Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diplopi - Diplopoda. Se Dubbelfotingar - Diploskop - Diplostemon - Diplotaxis - Diplozoon. Se Dubbeldjur - Dipneusti, zool. Se Dipnoi - Dipnoer, zool. Se Dipnoi - Dipnoi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej falla på hvarandra motsvarande punkter af
näthinnan. Detta är fallet vid förlamningar af
ögonmusklerna. Bilderna äro antingen korsade,
så att den vänstra bilden tillhör det högra ögat
och tvärtom, då de muskler, som vrida ögat inåt, äro
försatta i overksamhet, eller liknämniga, då de yttre
musklerna äro de lidande. Vid skelning skulle således
patienterna alltid se dubbelt; men vanligen göra de
det icke, emedan de snart lära sig att undertrycka
bilden från det afvikande ögat. Alla skelande se
naturligtvis enkelt, om det ena ögat öfvertäckes. Men
det finnes också en form af dubbelseende, som tillhör
blott ett enda öga. Detta förekommer, då större
oregelmässigheter finnas i de ljusbrytande organen
i ögat, såsom vid vissa ojämnheter i hornhinnan,
vid lägeförändringar af linsen, ja någon gång vid
börjande grå starr, och detta symtom är stundom det
första, som leder uppmärksamheten på denna sjukdom. —
Dubbelbilder hafva för öfrigt alla människor under
fullt normala förhållanden, fastän man vanligen är
omedveten därom. Lättast kan man få sådana bilder
att framträda, om man ställer två brinnande ljus
på något afstånd rätt bakom hvarandra. Om man
skarpt fixerar det närmaste ljuset, synes det
aflägsnare dubbelt och bilderna äro liknämniga;
betraktar man däremot den aflägsnare lågan, synes
den närmare dubbel med korsade bilder. På detta
fullt naturliga förhållande beror i själfva verket
vår uppfattning om föremålens respektiva afstånd,
det stereoskopiska seendet. Jfr Stereoskop.
Rsr.*
Diplopoda (af grek. diploos, dubbel, och pus, fot),
zool. Se Dubbelfotingar.
Diploskop (af grek. diploos, dubbel, och skopein,
betrakta), fys., en apparat för iakttagande af
s. k. subjektiva färger. En skifva, som kan sättas
i rotation och som på ena hälften är exempelvis röd,
på den andra färgad i komplementfärgen, i detta fall
grön, betraktas genom två rör på sådant sätt, att det
ena ögat ser endast det röda och det andra endast
det gröna. Om ljusintrycket fått verka så länge,
att ögat däraf tröttats, och om skifvan sättes i
rotation, så ser det öga, som förut betraktade det
röda, endast grönt, och det öga, som förut mottagit
de gröna strålarna, endast rödt.
L. A. F.*
Diplostemon (af grek. diploos, dubbel, och stemma,
krans), bot., kallas en sådan cyklisk blomma,
som har två kransar ståndarblad, men endast en
krans kronblad. Den diplostemona blomman visar
en regelbunden omväxling, i det att den yttre
ståndarkransens ståndare stå midt för foderbladen,
den inres midt för kronbladen. Exempel på sådana
blommor erbjuda ärtväxter, karyofyllaceer och
saxifragineer. Många blommor med dubbel ståndarkrans
äro obdiplostemona (af lat. ob, emot), i det att
den sist bildade ståndarkransen, som står midt för
kronbladen, anlägges utanför den första. Hos dessa
finnes sålunda icke någon regelbunden omväxling
i kransarna. Obdiplostemona blommor träffas bland
karyofyllaceer, oxalidaceer, krassulaceer m. fl.
H. Hn.
Diplotaxis DC., Sandsenap, bot., växtsläkte af
fam. Cruciferæ, nära släkt med Brassica. I Sverige
finnas två arter, båda införda, växande på stränder
och ballastplatser, vanligast D. tenuifolia DC. med
stora mandeldoftande, gula blommor. Jfr Ballastväxter.
G. L—m.
Diplozoon (af grek. diploos, dubbel, och zoon, djur),
zool. Se Dubbeldjur.
Dipneusti, zool. Se Dipnoi.
Dipnoer, zool. Se Dipnoi.
Dipnoi (af grek. dipnoos, försedd med två lufthål),
Dipnoer l. Dipneusti, Lungfiskar, zool.,
en af fiskklassens hufvudgrupper. Lungfiskarna
hafva ej blott de typiska fiskarnas gestalt och
fjäll samt opariga och pariga fenor, hvilka senare
stödjas af en ledad broskstaf, utan ock en del
andra egendomligheter, som stämpla dem som fiskar,
närmast besläktade med Ganoidei (se d. o.). I några
afseenden äro de mycket lågt organiserade: skelettet
är enkelt, företrädesvis uppbyggdt af brosk, och
ryggsträngen kvarstår i stor utsträckning. Som de
för det mesta lefva i vatten, andas de med gälar, som
äro dolda af ett gällock, såsom hos det öfvervägande
antalet fiskar. Men redan med afseende på gälarna
uppträda egendomligheter, som påminna om högre djur,
om amfibierna, i det hos Protopterus och Lepidosiren
(se nedan) jämväl finnas yttre gälar — hos den förra
under hela lifvet, hos den senare å larvstadiet —,
såsom förhållandet är hos amfibierna. Likheten
förhöjes därigenom, att dessa fiskar under vissa
perioder andas med lungor, d. v. s. att deras
simblåsor hafva ombildats till pariga eller opariga
lungsäckar. Lungfiskarna lefva nämligen i tropikerna i
floder och träsk, som under den varma årstiden uttorka
helt eller delvis. Blir då vattnet odugligt för
gälandning, träder den ombildade simblåsan i funktion
som andningsorgan. I sammanhang härmed står, att både
i hjärtat och i blodkärlsystemet inträdt förändringar
från den hos fiskarna vanliga anordningen, hvilka
erinra om förhållandet hos amfibierna. Liksom hos
landdjur finnas både främre och bakre näsöppningar,
båda öppnande sig innanför munranden.
Redan den omständigheten, att de tre nu lefvande
släktena förekomma i från hvarandra i zoologiskt
afseende fullständigt skilda trakter af jorden,
i Syd-Amerika, Afrika och Australien, och att de
afrikanska och de sydamerikanska lungfiskarna äro
mycket nära besläktade, gifver vid handen, att vi här
hafva framför oss de sista resterna af en i forna
jordåldrar mycket rikare djurgrupp med vidsträckt
geografisk utbredning. I själfva verket uppträda
lungfiskarna också mycket tidigt i vår jords historia
(i det undre devonsystemet) och i flera former
på skilda ställen. Det nu i Australien lefvande
Ceratodus-släktet blef kändt först genom tänder,
som förekomma i trias- och juraformationens lager i
Europa. Numera lefva blott följande tre släkten af
denna djurgrupp.
1) Ceratodus (se d. o.).
2) Protopterus (se fig.). Kroppen är långdragen,
cylindrisk. Fenorna äro pariga, trådlika. Rygg-,
stjärt- och analfenorna sammanhänga. Underkäken är
tandlös. Lungsäcken är dubbel. 6 gälbågar finnas och
5 gälöppningar. Yttre gälar finnas. Protopterus
har en vidsträckt utbredning i mellersta Afrika,
från Senegalfloden och Hvita Nilen i n.
till Kongobäckenet, Tanganjikasjön och Sambesi
i s. Tre arter äro kända. Fisken uppehåller sig
i träsk i närheten af floder. Den är ett rofdjur,
som lefver af grodor, insekter, kräftdjur och maskar.
Stjärtfenan är det förnämsta ställflyttningsredskapet
vid simningen; de pariga fenorna användas vid "gående"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
