Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Disraeli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politiska lifvet. Först sökte han — utan sympati
både för en utlefvad toryisms reformfientlighet
och för whigpartiets oligarkiska kotteriväsen och
borgerliga liberalism — att såsom radikal vinna
en plats i underhuset för High Wycombe, men föll
igenom två gånger 1832. På ett mera toryistiskt
program rönte han samma öde 1835. Förmodligen genom
inflytande från lord Lyndhurst, med hvilken han
vid denna tid i lady Blessingtons salong kommit i
beröring, hade han nämligen närmat sig det af Peel
reorganiserade torypartiet, stod ånyo 1835 såsom
torykandidat för Taunton och invecklade sig därunder
i en förbittrad och för båda parterna föga hedrande
strid med Daniel O’Connell, hvars understöd han sökt
under den första valstriden i High Wycombe. Midt
under dessa politiska strider utgaf han i rask följd,
utom de politiska småskrifterna What is he? (1833), en
politisk trosbekännelse, The present crisis examined
(1834), Vindication of the british constitution
(1835), ett försvar för den demokratiska toryismen,
samt Letters of Runnymede (1836), en hel rad romaner:
The young duke (1831), Contarini Fleming (1832),
The wondrous tale of Alroy (1833), Venetia (1837)
samt Henrietta Temple (s. å.), hvilka, om de än ej
i afsevärdare grad ökade hans litterära ära,
underhöllo allmänhetens intresse för honom. Ändtligen
1837 lyckades D. såsom torymedlem för Maidstone
komma in i underhuset, där han genast slöt sig till
sir Robert Peel. Hans första anförande, ehuru det i
och för sig ej erbjöd anledning därtill, mottogs —
delvis på grund af talarens affekterade uppträdande —
af motsidan med en storm af hånskratt. Då D. slutligen
efter fåfänga ansträngningar att göra sig hörd satte
sig ned, yttrade han de profetiska orden: "Den tid
skall komma, då I skolen lyssna till mig". Redan en
vecka efter sitt nederlag vann han husets öra genom
ett sakkunnigt anförande rörande lagstiftningen
om litterär eganderätt, talade under den följande
tiden sällan, men alltid kort och sakrikt och höll
1839 ett lika klarsynt som modigt anförande i den då
brännande chartistfrågan. S. å. gifte han sig med mrs
Wyndham Lewis, änka efter en af hans närmare vänner,
och detta gifte ej blott befriade honom från de
ekonomiska svårigheter, hvarunder han länge arbetat,
utan skänkte honom äfven i rikaste mått hemlifvets
lycka. — 1841 valdes D. till representant för
Shrewsbury såsom anhängare af det stora konservativa
parti, som då med Peel kom till makten. Men redan
1843 började han och den af honom ledda krets af
unga aristokrater ("Young England"), som fått upp
ögonen för de sociala missförhållandena i landet och
för aristokratiens förpliktelser att undanröja dem,
ställa sig fientliga mot Peels i deras ögon alltför
whigistiska politik, särskildt i tidens brännande
fråga, tullfrågan. Under de följande åren angrep
D. vid flera tillfällen regeringen, förföljde med
bitande sarkasmer Peels politik, som han betecknade
såsom ett organiseradt skrymteri, och karakteriserade
träffande Peel själf såsom den där öfverraskat whigs
vid badning och sprungit bort med deras kläder,
tills omsider efter Peels definitiva öfvergång till
frihandelssidan brytningen mellan Peel och hans
forne anhängare blef oåterkallelig.
Under denna tid utgaf D. sina ryktbaraste politiska
romaner: Coningsby or the new generation
(1844) och Sybil or the two nations (1845). I
den förra, ett manifest för "Unga England",
uppdrager han hufvudkonturerna af ett program för
ett ungkonservativt parti, hvars syfte skulle
vara ett annat än att i sista stund motvilligt
förverkliga det liberala partiets reformyrkanden,
och ser framtidens hopp i ett nationellt kungadöme
och en regenererad aristokrati samt framhåller —
också ett bevis på hans skarpa politiska blick —,
att genom 1832 års parlamentsreform kronan måhända
skulle blifva i stånd att återvinna en del af den
makt den under föregående tider förlorat. I "Sybil"
behandlar D. på grundvalen af de iakttagelser han
gjort under en resa i fabriksdistrikten 1844 den
sociala frågan och framstår här liksom på många
andra ställen såsom en oblidkelig fiende till den
liberala nationalekonomien och såsom en anhängare af
den sociala lagstiftning, som förnämligast genom en
annan tory (lord Shaftesbury) blef en verklighet.
Efter att 1847 ha utgifvit romanen Tancred, som
sysslar med det religiösa problemet — han kallar
själf de tre sista romanerna en trilogi —, utsågs han
efter Bentincks död 1848 till ledare för torypartiet
i underhuset, en motvillig gärd af erkännande åt den
sällsynta förmåga han lagt i dagen såsom debattör
och parlamentarisk taktiker. De närmast följande
åren använde han till att reorganisera det genom
Peels affall lamslagna och så godt som upplösta
torypartiet. Och under flera decennier (intill 1874)
blef det hans hufvuduppgift att såsom oppositionens
ledare under erkännande af en utveckling, som han
innerst ogillade, såvidt möjligt söka förmildra dess
oundvikliga följder, en uppgift, som han löste med
fulländad taktisk skicklighet och obestridd lojalitet
mot sitt land och sitt motparti.
Febr.—dec. 1852 var D. skattkammarkansler och ledare
af underhuset i lord Derbys kabinett, som nödgades
lämna plats för en koalitionsministär under lord
Aberdeen, och författade samtidigt öfver sin forne
ledare, Bentinck, en lefnadsteckning, som innehåller
mycket af intresse för Peels och Cannings liksom
för hans egen historia. Febr. 1858—juni 1859 var han
ånyo skattkammarkansler, i Derbys andra ministär. De
närmast följande åren ställde de största kraf på D:s
både förmåga och uthållighet, i det han hade att
kämpa en till synes hopplös kamp mot öfvermäktiga
politiska motståndare, samtidigt misstrodd af sitt
eget parti. Efter den Russellska ministärens afgång
inträdde D. som skattkammarkansler i Derbys tredje
ministär (juli 1866), förmådde det konservativa
partiet att taga ledningen i tidens mest brännande
reformfråga och lyckades genomföra en ny radikal
parlamentsreform 1867 — det mest lysande beviset på
hans ojämförliga parlamentariska skicklighet och
förmåga af politisk intuition. Då Derby 1868 drog
sig tillbaka, trädde D. i spetsen för regeringen
(27 febr.), men föll redan i dec. s. å. på frågan om
den irländska statskyrkans upphäfvande.
Efter några års tillbakadragenhet, hvarunder han
i romanen Lothair (1870) — litterärt sedt kanske
det bästa af hans arbeten — behandlade de kyrkliga
frågorna, som genom katolicismens pånyttfödelse i
England trädt i förgrunden, kallades han 1874 efter
Gladstones afgång att bilda den nya regeringen, den
första torymajoritetsregeringen efter 1841. Redan
1876 lämnade han emellertid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
