Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torkningen bibehålla de en skarp, bitter och äcklig smak.
O. T. S.*
Digitalisväxtens viktiga beståndsdelar äro kväfvefria
s. k. glykosider (se d. o.). De viktigaste äro
digitoxin (i bladen) och digitalin (i fröna). Båda
äro i rent tillstånd färglösa ämnen; det förra kan
bringas att kristallisera, det senare ej. Båda äro
praktiskt taget olösliga i vatten; genom närvaro
af andra, i drogen förekommande ämnen kunna de dock
öfvergå i vattenlösning och förekomma därför i den
som läkemedel ofta brukade digitalisinfusionen,
hvars verkan just beror på närvaron af de nämnda
ämnena. I sprit äro de lösliga och förekomma därför
äfven i digitalistinkturen. Digitalinets formel
uppgifves vara C35 H56 O14, digitoxinets C34 H54 O11 (?). Digitaleïn, som förr uppgifvits som en af
digitalisdrogens beståndsdelar, är troligen en
blandning af flera ämnen. Digitonin, som ingår
i större mängd än de föregående, är likaledes en
glykosid, men saknar de föregåendes egendomliga
fysiologiska verkan på hjärtat; det tillhör i stället
de s. k. saponinsubstanserna (se Saponin),
löses ganska lätt i vatten, särskildt varmt; dess
lösning skummar starkt. — Med ofvannämnda kemiskt
rena ämnen i digitalisdrogen få ej förblandas de i
handeln förekommande olika "digitalinpreparaten",
hvilka ofta varit komplicerade blandningar (så
t. ex. det äldre tyska digitalinet, Homolles och
Nativelles digitalin m. fl.). — Känd och använd
som utvärtes medel sedan länge (på 1200-talet och
möjligen tidigare), infördes digitalis omkr. midten af
1600-talet i den egentliga medicinen. Linné räknade
densamma till Scrophulariæ eller "svulstörter",
emedan den botade svullnad (vattsot, ödem). En
på rationella iakttagelser vid sjuksängen grundad
bättre inblick i drogens verkan och användning vanns
särskildt genom den engelske läkaren W. Withering
(1741—99) i Birmingham, hvilken efter tioåriga försök
1785 i ett märkligt arbete om digitalis ("Account of
the fox-glove") riktigt angaf medlets hjärtverkan. Ett
synnerligen omfattande studium af digitalisdrogens
och dess verksamma beståndsdelars samt många därmed
väsentligt lika verkande medels fysiologiska effekt
har småningom fört till en allt klarare insikt på
detta område. Man benämner denna art af verkan en
digitalis- l. digitalinverkan. Denna kommer till stånd
väsentligen därigenom, att de hithörande ämnena
förändra hjärtmuskelns sätt att arbeta: hjärtats
slag blifva kraftigare, mer ihållande, och hjärtat
tömmer sig fullständigare än förut. Härvid ökas den
blodmängd, som hjärtat vid hvarje puls utsänder i
blodkärlen, dessa fyllas bättre, blodet strömmar
hastigare i dem, och dess spänning mot kärlväggarna
("blodtrycket") stiger; blodets återströmning till
hjärtat gynnas härvid, och hjärtat fylles bättre vid
sin afslappning (diastole), hvarigenom den blodmängd,
hvarje puls utdrifver, ytterligare ökas. Härtill
bidrager ännu en omständighet: själfva det stegrade
blodtrycket verkar nämligen i regel retande på
hjärtats hämmande nervapparat (centrum för nervus
vagus i förlängda märgen samt dennas ändorgan inom
hjärtat), hvarigenom pulsen förlångsammas och, om
behöfligt är, regleras, hvarjämte samma hämningsverkan
ökar hjärtats vidgning vid diastolet och bereder
hjärtat tid till utförande af
stora, kraftiga pulsar. Vid denna verkan på
nervus vagus och vid pulsens förlångsammande
fästes förr väsentligen afseende, när det gällde
att förklara digitalisverkan; nu betraktar man dem
mera såsom bifenomen, visserligen viktiga, men ej
beroende direkt på medlets verkan. Denna framträder
bäst vid vissa sjukliga tillstånd, t. ex. vid ett
svårt hjärtfel, då hjärtat ej förmår att fullgöra
sin uppgift. Hjärtat, oförmöget att tömma sig med
kraft, då t. ex. genom de skadade klaffarna blod
vid hvarje diastole störtar tillbaka in i detsamma,
arbetar förslappadt, hastigt och oregelbundet;
pulsådrorna fyllas dåligt, blodtrycket och
blodströmmens hastighet äro förminskade, en mängd
blod hopas i venerna och drifves ej på normalt sätt
åter till hjärtat; en mängd vätska stannar öfverallt
i organen och sipprar ut i buk- och brösthålorna; hela
kroppen blir vattusvullen (ödematös); njurafsöndringen
är ytterligt nedsatt; stor svaghet och svår andnöd
plåga den sjuke, och en kvalfull död genom långsam
kväfning hotar. Då tillföres digitalis; småningom,
men säkert inträder dess verkan: den jagande, usla,
hackiga pulsen blir kraftigare, jämnare, långsammare
och "fullare"; blodtrycket stiger, och blodet strömmar
rikligare och snabbare genom kärlsystemet; ödemvätskan
uppsuges ur väfnader och kroppshålor in i hårrörskärl
och vener samt afgår i riklig mängd genom njurarna,
som åter träda i liflig verksamhet; vattusvullnad,
andnöd och kval försvinna, och efter få dagar har
ett tillstånd af relativ hälsa inträdt, hvilket kan
räcka i veckor eller månader, tills, då själfva
felet i hjärtat (t. ex. i dess klaffar) kvarstår,
hela maskineriet åter råkar i olag. I gynnsamma
fall kan digitalis ännu många gånger afvärja den
hotande faran och låta hjärtfelspatienten i en lång
följd af år föra en i det hela dräglig tillvaro,
tills, när hjärtmuskeln slutligen försvagats
och degenererat, medlet blir overksamt och döden
inträder. Den skildrade digitalisverkan må tjäna
såsom typ för en jämförelsevis väl känd, kraftig och
värdefull läkemedelsverkan — en "symtomatisk" sådan,
då den ju ej träffar själfva grundlidandet, blott
undanröjer en rad af svåra och farliga symtom. —
Stora doser digitalis eller därmed likverkande
medel framkalla svår, lifsfarlig förgiftning och
död. Pulsen blir då ytterligt långsam och äfven
oregelbunden; blodtrycket stegras i hög grad genom
stark sammandragning af blodkärlen; däraf hindras
blodtillförseln bl. a. till njurarna, hvarigenom
dessas verksamhet nedsättes, t. o. m. upphäfves. Magen
och tarmen retas till kräkningar och diarré. Stor
svaghet inträder. Pulsen blir slutligen mycket
hastig och ytterligare oregelbunden — hjärtats
hämningsapparat förmår ej mer att reglera den
af giftet öfverretade hjärtmuskelns arbete —,
och slutligen inträder döden därigenom, att
hjärtat stannar i mer eller mindre sammandraget
(systoliskt) tillstånd. Sådant stillestånd
inträder ej sällan plötsligt i samband med någon
ansträngning. Förgiftning med digitalis kan inträda
ej blott efter intagande af för stora, i och för sig
giftiga doser, utan äfven stundom efter intagande
af vanliga sådana under för lång tid: medlet ger
s. k. kumulativ verkan; det är därför regel att
ge digitalis i fulla doser blott under loppet af
några dagar. I helt små doser ges däremot numera
detta medel ofta under långa tider — månader och år —
med god framgång. Ej få patienter fördraga illa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
