Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celsus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först omkr. 24 timmar efter utrörandet med vatten,
och hållfastheten ökar ganska långsamt. Vid blandning
med sand i förhållandet 1:3 fordra de schweiziska
normalbestämmelserna efter 28 dygns vattenhärdning
som minimigräns en draghållfasthet af 6 kg. per
kvcm. och en tryckhållfasthet af 30 kg. per kvcm. Den
hydrauliska kalken lämpar sig förnämligast till
sådana vattenbyggnader, där murverket först kan
utsättas för en längre tids lufthärdning, innan det
sättes under vatten. Den hydrauliska kalken har visat
sig synnerligen motståndskraftig mot hafsvattens
inflytande, hvilket ofta visat sig kunna skada
byggnadsverk, utförda af portlandcement.
Romancement upptäcktes af engelsmannen Smeaton,
känd såsom konstruktör af Eddystones fyrtorn. Under
sina försök att med ett inhemskt material ersätta
det importerade puzzolancementet fann han dels i
Wales och dels vid Thames’ stränder nära London
kalkmärglar, hvilka efter bränning hade hydraulisk
karaktär. Romancementet särskiljes från hydraulisk
kalk i egentlig mening genom en lägre kalkhalt
(50-70 proc.) samt därigenom, att det efter bränning
under sintringstemperaturen icke faller sönder
vid släckning med vatten, utan måste malas som
portlandcement. Romancement har ljusgul till rödbrun
färg och en specifik vikt af 2,7. I allmänhet har
det mycket kort bindetid; dess draghållfasthet i
blandning med sand i förhållandet 1:3 är efter 28
dygn vanligen omkr. 15 kg. per kvcm. Romancement
måste lagras synnerligen omsorgsfullt, enär det med
begärlighet upptager vatten och kolsyra ur luften
och själfbinder. Af denna orsak lämpar det sig ej
för längre transporter med ångare och är väsentligt
underlägset portlandcement i hållbarhet.
Puzzolancement. Under det att portlandcement
och naturlig hydraulisk kalk äro produkter af en
modernare teknik, hafva de konstgjorda hydrauliska
kalksorterna redan i forntiden varit i bruk. Alla de
konstgjorda hydrauliska bindemedlen äro blandningar af
vanlig bränd kalk och kiselsyrerika beståndsdelar. I
forntiden hämtades denna kiselsyretillsats från
de vulkaniska bergarter, hvilka talrikt förekomma i
Italien, och romarnas storartade vattenbyggnader äro
utförda med dylikt murbruk. I nyare tider har man
på de ställen, där tillgång ej fanns på vulkaniska
bergarter, såsom puzzolan, santorinjord och trass,
försökt att använda andra kiselsyrerika ämnen, såsom
bränd lera, tegelmjöl, pulvriseradt glasaffall o. d.;
särskildt har under de senaste åren i Tyskland
uppstått en stor cementtillverkning af kalk och
masugnsslagg.
Samtliga dylika cement, såsom puzzolancement,
santorincement och trasscement, tillverkas på samma
sätt. Kalken brännes på vanligt sätt och släckes
omsorgsfullt, så att inga osläckta kärnor komma in
i cementet. Den kiselsyrerika tillsatsen såväl som
kalken males ytterst fint, hvar för sig, och blandas
i särskilda blandningsmaskiner, hvarefter cementet
är färdigt. Det lämpligaste blandningsförhållandet
mellan kalk och tillsats får bestämmas för hvarje
fabrik genom försök.
Slaggcement. Såsom råmaterial för slaggcement
tjänar, förutom bränd och släckt kalk, granulerad
masugnsslagg. Genom omfattande försök af Tetmajer
m. fl. har konstaterats, att en masugnsslagg, för att
vara lämplig till cementfabrikation, skall innehålla
minst lika mycket kalk (CaO) som kiselsyra.
Slaggen granuleras så, att den från masugnen
utrinnande, hvitglödande slaggen får rinna ned i
möjligast kallt vatten, hvarvid slaggen sönderfaller i
ett gråhvitt pulver. Den granulerade slaggen torkas
väl och males samt blandas därpå med den brända
och släckta kalken. Slaggcementen binda långsamt,
men uppnå särskildt under vatten en betydlig
grad af hållfasthet. I blandningsförhållandet
1:3 visa de efter 28 dygns hårdnande en
draghållfasthet af omkr. 25 kg. per kvcm. och
en tryckhållfasthet af omkr. 200 kg. per kvcm.
Ordet cement begagnas äfven om ett visst slag af
tandfyllningar. Se vidare Tandcement.
Cementering (jfr Cement), metall, ett förfaringssätt
för ökande af kolhalten på ytan af pjäser af mjukt
järn, alltså en afart af brännstålstillverkningen
(se Brännstål). Afsikten med cementering är
att bibringa ett visst föremål en hård yta,
samtidigt som dess inre är mjukt och därmed också
segt. Cementering förekommer sålunda för sådana
föremål, som samtidigt äro utsatta för slitning på
ytan och hastigt verkande påkänningar. Cementeringen
tillgår på samma sätt som brännstålstillverkningen;
det föremål, som skall cementeras, nedpackas i en
med något kolrikt ämne fylld järnlåda och upphettas,
hvarvid kolet småningom vandrar in i järnpjäsen. Den
hastighet, hvarmed detta kolupptagande sker, är
beroende på upphettningstemperaturen och på det
kolhaltiga ämnets beskaffenhet. Temperaturen bör
uppgå till 1,000- 1,100° C. Såsom kolafgifvande
ämne användas träkol, enbart eller i blandning med
benmjöl, bariumkarbonat o. d., koladt läderaffall,
ferrocyankalium m. m. Det kolhaltiga ämnet bör vara
fritt från dammfint pulver, men jämnkornigt; en
tillsats af någon kolväterik olja plägar förordas. De
pjäser, som skola cementeras, inpackas i plåtlådor,
så att de på alla sidor äro omgifna af ett minst
l cm. tjockt lager af kolpulver; lådans lock
igensmetas med eldfast lera. Upphettningen, som
sker i muffelugnar, eldade direkt eller med gas,
plägar räcka 3-8 timmar. Om de cementerade pjäserna
före inläggandet voro färdigarbetade och man önskar
få en glashård yta på dem, störtas lådorna direkt ur
muffeln ned i vatten, då föremålen ythärdas. I annat
fall kunna pjäserna långsamt afsvalna i lådorna samt
färdigarbetas och därpå antingen användas direkt eller
först undergå en härdning på vanligt sätt. Cementering
begagnas, förutom till ythärdning af smärre
föremål, såsom velocipedvefvar, automobildelar,
glidplan och vefstakar till ångmaskiner o. d.,
också till ythärdning af pansarplåt. För detta
ändamål användas flera tillvägagångssätt. Enligt
Harveys metod uppläggas tvenne pansarplåtar med ett
mellanliggande lager af kolpulver å en med eldfast
tegel beklädd vagn och skjutas in i en med gas
eldad ugn, där de upphettas omkr. 14 dagar. Efter
cementeringen uppborras alla nithål o. d., hvarefter
de ånyo upphettas till ljus rödvärme och besprutas
för härdning med vatten under starkt tryck. Enligt
Krupps metod sker cementeringen med användande af
lysgas som kolafgifvande ämne.
Cementit, metall., en benämning på järnkarbid (Fe3C),
i hvilken förening kolet förekommer i utglödgadt
järn och stål. Är stålets kolhalt lägre än 0,9 proc.,
förefinnes oementiten som tunna lameller, omväxlande
med rent järn (perlit); är stålets kolhalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
