Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bismarck-Schönhausen. 1. Otto Eduard Leopold, furst von B., tysk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmån genom att åter bringa den tyska
förbundsreformen på dagordningen. 9 april yrkade det
preussiska sändebudet vid förbundsdagen i Frankfurt,
att ett allmänt tyskt parlament, utgånget ur direkta
val efter allmän rösträtt, skulle sammankallas och
att de tyska regeringarna skulle underställa detta
sina förslag om förbundets reformerande. Österrike
svarade på detta direkta hot mot dess ställning
inom Tyskland genom att 1 juni inbjuda förbundsdagen
att fatta beslut om Holstein och Schleswig. Konung
Vilhelm, som dittills önskat undvika krig, sårades
djupt genom denna kränkning af Gasteinfördraget och
blef nu fullt ense med B. i hans närmaste resoluta
åtgärder. 6 juni började preussiska trupper ockupera
Holstein; 10 s. m. framställde B. ett utförligt tyskt
reformprogram, som alldeles skulle utesluta Österrike
ur Tyskland; då förbundsdagen 14 s. m. biföll
Österrikes begäran om väpnadt inskridande mot den
preussiska invasionen i Holstein, förklarade Preussen
det tyska förbundet sprängdt; då Hannover, Sachsen
och Kur-Hessen 15 s. m. vägrade skilja sig från
Österrike genom att ställa sina trupper på fredsfot
och deltaga i ett allmänt tyskt parlaments inkallande,
inryckte 16 s. m. preussiska trupper i dessa stater;
21 s. m. förklarade Preussen krig mot Österrike.
Efter den snabbt vunna afgörande segern vid Königgrätz
(Sadowa) 3 juli måste B. göra front åt två sidor, dels
mot konung Vilhelms och de segerglade generalernas
eröfringsplaner, dels mot Napoleon III:s lust
att blanda sig i förvecklingen för att själf göra
landvinst väster om Rhen. Ett fullständigt nederlag,
med åtföljande stora territoriella förluster för
Österrike skulle nämligen hota denna nationellt
splittrade stat med inre upplösning, till betydande
svårighet för hela Europas politik. Och droge
kriget ut på tiden, hunne Napoleon hämta sig från
öfverraskningen vid de preussiska vapnens snabba
segerlopp, kunde genom rustningar understödja de
medlingsförsök, hvartill Österrike genom Venezias
afträdande inviterat honom, samt så med framgång
häfda sina egna anspråk. Medelst sväfvande utlåtelser
höll B. Napoleon i ovisshet om sina verkliga afsikter
och afvann honom samtycke till Preussens förstorande
i Nord-Tyskland. Samtidigt satte han, sekunderad
af preussiske kronprinsen Fredrik Vilhelm, under
energiska sammanstötningar sin vilja igenom gentemot
generalernas krigshåg, så att konung Vilhelm samtyckte
till de villkor, som betingades genom preliminärfreden
i Nikolsburg 26 juli. Den definitiva freden i Prag
23 aug. bekräftade dessa: Österrike erkände det tyska
förbundet upplöst, afstod från hvarje statsrättslig
förbindelse med Tyskland och gaf sålunda Preussen
fria händer vid det nordtyska reorganiseringsarbetet,
samtyckte till Preussens nordtyska landförvärf samt
afträdde sina rättigheter inom Schleswig och Holstein
(dock skulle Nord-Schleswig genom fri folkomröstning
kunna besluta och ernå sin återförening med Danmark
– en klausul, som de båda traktatmakterna vid sitt
förbund år 1879 enades om att upphäfva). Med de
krigförande sydtyska staterna slötos samtidigt freder
i Berlin. När nu Napoleon formligen begärde Preussens
medverkan till Luxemburgs införlifvande med Frankrike,
var det för sent, och han blef kallt afvisad.
Ännu innan den yttre freden var fullt tryggad,
förmådde B. konung Vilhelm att söka afveckla
konflikten med landtdagens representanthus. De
lysande segrarna hade till stor del förändrat
folkets dom öfver konungens och B:s politik, hvars
mål man nu började skymta; konungens försonliga
trontal 5 aug. beredde väg, och med stor majoritet
beviljade representanthuset i september medel för
krigsutgifterna samt ansvarsfrihet (indemnitet) för
konfliktårens statshushållning. Som likväl de mest
avancerade liberale kvardröjde i opposition mot B.,
inträdde nu en sprängning inom partiet: den högra
flygeln bildade under ledning af R. von Bennigsen ett
nationalliberalt parti, hvilket kraftigt bistod B. i
hans arbete för den tyska nationella reformen.
Denna reform begränsades, jämlikt Pragfredens
bestämmelser, för tillfället till norra Tyskland
(landet norr om Main). En allmän nordtysk riksdag
sammanträdde i febr. 1867, och denna antog det förslag
till förbundsförfattning, som B. skisserat och hans
medhjälpare Lothar Bucher utarbetat, väsentligen
efter programmen från 1863 och 1866. 1 juli 1867
kunde det nordtyska förbundet träda i kraft. Såsom
förbundskansler ledde B. den nya förbundsstatens yttre
och inre politik, samtidigt med att han kvarstod
som Preussens ministerpresident. Hans skickliga
ledning var högeligen nödvändig, ty betydande
svårigheter återstodo. De ifrigaste enhetsvännerna
voro ej rätt till freds, så länge ej hela Tyskland
enats. B. måste dämpa deras nitälskan, men förberedde
samtidigt de sydtyska staternas anslutning genom
att upprätta ett allmänt tyskt tullparlament för
behandling af tullföreningens angelägenheter samt
genom militära aftal med Syd-Tysklands stater,
hvilkas stridskrafter vid krig skulle samverka med-
det Nordtyska förbundets.
Bismarck (efter målning av Lenbach).
Äfven förbundets yttre politik var ömtålig
nog. Österrike behöfde väl närmast samla krafter efter
sitt nederlag, men under Beusts habila ledning syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
