Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Disraeli - Diss - Diss. fvrkortning fvr dissertation - Dissekera - Dissektion - Dissens. Se Dissensus - Dissensus - Dissenterlagar - Dissenters - Dissertation - Dissidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedtyngd af den oerhörda arbetsbördan, ledarskapet i
underhuset åt sir Stafford Northcote och inträdde
i öfverhuset såsom earl af Beaconsfield och baron
Hughenden — hans 1872 aflidna maka hade sedan
1868 burit titeln viscountess af Beaconsfield. De
politiska problem, på hvilka man kunde väntat, att
den nya regeringen framför allt skulle rikta sin
uppmärksamhet, voro den irländska frågan samt frågan
om koloniernas ställning till moderlandet. Ehuru
i tidigare uttalanden D. både egnat uppmärksamhet
åt dessa frågor och äfven snillrikt angifvit de
allmänna dragen af deras lösning, lämnade han dem
såsom premiärminister helt eller delvis åsido;
på det kolonialpolitiska området står drottningens
antagande af titeln kejsarinna af Indien såsom en
enstaka yttring af hans allmänna imperialistiska
åskådning, hvarjämte rikets intressen praktiskt
främjades genom det äfven ekonomiskt fördelaktiga
inköpet för brittiska regeringens räkning af kedivens
aktier i Sueskanalen (1875). Trots ett ganska
omfattande arbete på den sociala lagstiftningens
område har D:s sista ministär hufvudsakligen bedömts
från synpunkten af sin utrikespolitik. Följande
den Palmerstonska politikens traditioner, bidrog
D. genom sin afvisande hållning mot en gemensam
aktion af stormakterna mot Turkiet 1875 att skärpa den
östeuropeiska krisen. Hans turkvänliga hållning och
icke minst hans likgiltighet gentemot de visserligen
öfverdrifna berättelserna om turkarnas massakrer på
sina kristna undersåtar bragte honom i konflikt med
den allmänna meningen i England och utsatte honom
för ursinniga angrepp från Gladstone. Hans kraftiga
uppträdande under och efter det rysk-turkiska kriget
1878 räddade emellertid Turkiets existens. Stödd på
hemliga separataftal både med Ryssland och Turkiet,
lyckades han vid slutuppgörelsen på Berlinkongressen,
i hvilken han själf jämte lord Salisbury såsom
engelskt ombud deltog, genomföra en för Turkiet
förmånlig uppgörelse, hvarjämte England tillerkändes
skyddsrätten öfver Cypern. Efter Berlinkongressen
nådde hans anseende i själfva verket sin höjdpunkt,
och han mottogs af allmänt jubel, då han från Berlin
hemförde "fred med ära" ("peace with honour"). Krigen
i Syd-Afrika och Afganistan bidrogo emellertid under
den följande tiden att försvaga hans ställning,
och då han begick det stora taktiska missgreppet —
måhända det enda han någonsin begick — att upplösa
parlamentet, stannade han i minoriteten och afgick 20
april 1880. S. å. utkom romanen Endymion (i svensk
öfv., 2 bd, 1881), det sista af D:s skönlitterära
arbeten, och väckte, mest till följd af författarens
samhällsställning, oerhördt uppseende. Dess
litterära värde skattas emellertid betydligt lägre
än D:s tidigare samtidsromaners. Redan 19 april 1881
afled D. och begrofs bredvid sin maka på Hughenden;
en minnesvård öfver honom restes på parlamentets
föranstaltande i Westminster abbey.
Inom den engelska litteraturen är D. skaparen af en ny
genre, den politiska romanen, och som skildringar af
de sociala och politiska förhållandena i England under
1830- och 1840-talen äro hans arbeten oöfverträffade
mästerstycken. Som talare var D. framför allt
debattör, ouppnådd i användningen af ironiens och
sarkasmens vapen. Såsom statsman utmärktes D. af
skarp blick, skapande fantasi
och förvånande framsynthet, men ock af en viss
indolens samt bristande intresse för detaljer,
egenskaper, som lågo i vägen, när det gällde att
öfverflytta en genialt utkastad plan från papperet
till verkligheten. Hans enastående förmåga såsom
parlamentarisk taktiker har af ingen förnekats. En
för D. karakteristisk egenskap äro hans höga tankar
om och sympati för den ras han tillhörde. Detta
framträder såväl i hans arbete för att förskaffa
judarna full medborgarrätt i England som i hans
skildring af dem i sina romaner. En lefnadsteckning
öfver D., byggd på hans efterlämnade papper,
var under utarbetande af den numera aflidne lord
Rowton. En samlad upplaga af D:s arbeten utkom 1881
i 10 bd; valda tal utgåfvos s. å. af T. E. Kebbel
i 2 bd, hans Home letters 1830—31 1885 och hans
Correspondence with his sister 1886. Litt.:
Brandes, "Benjamin Disraëli, jarl af Beaconsfield"
(1878), T. P. O’Connor, "The earl of Beaconsfield",
Froude, "The earl of Beaconsfield" (1891), Bryce,
"Studies in contemporary biography" (1903),
och Meynell, "The earl of Beaconsfield" (s. å.).
T. H—r.
Diss (fr. ré dièse, eng. d sharp), mus., fjärde tonen
i kromatiska skalan, eller den med en half ton höjda
tonen d; förväxlas enharmoniskt med ess. — Höjd med
två halftoner, kallas tonen d dississ och förväxlas
enharmoniskt med e.
A. L.*
Diss., förkortning för dissertation.
Dissekera (lat. dissecare, skära isär), anat., med
knif, såg, sax, nål eller annat instrument metodiskt
dela och framställa döda djur- eller människokroppars
olika lager, organ m. m. för att studera eller visa
deras anordning och byggnad. (Jfr Anatomi.) — Den
vetenskapligt bildade person, som på anatomisalar
verkställer dissektioner för lärarens föreläsningar
eller speciellt öfvervakar lärjungars arbeten af
detta slag, kallas prosektor. Dissektion af döda
kroppar för patologiskt eller rättsmedicinskt ändamål
kallas vanligen sektion, obduktion eller autopsi.
G. v. D.*
Dissektion, en i vetenskapligt ändamål företagen
sönderdelning af en djur- eller människokropp. Jfr
Dissekera.
Dissens. Se Dissensus.
Dissensus, lat., l. Dissens (af dissentire, hysa
olika tänkesätt), meningsskiljaktighet.
Dissenterlagar (se Dissenters) kallas de
lagar och förordningar, som bestämma dissenters’
ställning till statskyrkan. Om dissenterlagstiftningen
i Sverige se Främmande trosbekännare.
Dissenters (af lat. dissentire, vara af
olika mening), eng., benämning på dem, som
icke tillhöra statskyrkan, således i England
detsamma som icke-episkopaler, i Skottland
icke-presbyterianer. (Den historiskt riktigaste
benämningen på de engelske dissenters är
non-konformister). Dissenters’ ställning till
statskyrkan är bestämd genom s. k. dissenterlagar
(om denna lagstiftning i Sverige se Främmande
trosbekännare). Jfr Dissidens.
Dissertation (lat. dissertatio, af dissertare,
grundligt omorda, utveckla), lärd afhandling. —
Dissertatio academica, nlat., akademisk afhandling. —
Dissertatio gradualis, nlat., gradualafhandling. Jfr
Disputation.
Dissidens (af lat. dissidere, skilja sig, vara
oense), split, oenighet; meningsskiljaktighet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
