Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Camden house ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersökning blef han emellertid frikänd och anträdde
1567 återfärden till Portugal, dit han, efter många
äfventyr och ett två år långt, af sjukdom och nöd
förorsakadt uppehåll i Mosambik, anlände 7 april
1570 efter 16 års frånvaro. Han medförde då sitt
storverk, hjältedikten Os Lusíadas (Lusus’ ättlingar,
lusitanerna, portugiserna), som han lät trycka med
en patriotisk tillegnan till den unge konungen,
Sebastian I. Den enda belöning han erhöll var en
obetydlig pension, som ej ens var tillräcklig för
lifvets nödtorft. Det sorgliga tillstånd, hvari han
återfann sitt fädernesland, som nyss härjats af pesten
och som under sin unge härskare fallit helt i
inkvisitionens och jesuiternas makt, fyllde honom med
ett svårmod, som nådde sin höjdpunkt vid
underrättelsen om konungens död i det olyckliga slaget
vid Alcazar Quivir 1578. Själf dog han 10 juni
1580, samma år som Filip II gjorde slut på
Portugals själfständighet. De sista åren af sitt lif säges
han hafva tillbragt i sådan nöd, att en slaf, som
han fört med sig från Indien, om aftnarna måste
gå omkring och tigga på Lissabons gator för att
lifnära sin herre. De sista ord han skref (i ett bref)
voro: "Icke nog med att jag dör i fäderneslandet,
jag dör med det".
Det skaldestycke, på hvilket C:s världsrykte
grundar sig, är "Os Lusíadas". Tanken att i ett längre
epos förhärliga fosterlandet föresväfvade redan tidigt
C., och smärre delar af dikten torde hafva skrifvits
redan före resan till Indien, men större delen af
verket tillkom utan tvifvel under den långa
landsflykten. Och att Lusiaderna på samma gång blifvit
ett hafvets epos, som på ett oförlikneligt sätt målar
oceanens tjusning och skräck, är en följd af
författarens långa, äfventyrliga sjöfärder. Själfva ämnets
originalitet ligger däri, att den verklige hjälten icke
är en individ, utan ett folk. Det är Portugals
historia, som skildras, det är dess framtida öden, som
i inspirerade strofer sias. "Os Lusíadas" består af
10 sånger, versmåttet är ottave rime.
Efter att hafva åkallat sina sånggudinnor, Tajos
nymfer, och efter att hafva i af fosterlandskärlek
glödande strofer tillegnat konung Sebastian sin dikt,
inför skalden i första sången Vasco da Gama, som
på sin upptäcktsfärd hunnit till sundet mellan
Madagaskar och Etiopien. Diktens yttre handling
omfattar Vasco da Gamas färd från Afrikas sydspets
till Mombas, Melinde och slutligen Calicut samt
hans återfärd, hvarunder han påträffar en förtrollad
ö, som Venus låtit skjuta upp ur hafvet och som
hon befolkat med de skönaste hafsnymfer. Där
förmäles Vasco med Thetys, ett symboliskt tecken till
portugisernas blifvande herravälde till hafs, och
under ett festligt gästabud sjunger en nymf om de
bragder, som Gamas efterföljare skola utföra på den
väg han visat dem. Portugisernas hemfärd till
fosterlandet och en praktfull allokution till konungen
afsluta dikten. Denna handling är så att säga
infattad i en mytologisk ram. Olympens gudar deltaga
i de tappre portugisernas öden. Venus är deras
beskyddarinna, men Bacchus, som fruktar för sitt
välde i Indien, står dem emot. Neptunus och
Thetys, hafvets behärskare, äro till en början fientligt
stämda mot portugiserna, men besegras slutligen
fullständigt. Under handlingens gång framställes
Portugals historia i berättelser af Vasco da Gama och
af hans broder Paolo. Portugals blifvande välde i
Indien och Afrika förutsäges af hafsnymfen på den
förtrollade ön, och äfven andra berättelser och
profetior äro lagda i människors och gudars mun. –
Trots all den fosterländska hänförelse, hvaraf detta
epos är prägladt och som gjort det till portugisernas
nationaldikt, och trots den skönhet och poesi, hvaraf
dikten är mättad, fordras det dock att vara
portugis eller åtminstone att känna och älska detta land
och dess historia för att icke något tröttas af den
vergilianska form, hvari skalden stöpt sitt verk, och
af de långa och detaljerade historiska skildringarna.
Det oaktadt framstår C. i detta verk genom valet
af ämne och diktens konstfulla byggnad såsom den
moderna tidens kanske främste epiker, och de
yppiga, ofta starkt sinnliga episoder, hvaraf diktens
mytologiska maskineri är genomflätadt (Ines de
Castro, Adamastors uppträdande, kärleksön m. m.),
äro, redan de, nog att göra honom till en skald
för alla tider. – Lusiaderna hafva ur språklig
synpunkt en utomordentlig betydelse såsom
grundläggande den klassiska portugisiskan.
C. intager äfven såsom lyriker en mycket
framskjuten plats, många kritiker hafva i detta hänseende
jämställt honom med Petrarca. Hans dikter –
sonetter, kanzoner, sextiner, oden, ekloger m. m. –
äro af ett mycket mångsidigt innehåll,
återspeglande hans själs olika stämningar, under hans
underbart växlingsrika lif. Han hade själf kort före
sin sista återkomst till Portugal samlat och ordnat
sina lyriska dikter, som han ämnade utgifva under
titeln Parnasso de Luis de Camões. Manuskriptet
blef honom emellertid, frånstulet, förmodligen af
någon samvetslös afundsman, och C. hade icke nog
kraft eller företagsamhet att börja arbetet på nytt.
Först 15 år efter C:s död utgaf en af hans
beundrare och lärjungar en samling, omfattande 172
stycken. Samlandet har sedan fortsatts, hvarje ny
utgifvare – och de hafva varit många – har
tillagt nya dikter, af hvilka emellertid en stor del
är oäkta. Inalles hafva 649 dikter tillskrifvas C.
Af dessa tryckas i allmänhet i hans verk 598, hvaraf
150 efter all sannolikhet ej äro af honom. Någon
kritisk upplaga föreligger ej ännu.
Slutligen bör ej förglömmas, att C. äfven såsom
dramatisk författare visade sig vara i besittning af
framstående talang, ehuru han snart öfvergaf denna
genre. De tre lustspel han i sin ungdom (mellan
1543 och 1549) skref utmärkas af skicklig byggnad,
humor och friskhet i dialog och karaktärer. De
beteckna ett afgjordt framsteg i det portugisiska
dramat och vittna om att författaren äfven på detta
område kunnat nå en hög rang.
Om C. under sin lifstid var misskänd, olycklig
och föraktad, har han däremot efter sin död såväl
inom som utom Portugal blifvit föremål för hänförd
beundran, entusiastisk hyllning och trägen
forskning. Sexton år efter hans död reste honom hans
smickrade landsmän en präktig minnesvård.
Trehundrade årsdagen af hans död firades 1880 med
stor högtidlighet. "Os Lusíadas" har utkommit i
öfver 100 upplagor och i närmare 50 öfversättningar
på 13 olika språk. På svenska öfversattes den af
Nils Lovén ("Lusiaderna", 1852). En (ej kritisk)
upplaga af C:s samlade arbeten utgafs i Lissabon
1360–71 af Visconde de Juromenha. För närmare
kännedom om C. och hans diktning hänvisas till
W. Storck, "Luis’ de Camoens sämmtliche gedichte",
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
