Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 485-486 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dipnoi - Dipodi - Dpodidae, zool. Se Springråttor - Dipodomys Philippi, zool. Se Gnagare - Dippel, Johann Konrad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på bottnen. Djuret säges andas med både lungor
och gälar och med korta mellanrum komma upp öfver
vattenytan för att andas. När under den torra årstiden
de pölar torka ut, som det bebor, gräfver det ned
sig i dyn och omgifver sig med en kapsel,
som är bildad af dess stelnade hudsekret, och utanför
denna kapsel ligger ett hårdnadt dylager.
Detta hölje är genomborradt af en kanal, som för från det
fria omedelbart in i djurets mun och genom hvilken
sålunda andningen försiggår. I ett dvallikt tillstånd
tillbringar fisken på detta sätt torrperioden, närd
af i kroppen samlade fettmassor. Infödingarna sätta
högt värde på densamma som näringsmedel.

Protopterus.

3) Lepidosiren står mycket nära föregående släkte,
från hvilket den skiljer sig blott genom mera
långdragen, ännu mera ållik kroppsform, genom
saknaden af yttre gälar i fullväxt tillstånd,
genom förekomsten af 5 gälbågar och 4 gälspringor
samt genom i ännu högre grad förkrympta bröst- och
bukfenor; under fortplantningsperioden äro de senare
hos hannen förstorade och försedda med trådlika,
mycket blodhaltiga bihang. Detta släkte, af hvilket
blott en art (L. paradoxa) är känd, förekommer i
Amasonfloden och dess bifloder. I lefnadssättet
påminner den mycket om sin afrikanska frände, men
tyckes ej vara så uteslutande rofdjur som denna, enär
den, förutom de stora snäckorna af Ampullaria-släktet,
som uppgifvas vara dess favoritföda, förtär äfven
alger; sannolikt är den å larvstadiet mera växt-
än djurätare. Äfven detta släkte faller i dvala
under den torra årstiden. Litt.: N. Parker, "On the
anatomy and physiology of Protopterus" (1892), och
L. Dollo, "Sur la phylogénie des dipneustes" (1895).
L—e.

Dipodi (af grek. dipus, tvåfotad), metr.,
"dubbelfot", en förening af två versfötter till ett
rytmiskt helt därigenom, att den enas höjning är
starkare än den andras.

Dipodidæ, zool. Se Springråttor.

Dipodomys Philippii, zool. Se Gnagare.


Dippel, Johann Konrad, tysk teolog, läkare och
alkemist, f. 1673 på slottet Frankenstein, nära
Darmstadt, visade redan som ung en ovanlig begåfning,
men ock en otyglad ärelystnad. Drifven af
denna, uppträdde han till ortodoxiens försvar
gentemot den begynnande pietismen, utan egen inre
öfvertygelse. Osannheten häri blef honom snart en
plåga, och han dömde sedermera alla ortodoxe som
osanna mot sig själfva. — När han ej som ortodox nådde
sitt mål, en professur, uppträdde han som pietist och
skref under pseudonymen "Christianus Democritus"
bl. a. 1697 Orthodoxia orthodoxorum. Verkligt
religiös öfvertygelse vann han först genom samvaro
med Gottfried Arnold (se d. o.). Därigenom gafs
honom ock som medelpunkten i hans religiösa
uppfattning mystikens lära om "det inre
ljuset, ordet", genom hvilket människan blefve
oberoende af både bibelns ord och Jesu historiska gestalt.
Från denna utgångspunkt fördes han naturligen till att
förneka såväl den ortodoxa försoningsläran (om Jesu
ställföreträdande lidande) som sakramentens egenskap
af nådemedel. För öfrigt voro hans rikligt flödande
skrifter polemiska alster i ögonblickets tjänst och
innehålla många skiftningar och motsägelser. Den
historiska betydelsen af D:s ställning är, att han
genom sin begåfning och sitt inflytande hos pietismen
väsentligen bidrog att indraga denna i tidens stora
katolsk-mystiska strömning och därmed bana väg för
den fulla rationalismens tid. — D:s första och mest
berömda stridsskrift efter omvändelsen var Papismus
protestantium vapulans (1698), genom hvilken han
offrade utsikten till akademisk befordran.
Han riktade hugg åt alla håll, bl. a. mot Karl XII:s
pietistedikt. Den kände pietisthataren J. F. Mayer
och Karl XII:s sändebud i Berlin gjorde honom
marken för het i Tyskland. Han flackade omkring
dels i Holland (där han i Leiden 1711 erhöll
med. doktorsgrad), dels i Danmark, där han länge fick
bo i ro i Altona, de mystisk-pietistiska flyktingarnas
dåv. fristad. Genom inblandning i Danmarks politik
gick han dock miste om det skydd han för någon tid
lyckats vinna och fördes 1719, efter åtskilliga öden,
fängslad till fästningen Hammershus på Bornholm, där
han tillbragte sju år i fångenskap. 1726 begaf han sig
öfver till Sveriga samt vistades någon tid i Ystad
och Kristianstad, där han egde flera gynnare. 1727
erhöll han äfven kallelse till Stockholm, hvarest
hans läkarvård påkallades af konung Fredrik I. Till
en början rönte han både som läkare och teolog ett
mycket vänligt mottagande, särskildt af åtskilliga
bland adelns medlemmar. Med hans ankomst dit vann
pietismen betydligt ökad utbredning. Hans inflytande
på den svenska pietismens urartning till mysticism
och sekterism torde dock hafva öfverskattats. D. var
vid sin ankomst till Sverige en af fängelse och
sjukdom bruten man. Flera betydande män vunnos dock
för hans åskådning, framför allt K. N. von Strokirch
och S. Rosén. Den kyrkliga ortodoxien, äfven den mot
pietismen eljes fördragsamma, t. ex. A. Rydelius,
riktade en energisk polemik mot "dippelianismen". På
begäran af prästerskapet och genom ett riksdagsbeslut
af alla stånden blef D. slutligen förvisad ur riket
1728. Efter någon tids kringirrande i Danmark
och Tyskland dog han, oförstådd af alla, äfven
af pietisterna, i Berleburg 1734. Jfr K. Henning,
"Joh. Conr. Dippels vistelse i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>