Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, en från den vidt utbredda norrländska släkten Læstadius härstammande gren - Boställen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
råda mellan de svenske underhandlarna, af hvilka
B. skulle intaga en mot de norska krafven mindre
välvillig hållning, hvaremot Lagerheim vore benägen
att gå norrmännen mer till mötes. Det hösten
1904 utspridda ryktet om Lagerheims afgång från
utrikesministerposten gaf därför i Norge signalen
till häftiga angrepp på B., och när ryktet någon tid
efteråt visade sig ha talat sant, uppstod i Norge en
verklig storm, hvarunder alla partier fylkade sig
till samling mot "den svenska trolösheten". Af
den officiella redogörelsen för gången af
underhandlingarna, hvilka afbrötos genom beslut i
sammansatt statsråd 7 febr. 1905, framgick ingenting
rörande Lagerheims ställning till frågan. Däremot
framgick: att norske statsministern Hagerup i maj
1904 öfverlämnat utkast till ett norskt förslag till
likalydande lagar; att mot slutet af året,
efter Lagerheims afgång, tvenne mera detaljerade
motförslag framställts å svensk sida, hvilka
bägge från norsk sida förkastats såsom enligt norsk
mening oförenliga med kommunikéns anda; samt
att det först framställda bland dessa svenska
förslag, det minst tillmötesgående, framburits
ensamt af B., som äfven förklarat sig vilja afgå från
statsministerposten, om uppgörelse på grundval af det
andra förslaget hindrades därigenom att han kvarstod.
Efter publiceringen af denna redogörelse var man i
Sverige tämligen enig i att tillbakavisa de mot B.
framställda beskyllningarna för trolöshet, hvaremot
man ej var lika enig i att erkänna den klokhet,
hvarmed förhandlingarna förts, eller det förutseende,
som därunder visats. Under den för unionen ytterst
ödesdigra kris, som inträdde efter förhandlingarnas
bristning, begärdes hos riksdagen tillsättande af
ett hemligt utskott för afgifvande af råd i ämnet,
och sedan kronprinsen-regenten i sammansatt statsråd
5 april 1905 uppmanat regeringarna att börja nya
förhandlingar om unionsförhållandet, antogs det som en
gifven sak att B. skulle frånträda sin befattning.
Också inlämnade han 7 s. m. sin afskedsansökan
och fick den beviljad 13 s. m., efter att dagen
förut enhälligt ha valts till kansler för rikets
universitet. (Se vidare den artikel, som behandlar
unionens historia.) En samtidigt utkommen broschyr,
"E. G. Boström till Östanå", af Valfrid Spångberg,
utgör ett angrepp på den boströmska politiken.
B. var i eminent mening regeringschef. Den
viktigaste bland de reformer, som han med
sin andra ministär lyckades genomföra, var
läroverksreformen. Denna af 1904 års riksdag antagna
reform, hvartill förslaget utarbetats under ledning
af ecklesiastikministern K. von Friesen, torde bli af
epokgörande betydelse för utvecklingen af det svenska
undervisningsväsendet. Bland öfriga frågor, i hvilkas
afgörande B. i riksdagsdebatten mera personligt
ingripit, märkas den vid 1904 års riksdag behandlade
frågan om egna hem för arbetare, den vid samma riksdag
beslutade fortsättningen af norra stambanan m. m. Kort
före hans afgång framlämnades proposition om lag mot
vissa slag af strejker.
3. Filip August B., den föregåendes broder,
riksdagsman, ämbetsman, f. 5 juni 1843 i Stockholm,
blef underlöjtnant vid lifregementets husarkår 1864,
ärfde 1869 godset Tynnelsö (se d. o.) i Södermanland
och tog 1878 afsked ur tjänsten med ryttmästares
n. h. o. v. Han utsågs 1886 af Södermanlands läns
landsting till ledamot
af riksdagens första kammare, hvilket mandat
förnyades 1895 och 1904. B. var 1878–79 och 1888–
89 statsrevisor, 1889–94 ledamot af statsutskottet,
1892, 1895 och 1897 ledamot af särskildt utskott (vid
det sistnämnda året ordförande), 1899–1905 ordförande
i bankoutskottet och tillhörde ett par år första
kammarens förtroendenämnd ("tiomannarådet"). Han
satt som ledamot i de kungl. kommittéerna ang. post-
och telegrafverkens sammanslagning (1889–92} och
ang. statens civile tjänstemäns pensionsväsende
(1891–94) samt utnämndes 1894 till landshöfding
i Södermanlands län. 1892 invaldes han i
Landtbruksakademien.
Boställen, förv., äro dels jordbruks-, dels
bostadsboställen. De förra, hvilka bestå af antingen
staten eller kyrkan tillhöriga fastigheter, afse
att lämna innehafvaren icke allenast fri bostad,
utan äfven, genom den inkomst jordbruket gifver,
större eller mindre del af hans lön. De hafva af ålder
indelats efter de tjänstemannaklasser, åt hvilka
de anslagits, i civila, militära och ecklesiastika
boställen.
Bruket att med förläning af jord betala tjänster,
som gjorts kronan, leder i Sverige sitt ursprung från
äldsta tider. Dylika förläningar voro till en början,
innan beskattningsväsendet vunnit någon stadga, nära
nog den enda utväg konungen hade för att kunna belöna
sina tjänare. Äfven sedan, med såväl förvaltningens
som försvarsväsendets utveckling under Gustaf Vasa
och hans efterträdare intill Karl XI, en civil och en
militär tjänstemannaklass uppkommit, aflönades dessa
tjänstemän i hufvudsaklig mån medelst anvisande af
gamla eller genom reduktionen af kyrkans, klostrens
och de andliges fastigheter åt staten förvärfvade
kronogods. Af sistnämnde konung ordnades – med
tillhjälp af de, genom den af honom genomförda
reduktionen, till staten hemfallna kronogodsen – det
civila och militära boställsväsendet, sådant det
i hufvudsakliga delar bibehållit sig intill senare
tid, hvarjämte en mängd kronohemman då anvisades
till komministerboställen. Öfriga ecklesiastika
boställen leda i allmänhet sitt ursprung från den
katolska tiden.
Jordbruksboställen hafva varit anvisade åt nästan alla
ämbets- och tjänstemän i landsorterna, såsom åt lagmän
och häradshöfdingar; åt de fleste landshöfdingar
samt vissa landssekreterare, landskamrerare och
landträntmästare; åt kronofogdar, häradsskrifvare,
länsmän och fjärdingsmän; åt skogs- och jägeristatens
tjänstemän; åt arméns öfver- och underbefäl; slutligen
åt biskopar, kyrkoherdar, komministrar och vissa
klockare. Nästan alla statsfunktionärer, hvilkas
verksamhet icke varit förlagd till hufvudstaden,
hafva sålunda varit försedda med dylika boställen
och af dessas afkastning hämtat en betydlig del af
sina löneinkomster.
Fördelarna af jordbruksboställen bestå hufvudsakligen
däri, att tjänstemannen alltid är förvissad om
att erhålla bostad inom den ort, där han har sin
tjänstgöring; att bostället bereder innehafvaren
tillfälle att underhålla de hästar, af hvilka han för
sin tjänstgöring är i behof, samt dessutom erbjuder
åtskilliga andra naturaförmåner, hvilka, liksom
boställsafkastningen i sin helhet, äro oberoende af
penningevärdets småningom fortgående minskning. De
största olägenheter, som äro förknippade med
jordbruksboställen, äro: att en boställsinnehafvare
kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
