Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dicotyledoneae - Dicotyledones. Se Dicotyledoneae - Dicotyles, zool. Se Nafvelsvin - Dicotylidae, zool. Se Nafvelsvin - Dicranoceras, zool. Se Gaffelantilopen - Dicranograptus Hall, paleont. Se Graptoliter - Dicta, lat., yttranden. Se Dictum - Dictamnus - Dictator. Se Diktator - Dictionnaire - Dicto die, lat. Se d. d. - Dictum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krets ordnade kärlknippor. Hos de fleråriga
arterna utvecklas årsringar. Stammens förgrening
är i allmänhet mycket rik. Örtbladen äro nästan
alltid grenigt nerviga och hafva oftast mer eller
mindre inskuren bladkant (äro greniga). Blommorna
ega i de flesta fall två slags hylleblad, nämligen
foder- och kronblad samt två förblad. Antalet foder-,
kron- och ståndarblad är oftast 5 eller en mångfald
af 5, mera sällan 4. Pistillbladens antal är däremot
oftast ett annat. — Dikotyledonerna, till hvilka
de högsta växtformerna höra, omfatta i det hela
ungefär 5/6 af angiospermerna. I Skandinavien och
andra nordliga länder är dock deras relativa antal
betydligt mindre. Antalet dikotyledona arter i Sverige
är nämligen något öfver 1,100, hvaremot antalet
monokotyledona uppgår till omkr. 400. Dikotyledonerna
hafva af olika systematiker indelats på olika
sätt. A. L. de Jussieu indelade dem (1789) i fyra
grupper:
Apetalæ, utan krona;
Monopetalæ, med sambladig krona;
Polypelalæ, med fribladig krona;
Diclines irregulares, enkönade, vanligen utan trona.
I E. Fries’ system (1835) indelades dikotyledonerna
i fyra serier:
Corollifloræ, blomkrona sambladig och med ståndarna
fästa på dess insida.
Thalamifloræ, blomkrona fribladig jämte ståndarna
fäst på ett eget fäste.
Calycifloræ, blomkrona fribladig jämte de äfven fria
ståndarna fäst på den blomfodret vidväxta torus.
Incompletæ, blommor ofullständiga, endast med enkel
kalk af fjäll o. s. v.
A. Brongniart’s indelning (1843) var:
Angiospermæ, med slutet fruktämne.
1. Gamopetalæ, kronblad sammanvuxna;
2. Dialypetalæ, kronblad fria eller felande;
Gymnospermæ, med öppet fruktämne.
Af A. Braun delades dikotyledonerna (1864) i:
Apetalæ, utan krona;
Sympetalæ, med sambladig krona;
Eleutheropetalæ, med fribladig krona.
I A. P. De Candolles system motsvaras
dikotyledonerna af gruppen Exogenæ.
För närvarande följes A. W. Eichlers (1883) indelning:
Choripetalæ (Archichlamydeæ), blomhylle
vanl. fribladigt eller felande.
Sympetalæ (Metachlamydeæ), blomhylle sambladigt.
V. W. (G. L—m.)
Dicotyledones. Se Dicotyledoneæ.
Dicotyles, zool. Se Nafvelsvin.
Dicotylidae, zool. Se Nafvelsvin.
Dicranoceras, zool. Se Gaffelantilopen.
Dicranograptus Hall, paleont. Se Graptoliter.
Dicta, lat., yttranden. Se Dictum.
Dictamnus L., bot., farm., växtsläkte af
fam. Rutaceæ. Dit hör blott en enda art, D. albus
L., diptam l. nattfackla, en vacker, ända till
1 m. hög ört, hvilken ofta odlas som prydnadsväxt
i trädgårdar; vild finnes den i södra och mellersta
Europa samt i Asien. Bladen äro parbladiga, blommorna
hvita eller röda, tämligen stora och sittande i
stjälkens spets, där de bilda vackra, långa, uppräta
klasar. I körtlar, hvilka till stor mängd
förekomma på stam och blad samt i blomställningen,
innehåller växten en eterisk olja, som gifver
den en starkt aromatisk lukt. Under varma och
ljusa sommarkvällar afdunstar denna olja i sådan
mängd, att man stundom kan antända den utströmmande
gasen. Roten, radix Dictamni albi l. Fraxinellæ,
förekommer i cylindriska, olikstora, fingertjocka
stycken, med smutsigt hvit eller svagt gulaktig
bark, som lätt aflossas från den fasta, hvitaktiga
veden. Den friska roten har en stark, vidrig lukt och
skarp, aromatisk smak; den torra däremot föga lukt
och en slemmigt bitter smak. Under medeltiden var
denna rot ett högeligen berömdt läkemedel, hvilket i
synnerhet prisades som verksamt mot förgiftningar. I
Sverige var den förr officinell, och i andra
länder nyttjas den stundom ännu mot hvarjehanda
sjukdomar, mest mot epilepsi (fallandesot). Det af
Sloet van Oldbruitenburg utbasunade hemliga medlet
mot nämnda sjukdom bestod af ifrågavarande rot. De
späda bladen användas i Sibirien såsom te-surrogat.
Ldt.* O. T. S.*
 |
| Diclytra spectabilis. (Se sp. 338.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
