utan att
det beror af köparen eller af händelse, hvarför han
står faran, och för köpares del såsom försittande af
tid för köpeskillingens erläggande eller för åtgärd,
hvaraf dess utbekommande må bero. Ett reglernas
allmängörande leder till uppställande af följande
allmänna rättssatser. Gäldenär kan vara skyldig att
af eget initiativ låta det komma till prestation —
något, som bör antagas, då prestationen är noga bestämd till art, tid och
plats. Är tiden bestämd, men för prestationens
utgörande fordras särskild åtgärd af borgenären,
inträder, där sådan uteblir, icke blott icke mora
hos gäldenären, utan mora hos borgenären. Åtgärden
kan för öfrigt afse att närmare bestämma gäldenärens
prestation, men ock hafva till ändamål prestationens
mottagande. Vill eller kan borgenären alldeles icke
mottaga prestationen, eller, då jämväl han har att
prestera och att göra det samtidigt, han väl vill
mottaga, men icke för sin del prestera, föreligger än
vidare mora på hans sida. Till fastställande däraf
kan gäldenär hafva nytta af ett sitt erbjudande
att prestera (verbaloblation). Men, bortsedt från
fastställdt dröjsmål eller annat kontraktsbrott
på borgenärs sida, undgår icke gäldenär ansvar
för dröjsmål genom nämnda slags erbjudande,
utan måste verkligen tillhandahålla prestationen
(realoblation). Reglerna utesluta samtidigt
inträffande af dröjsmål å båda sidorna. Följa de
åter i tiden efter hvarandra, hafver för framtiden
det senare dröjsmålet verkningarna af det tidigare,
men lämnar redan inträdda förbindelser oberörda.
Hvad sålunda sagts om förutsättningarna för dröjsmål
och deras sammanträffande öfverensstämmer med
förutvarande svensk rätt. Beträffande dröjsmåls
verkningar har åter 1905 års lag på väsentliga
punkter brutit med tidigare svensk rätts praxis,
sådan den utbildat sig i hufvudsaklig anslutning
till den romerska rätten. Mindre vikt ligger därpå,
att det var säljarens och icke köparens mora, som
vid köp af individuellt bestämdt gods föranledde
en förändring i ansvarsskyldigheten för casus. Ty
detta stod i sammanhang därmed, att förutvarande
rätt, i enlighet med den romerska, band sagda
ansvars öfvergång från säljaren på köparen vid
aftalet och ej såsom 1905 års lag principiellt vid
aflämnandet (traditionen). Säljarens dröjsmål med
aflämnandet föranledde därför ock ett ansvarets
öfverflyttande tillbaka på säljaren. Men dessutom
ansågs undantagslöst allenast subjektiv mora
grundlägga skadeståndsskyldighet. Man gjorde härvid
ej åtskillnad mellan köp af individuellt bestämdt
gods och leveransaftal och lät jämlikt allmänna
rättsgrundsatser bevisbördan hvila på den, som yrkade
skadestånd. Allenast där prestation utfästs under
vite, visade sig, i synnerhet då, såsom för dylika
fall regelrätt är förhållandet, vitet förklarats
sakna tillämplighet för vissa särskilda händelser
af vis major, benägenhet att ej låta dröjsmål genom
olycksfall befria den prestationsskyldige från
det utfästa skadeståndet annat än i mån af gjordt
förbehåll. Ytterligare egde den ena parten ej rätt att
på grund af den andras dröjsmål frånträda aftalet,
såframt han icke kunde göra gällande, att han ej
längre hade intresse i dess bestånd. Rätten att
frånträda tillkom sålunda hufvudsakligen köparen,
som regelrätt för öfrigt allenast vid fixaftal kom
i tillfälle att redan med dröjsmålets vidtagande
omedelbart utöfva sagda rätt. Såsom fixaftal räknades
dock härvid allmänt leveransaftal. Med afseende å
dem gjorde sig dessutom gällande den uppfattningen,
att efter prestationstidens utgång hvarken säljaren
eller köparen kunde påfordra ett fullgörande,
utan allenast, i mån af befogenhet, skadestånd i
anledning af bristande fullgörande. På sådant sätt
kom dock säljaren faktiskt i ett bättre läge än
köparen. Säljaren kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
