Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 611-612 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doesborgh ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Karel Du Jardin lockade honom likväl längre fram
att åter fatta penseln. Hans glatt målade, i färgen
något kyliga, italienska landskap med romerska ruiner,
herdar, får och getter vunno hos samtiden popularitet
och blefvo i sin genre tongifvande. De träffas nu i
flera museer, men äro eljest rätt sällsynta. — Af hans
söner och lärjungar Simon van der D. och Jacob van der D. d.y. var den förre, f. 1653 i Amsterdam, d. 1717 i Bruxelles, den mer begåfvade, men han
förföll tidigt, råkade i händerna på konsthandlare,
som tillgodogjorde sig hans talang, och blef
aldrig mer än en skicklig efterapare af faderns
arbeten. Taflor af honom förekomma i Stockholms
högskolas samling, i Nationalmuseum (tillskrifven
fadern) och träffades i den Scharpska, m. fl. nu
skingrade svenska samlingar.
O. G—g.

Doesborgh [dōs-]. Se Doesburg.

Doesburg l. Doesborgh [dōs-], befäst stad i
nederländska prov. Gelderland, vid Ijssel. 4,428
inv. (1900). Vid D. går en 95 m. lång skeppsbrygga
öfver floden. Tillverkning af senap; spannmålshandel.

Doeskin [då͡u’skin], en tämligen tjock, glansig
ylleväfnad i satinbindning, skiljande sig från vanlig
yllevarpsatin däri, att bindepunkternas gradlinjer
löpa parallellt med varptrådarnas snodd, hvilken
omständighet gör, att grad- eller satinlinjerna bli
mindre märkbara och ytan mera glansig än hos de till
byxtyger mera brukliga, vanliga yllesatinerna, hvilkas
linjer korsa snoddriktningen.
G. A. W.

Doffel (af eng. duffel), ett slags fyrskaftadt, starkt
valkadt och ruggadt tjockt ylletyg. Jfr Bindning.

Dofhjorten, zool. Se Dofhjortsläktet.


Dofhjortsläktet, Dama, zool, skiljer sig ifrån de
egentliga hjortarna bl. a. genom hornen, som
nedtill äro trinda med ögontagg, mot spetsen
skofvelformiga och i bakre randen flikiga, samt genom
den tämligen långa och långhåriga svansen. Nosspetsen
är bar och fällen fläckig, åtminstone under
sommarmånaderna. — Dofhjorten (Dama vulgaris l. Cervus
dama) träffas vild i Mindre Asien och sydvästra
Asien samt norra Afrika. I Europa förekommer
den endast i tamt eller förvildadt tillstånd. I
Sverige underhållas dofhjortar på flera ställen.
Öfverkroppen hos detta djur är vackert rödbrun med
ett svart- eller brunaktigt band från skuldrorna
utefter hela ryggens midt och med rader af hvitaktiga
fläckar. Längs hvardera kroppssidan löper ett buktigt,
hvitaktigt band, nedanför hvilket en rostgul färg
vidtager, som sträcker sig ned på benen. De undre
kroppsdelarna äro gulhvita och svansen ofvantill
svart, under hvit; på sidorna om analöppningen finnes
en hvit fläck. Vid färgförändringen på senhösten blir
djuret ofvantill och på sidorna mörkt olivbrunt, med
gråaktig anstrykning, och på undre kroppsdelarna
ljusgrått. Fläckarna försvinna då i allmänhet
nästan fullkomligt. Denna vinterdräkt behåller
dofhjorten till fram på försommaren. Emellertid
förekomma de mest olika färgvarieteter: helhvita,
svarta, bruna o. s. v. Svansen räcker ungefär till
lårets midt. Hörntänder saknas hos både hannen och
honan. Djurets längd belöper sig till omkr. 135
cm. och höjden till 90 cm. Hvad storleken vidkommer,
står således dofhjorten mellan kronhjorten och
rådjuret. Den mindre och svagare byggda honan är
utan horn. Ehuru ifrågavarande djur till gestalt och
utseende påminner om kronhjorten, saknar det likväl
dennes stolta hållning och har för öfrigt en fylligare
kropp, kortare ben o. s. v. Dofhjorten uppehåller
sig i såväl löf- som barrskogar, vanligen i större
sällskap. Den är snabb och liflig samt mindre skygg
än kronhjorten och har ingalunda så häftiga passioner
som denne — de rivaliserande hannarna kämpa dock
under brunsttiden modigt med hvarandra. Af naturen
godmodig, låter den lätt tämja sig och blir mycket
förtrolig. Dess älsklingsföda är hästkastanjer, ek-
och bokållon, frukter, örter och gräs. Köttet,
till smaken mellan kronhjortens och fårets,
anses i allmänhet vida smakligare och finare än det
förra. Hannen fäller sina horn i april eller maj, och
honan föder i juni eller juli en eller två kalfvar.
J. G. T.*

Dofvern, insjö i Risinge socken, Östergötlands län,
omkr. 8 km. lång, upptager i norra ändan Finspångsån
och faller genom Dofversund ut i nordvästra hörnet
af sjön Glan (båda belägna 21 m. ö. h.).

Dogali, ort i italienska Öst-Afrika, där den
abessinske höfdingen Ras Alula 26 jan. 1887 kringrände
och efter åtta timmars kamp tillintetgjorde en
italiensk truppafdelning på 500 man. Nederlaget gjorde
kolossalt intryck i Italien. Öfver hjältarna vid D. har
i Rom rests ett ståtligt monument.
V. Lm.

Dogcart [då’g-kāt], eng. (af dog, hund, och cart,
kärra), lätt och enspänd vagn på två höga hjul,
afsedd för 2 (eller 4) personer, och med plats
under kuskbocken för jakthundar eller förråd. De
moderna tvåhjuliga åkdonen höra nästan alla
under rubriken dogcarts, hvaraf flera olika
typer med växlande benämningar förekomma (se
fig., sp. 614).
B. C—m.

Doge [då̄dje], veneziansk form af it. duce (lat.
dux, anförare, hertig), namn på den högste öfverhetspersonen
i de forna republikerna Venezia och Genova. För att värna sig
mot langobardernas och kroaternas anfall utsåg under
patriarkens af Grado

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>