Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bismarck-Schönhausen. 1. Otto Eduard Leopold, furst von B., tysk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Petersburg, efter hvad man allmänt antog för att
inträda i regeringen, men vid hans hemkomst till
Berlin ansåg sig konungen ej behöfva honom där, utan
förflyttade honom till Paris som sändebud. Emellertid
blefvo de liberales angrepp allt häftigare och
nådde iseptember s. å. sin höjdpunkt; konungen,
som ej ville vika en tum från härreformen, men icke
heller såg någon utväg att bryta oppositionen,
var beredd att abdikera. Då inträffade B. i Berlin,
telegrafiskt tillkallad af Roon; på hans löfte
att upprätthålla militärorganisationen och föra
regeringen äfven trots representanthuset, afstod
Vilhelm från abdikationen. 23 sept., samma dag
som representanthuset med förkrossande majoritet
strök det stora militäranslaget ur budgeten,
inträdde B. i ministären, 8 okt. utnämndes han till
ministerpresident och utrikesminister.
"Bismarck är statskuppen", med dessa ord hälsades
den nye ministerpresidenten af dem, som erinrade sig
hans käcka junkerhållning under revolutionsåren. Någon
omstörtning af konstitutionen åsyftade B. emellertid
icke, men han var besluten att med alla medel
häfda härreformen, och han vann därvid stöd hos det
konservativa herrehuset. När de liberale, för att
framtvinga eftergift, förkastade hela budgetförslaget,
förklarade B., att man nu gått utom författningen,
hvarför han ämnade föra styrelsen och utkräfva
nödiga skatter trots frånvaron af antagen budget
(finanslag). Hans försök att bryta oppositionens
kraft genom att upplösa representanthuset, genom
påtryckningar vid valen samt genom ingrepp i
pressfriheten misslyckades. Han måste därför åren
1863–66 regera utan lagligen uppgjord budget. Genom
hänsynslöst och föraktfullt uppträdande mot
oppositionen skärpte B. själf uppsåtligt konflikten,
ty ju häftigare denna rasade, desto mera blef konung
Vilhelm hänvisad till honom ensam, och desto friare
händer fick B. att leda Preussens yttre politik enligt
sina afsikter.
"Tidens stora frågor lösas icke med debatter och
roteringar, utan med blod och järn", yttrade B. några
dagar efter sitt inträde i regeringen. Därmed angaf
han den principiella olikheten mellan sin och de
liberales uppfattning af den tyska enhetsfrågan. Ett
genom demokratiska rörelser enadt Tyskland skulle
enligt hans mening sakna alla betingelser för
ostörd yttre tillvaro och lugn inre utveckling;
detta liberala ideal hade sålunda alltjämt i honom en
bitter vedersakare. Däremot ville han åt Preussen
förvärfva det öfverlägsna inflytande på Tysklands
affärer, hvartill det syntes berättigadt genom sin
starka och nationellt homogena befolkning samt genom
sina militära resurser. Han fortsatte därför sina
bemödanden från förbundsdagen att beröfva Österrike
ledningen. När Österrike genom furstedagen i Frankfurt
i aug. 1863 sökte förbereda en tysk förbundsreform,
som skulle öka dess eget inflytande, förmådde
B. konung Vilhelm att af hålla sig från deltagande,
hvadan försöket strandade. Omedelbart därefter, i
september, framlade B. offentligen såsom Preussens
fordringar vid förbundsreformen samma program, som
han två år tidigare i Baden-Baden delgifvit konung
Vilhelm; i motsats till revolutionärerna från 1848
och deras liberale epigoner kräfde han, att Tyskland
skulle samlas kring en stark centralmyndighet,
som utginge från de särskilda statsregeringarna,
men vid dennas sida ville han, för
att kväsa småfurstarnas partikularism och dynastiska
intressen, sätta ett allmänt tyskt parlament med
direkta val. Genom detta program hade Preussen
betydligt öfverbjudit Österrike och i själfva
verket utestängt detta från att vidare syssla med
förbundsreformen, ty till ett allmänt parlament
kunde Österrike ej samtycka. Den holsteinska tvistens
fortsättning skulle gifva B. orsak att återupptaga
frågan.
Efter tronskiftet i Danmark i nov. 1863 samt
publicerandet af "novemberförfattningen" s. å. för
de danska besittningarna norr om Eider kräfde
Tysklands liberala opinion på ett stormande sätt,
att de "tyske bröderna" i Holstein och Slesvig
skulle befrias från Danmark och att hertigen af
Augustenborg skulle insättas som deras legitime
härskare. B. åter ansåg upprättandet af en ny tysk
småstat på intet vis gagneligt, utan ville i stället
vinna de båda hertigdömena för Preussen. Han lämnade
därför arfföljdsfrågan åsido, då den var afgjord genom
makternas Londontraktat af år 1852, i hvilken äfven
Österrike och Preussen deltagit, men fordrade jämte
Österrikes regering, som han förmått till samverkan,
att novemberförfattningen skulle upphäfvas såsom
stridande mot Londontraktaten. Då danska regeringen
afslog, började båda makterna i januari 1864 det
krig, som medförde, att Danmark genom freden i Wien 30
oktober 1864 afträdde Slesvig, Holstein och Lauenburg
till Preussen och Österrike. De vunna områdena voro
för Österrike utan någon praktisk betydelse, hvarför
denna makt ville antingen afyttra sin rätt i dem till
Preussen mot landersättning å annat håll (t. ex. i
Schlesien) eller öfverlåta dem till Augustenborgarna;
bägge förslagen afvisades af Preussen. Skarp spänning
inträdde mellan de båda allierade, men den hotande
tvisten bilades för tillfället genom fördraget i
Gastein 14 aug. 1865; Preussen förvärfvade Lauenburg
mot en lösesumma; Holstein och Schleswig skulle vara
under båda makternas gemensamma välde (condominium),
men det förra tills vidare förvaltas af Österrike,
det senare af Preussen; Kiels hamn och den kanal,
man ämnade bygga mellan Nordsjön och Östersjön,
skulle stå under Preussens uppsikt.
Konung Vilhelm gladde sig lifligt, att krigsfaran
besvurits, och upphöjde nu B. i greflig
värdighet. B. var emellertid redan besluten att
framkalla full brytning med Österrike, hvars inre
svaghet han väl kände, men han behöfde ännu tid för
att stärka Preussens position. Rysslands välvilja
kunde han påräkna som gengäld för de tjänster,
han gjort tsarriket under polackernas uppror
1863. Napoleon III var i följd af Frankrikes politiska
traditioner, men speciellt genom det italienska
frihetskriget så brouillerad med Österrike, att
äfven hans sympatier borde vara för Preussen. Vid
en politisk badresa till Biarritz, sept.–okt. 1865,
sammanträffade B. med kejsar Napoleon, förstod
öfvertyga honom, att ett inom Nord-Tyskland mäktigt
Preussen endast kunde vara till Frankrikes gagn
gentemot Österrike samt förespeglade honom äfven
möjligheten af franska landförvärf vid Rhen; utan att
själf formligen binda sig vann B. alltså Frankrikes
välvilliga neutralitet. Tack vare denna kunde han
vinna direkt understöd af det nyskapade kungariket
Italien, som ville rycka till sig Venezia: 8 april
1866 afslöts mellan Preussen och Italien en mot
Österrike riktad offensivallians, gällande för tre
månader. Samtidigt sökte B. också vända Tysklands
nationella opinion till Preussens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
