Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 1439-1440 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brahmin ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fyra par gälbågar; sedermera förlorades dessa, och det
utvuxna djuret andades med lungor. Såsom fullvuxen
hade B. på bukens, svansens och extremiteternas
undersida ett af tegellagda fjäll bildadt pansar. På
mellankäks-, öfver- och underkäksbenen fanns en rad
tättstående enkla, spetsiga tänder. Till skillnad från
öfriga groddjur bildades skallens tak uteslutande
af täckben, direkta motsvarigheter till fiskarnas och
reptiliernas ben. Intressant är förekomsten af ett hål
emellan hjässbenen (skillnad från groddjuren, likhet
med en del reptilier), hvilket lämnades obetäckt af
hudpansaret; förmodligen har hos B. fungerat ett
"tredje öga"; hos nutida reptilier är detta organ
rudimentärt. De båda åt sidorna belägna ögonhålorna
voro kransade af en rad små benplattor. Alla
ryggkotorna i kroppen samt en del af svanskotorna
buro hvar sitt par korta

refben. Kotkroppen var ej eller endast
ofullständigt förbenad, "chorda dorsalis"
således ej heller insnörd. De i handlofven och
vristen ingående kotorna voro ej förbenade; på
de främre extremiteterna funnos 4, på de bakre 5
tår. Skuldergördeln påminner om reptiliernas, bäcken
gördeln däremot om groddjurens. Hela släktet bildar
en mellanform mellan reptilier och groddjur och står
säkerligen ganska nära nämnda djurklassers gemensamma
stamform (se Stegocefaler). – B. hör till karbon-
och permsystemen. Den vanligaste och bäst kända
arten är B. amblystomus Credn., i permkalkstenen
vid Plauen (Dresden). Längden växlar från 30
(larvstadiet) till 120 mm. B. är vidare funnen vid
Pilsen och Saarbrücken samt i Frankrike och England.
A. Hng.



Branchiostoma (af grek. branchia, gälar, och stoma,
mun), zool. Se Lansettfisken.

<b>Branchiura,</b< zool. Se Karplöss.

Branchos (grek. B??yyo?), grek. sag., en son af
Apollon, hade af sin fader fått siargåfva samt
vården af templet i Didyma (Mindre Asien) sig
anförtrodd. Hans ättlingar, som kallades
branchider, öfverlämnade vid Xerxes’ härtåg mot Grekland
tempelskatten till denne konung och flyttade sedan,
af fruktan för sina landsmän, till Baktrien, där
sedermera Alexander den store lär hafva på deras
efterkommande utkräft straff för förräderiet.

Branco, Camillo Castello. Se Castello-Branco.

Brancos (port., af branco, hvit), hand.,
egentl. "de hvite"; en af Hamburgs sockerimportörer
använd benämning å ljust råsocker från Syd-Amerika.

Brand. 1. Eldsvåda. Se Brandväsende.

2. Bot. Se Sot (i säd) och Ustilagineæ.

3. iPatol/i. Brand (kallbrand, gangræna
necrosis, sphacelus) är en lokal död, d. v. s. ett
fullständigt upphörande af hvarje lifsverksainhet i en
större eller mindre del af organismen. Den brandiga
delen undergår i allmänhet, när den består af mjuka
väfnader och är utsatt för luftens tillträde, en mer
eller mindre hög grad af förruttnelse och utvecklar
till följd däraf en mer eller mindre svår stank. När
branden försiggår i bensystemet (nekros), eller
i inre delar, dit luften icke kan tränga, t. ex. i
hjärnan (ramollition), kan all förruttnelse och stank
uteblifva. Den brandiga delen kan för öfrigt vara
genomdränkt af vätskor och undergå uppmjukning och
sönderfallande, fuktig brand, eller kan den intorka
och skrumpna, torr brand (mumifikation). Branden
kan intressera en hel kroppsdel eller ett helt organ
eller endast en mindre del däraf; i senare fallet kan
den uppträda såväl vid ytan som i det inre. Den kan
utbreda sig diffust eller blifva begränsad. I senare
fallet uppstår i omgifningen, i en bredare eller
smalare zon (begränsningszon, demarkationslinje),
genom den retning, som det döda partiet utöfvar,
en ökad lifsverksamhet, hvilken stegras till
inflammation; under varbildning försiggår då här en
smältning af väfnaderna, hvarigenom den brandiga delen
lösgöres och kan frånskiljas. Det kvarblifvande
såret kan sedan läkas på vanligt sätt. Brand
kan framkallas af alla skadliga inflytelser, som
tillintetgöra väfnaderna och deras element i en
kroppsdel eller som upphäfva blodets cirkulation
och ämnesomsättningen. Väfnaderna kunna förstöras
genom krossning, förfrysning, förbränning, kemiska
frätmedel, inkomna förruttnelsebringande ämnen
o. s. v. Blodcirkulationen och ämnesomsättningen kunna
hindras genom ihållande tryck, t. ex. af svulster,
förband eller fortsatt läge på framstående hårda
kroppsdelar (liggsår) o. s. v.; men blodkärlen
kunna också inifrån tilltäppas, därigenom att
blodet i dem stelnar på ort och ställe (trombos,
trombotisk brand) eller därigenom att bitar af
på annat ställe inom kärlsystemet stelnadt blod
lösslitas, föras med blodströmmen och fastkilas i det
eller de hufvudsakliga kärl, som förse en kroppsdel
med blod (emboli, embolisk brand). Åldersbrand
(gangræna senilis), som vanligen börjar i
tårna, föranledes af en vid hög ålder ej ovanlig
förtjockning af kärlväggarna med förträngning af
kärlen. Mjöldryga, som har egenskapen att bringa
kärlen till sammandragning, kan, då den fortäres
alltför ymnigt, framkalla brand och har stundom
föranledt hela epidemier däraf. En inflammation
kan öfvergå till brand, synnerligen vid vissa slag
af blodförgiftning, framför allt under inverkan af
förruttnelsebringande (putrida, septiska) ämnen,
vare sig att dessa fått tillträde genom luften
eller förskämda vätskor eller de förut upptagits i
blodet. En af de största farorna vid brand är just,
att dylika ämnen från det brandiga partiet öfvergå
till omgifningen och inkomma i blodet, framkallande en
konsumtionsfeber, brandfeber (septikemi, ikoremi)
med hastig sänkning af krafterna. Å yttre delar
af människokroppen markerar sig brand i allmänhet
genom en smutsigt askgrå, blågrå, brunaktig eller
t. o. m. svart färg. Ofta uppstå därjämte stora blåsor
(brandblåsor) å huden; all känsel och rörelseförmåga
upphöra, och delen blir kall. Vid brand uti inre
delar kunna tecknen växla, alltefter utsträckningen
af branden och vikten af den angripna delen. Ofta
äro de mycket osäkra. Brand i lungorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>