Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 455-456 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cluny-museet - Cluny-reformen - Clupea - Clupeida - Cluse - Cluseret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ruiner af ett romerskt palats som en tid var de äldre
franske konungarnas residens. Museet omfattar en stor
samling sällsynta konstföremål från
medeltiden och renässansen, delvis från klostret
Cluny. Efter du Sommerards död köptes det 1842 af
staden Paris och öfverläts 1843 till franska staten.

Cluny-museet.

Cluny-reformen [klynī-] och
Cluniacenserna (Kluniace’nserna), en af
de viktigaste faktorerna i det västerländska
munkväsendets historia. Det djupa religiösa och
sedliga förfall, hvari västerlandet under den
senare karolingiska tiden nedsjönk, framkallade
vid 10:e årh:s början en reaktion från flera
håll (se Camaldulensorden). Viktigast blef den,
som fick sin medelpunkt i klostret Cluny i södra
Frankrike. Detta grundlades 910 af hertig Vilhelm
den fromme af Akvitanien och ställdes från början
direkt under påfven. Den gamla benediktinregeln
upplifvades där med någon modifikation; från början
gjorde sig ock sträfvan gällande att söka reformerande
inverka på kyrkan i dess helhet. Den åskådning, som
Cluny-munkarna sökte föra till seger, var den gamla
kanoniska rättsåskådning, som nästan undanträngts
af germanska uppfattningar; de kämpade sålunda för
påfvens supremati, för celibat o. s. v. Framför
allt häfdade de kyrkans frihet från furstemakten
och bekämpade med det verksamma slagordet "simoni"
allt världsligt ingripande vid andliga platsers
tillsättning. Cluny-reformen var sålunda ej en enbart
asketisk-religiös, utan en medvetet kyrkopolitisk
rörelse.

Efter Cluny-klostrets förebild reformerades snart
en mängd andra benediktinkloster i Frankrike
och angränsande länder. Abboterna Berno 910–927,
Odo 927–941 och Majolus 954–994 voro sällsynt ädla
och kraftfulla män, som bragte Cluny-reformen till
seger i Frankrike och skaffade den inflytande hos
Tysklands kejsare. Ännu fanns ingen sammanslutning
mellan de olika reformerade klostren. Den monarkiska
organisationen af alla klostren under abboten i
Cluny genomfördes af Majolus’ efterträdare Odilo
994–1049, typen för en medeltida munkfurste,
en man med europeiskt inflytande. Så uppstod
kluniacens-kongregationen (icke en ny munkorden). Den
vann herravälde äfven i Spanien och följde snart
med normannerna till England; i Italien upptog den
de inhemska eremitkolonierna och i Tyskland utbredde
den sig; till det medeltida Sverige nådde den däremot
ej (endast till Skåne). När nu Cluny-munkar bestego
påfvestolen (Leo IX, Gregorius VII), var reformens
herravälde i kyrkan
tryggadt, och den medeltida kampen för kyrkans
herravälde öfver den världsliga makten begynte.

Men därmed begynte ock kluniacens-kongregationens
förfall. Dess utomordentliga maktställning och stora
rikedom medförde slapphet och vällefnad; dess strängt
centraliserade författning motsvarade ej 1100-talets
asketiska ideal, och ledningen öfvergick då till de
mera aristokratiskt organiserade cistercienserna
och premonstratenserna. Tiggarordnarnas
uppkomst på 1200-talet begränsade ännu mera dess
inflytande. Reformationen och jesuiterna gjorde
slut på dess internationella karaktär, i det
att dess kloster helt och hållet inskränktes till
Frankrike. Cluny-klostret var under ett århundrade i
händerna på familjen Guise. 1622 klöfs kongregationen
i de reformerade och de icke-reformerade
kluniacenserna, hvilka under ett århundrade
(till 1711) utmattade hvarandra genom ständiga
strider. Under 18:e årh. sjönk Clunys anseende
fullständigt; och genom konstituerande församlingens
beslut 1790 upphäfdes hela kongregationen. –
Se Sackur, "Die cluniacenser" (1892–94), Hauck,
"Kirchengeschichte Deutschlands", III (1896), och
Heimbucher, "Die orden und kongregationen", I (s. å.).
Hj. H-t.

Clupea, zool. Se Sillsläktet.

Clupeidæ, zool. Se Sillfiskar.

Cluse [klȳs], La,
ort i franska depart. Doubs (Franche-Comté). Vid det
närbelägna passet öfver Jurabergen stod 1 febr. 1871
en strid mellan 7:e tyska infanteribrigaden och den
på återtåg mot Schweiz stadda franska östarmén.


Cluseret [klysra], Gustave Paul, fransk
militär och kommunard, f. 23 juni 1823 i
Paris, d. 21 aug. 1900 nära Toulon, blef 1843
underlöjtnant, men inträdde 1848 i mobilgardet och
deltog i undertryckandet af juniupproret s. å. 1852
återinträdde han i den reguljära armén, kämpade 1855
i Algeriet och på Krim, där han blef kapten, och
sedan ånyo i Afrika. 1858 tog han afsked och deltog
därefter som öfverste i Garibaldis tåg till Neapel och
Sicilien. 1861 trädde han i Förenta staternas tjänst
och kämpade som öfverste i Mac-Clellans generalstab
mot sydstaterna. Hans framgångar därunder orsakade
1862 hans utnämning till brigadgeneral, hvarpå han
efter inbördeskrigets slut slog sig ned i New York,
där han till 1867 utgaf tidningen "New nation". Vald
till feniernas militäre ledare, begaf han sig
s. å. till Irland, men blef af engelska regeringen
"in contumaciam" dömd till döden och återvände
till Frankrike, där han i pressen deltog i kampen
mot kejsardömet och på grund af sina skrifverier
blef utvisad. Medlem af internationalen och nära
förbunden med Bakunin, for han då till Amerika, men
återvände vid krigsutbrottet 1870 och angrep efter
kejsardömets fall nationalförsvarsregeringen. I Lyon
sökte han sedan förgäfves organisera en sydfransk
förbundsrepublik, och efter ett nytt misslyckadt
uppviglingsförsök i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>