Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst. Bildhuggarkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själfständig var den romerska bildhuggarkonsten
endast i den historiska framställningen och i
porträttskulpturen. Bland konstverk, dels från Rom
och dels från Grekland, må nämnas Torso di Belvedere,
kopia af Apollonios efter ett original ur Lysippos’
skola, Farnesiske Herkules af Glykon (likaledes kopia
efter Lysippos), Mediceiska Venus af Kleomenes (fri
efterbildning efter Praxiteles’ Knidiska Afrodite),
o. s. v. Af rent romerskt ursprung äro däremot den
Belvederiske Apollon, Diana i Versailles (kopior
efter grekiska original från 4:e årh. f. Kr.),
Den sofvande Ariadne, sittande statyer af Agrippina
d. ä. och d. y., marmorstaty af Augustus, ryttarstaty
af Marcus Aurelius m. fl. – Hadrianus’ tid (117–138
e. Kr.), hvilken sammanhängde med skapandet af
Antinousgestalten, antikens sista idealfigur,
utmärkte sig för en eklektisk renässans, som likväl
var själlös och ofruktbar. Därefter inträdde konstens
djupa förfall.
Den etruskiska bildhuggarkonsten (i Italien)
blomstrade ungefär 750–450 f. Kr. och visade
under denna tid ett starkt inflytande från
Grekland. Då detta upphörde, började den så
småningom förfalla, tills den slutligen helt och
hållet uppgick i romarnas konst. Etruskerna voro mest
framstående på konsthandtverkets område, hvarom deras
förträffliga metallarbeten (vapen, rustningar smycken,
kandelabrar m. m.) och arbeten i bränd lera (vaser,
askurnor o. d.) bära vittne. Med förkärlek idkade
de bronsgjutning. När romarna 265 f. Kr. eröfrade
Volsinii, funno de ensamt i denna stad inemot två
tusen bronsstatyer. Bland bibehållna bronsverk må
nämnas Aulus Metellus’ staty (Florens), Gossen med
gåsen (Leiden), den s. k. Mars från Todi (Vatikanen)
samt de båda naturalistiska djurframställningarna
Chimæra (Florens) och Varginnan (kapitolinska
museet). Af deras stenskulptur finnes likaledes
åtskilligt i behåll (altaren, graf-steler, ask-lådor
och sarkofagreliefer). Äfven i stensnideri voro
de väl bevandrade. En specialitet äro de graverade
teckningarna på baksidan af de etruskiska speglarna
och på nipperskrinens sidor.
E) De kristna idealen, med sin passivitet och
innerlighet, äro i jämförelse med antikens gudar och
heroer föga lämpade för den på kroppslig skönhet och
kraft hänvisade bildhuggarkonsten. Den strid, hvilken
således till följd af kristendomen nödvändigt måste
uppstå mellan det nya, kristna innehållet och den
ännu kvarlefvande antika formen, samt öfver hufvud
en viss skygghet för ett kroppsligt framställande af
öfversinnliga ämnen vållade, att den konst, som var
antikens förnämsta, blef den minst framstående under
den nya tiden, hvilken i stället med förkärlek vände
sig först till arkitekturen (Tyskland, Frankrike)
och sedan till måleriet (Italien).
a) Under den gammalkristna tiden, som kan räknas
till år 1000 och som stod förmedlande mellan antiken
och den egentliga medeltiden, ombildade man, så
godt sig göra lät, de antika formerna; nya former
och typer förmådde man icke skapa. Man framställde
t. o. m. antika ämnen (t. ex. Orfeus-myten), i hvilka
då en kristen betydelse inlades. Minnesmärken af den
gammalkristna plastiken äro åtskilliga i Roms, Neapels
och andra orters katakomber funna sarkofager, prydda
med reliefer, som följa den senromerska konstens
stillagar (figurerna äro helst ställda en face och
ordnade symmetriskt)
samt behandla tilldragelser ur det gamla och
nya testamentet eller utgöras af symboliska
framställningar (korset, alfa och omega, lammet,
dufvan, vinstocken o. s. v.). De märkligaste
af dessa arbeten äro Konstantias porfyrsarkofag
(Vatikanen) och Junius Bassus’ sarkofag (359,
Peterskyrkan). Äfven idkades elfenbenssnideri, för
diptyker (smärre altaren) samt för band till biblar
och mässböcker. Friskulptur däremot förekom sällan. I
behåll finnes knappt mera än en sittande marmorstaty
af S:t Hippolytus (Lateranen), af hvilken likväl
endast den undre hälften är gammal, samt några små
statyer af den gode herden. – Med 500-talet började
den antika kulturen dö ut i Italien. I Bysans däremot
hade ett nytt kulturlif uppblomstrat, hvilket nådde
sin höjdpunkt under Justinianus (527–565). Det bestod
af en blandning af antika och orientaliska element och
fick sin prägel af ett utbildadt hofceremoniel, som
blef orsaken till den stränga bysantinska formalismen
och inom konsten skapade en särskild stil, hvilken
snart utbredde sig öfver Italien och sedan i flera
århundraden behärskade nästan hela västerlandet,
i synnerhet på måleriets område. Den bysantinska
bildhuggarkonsten nådde en viss teknisk färdighet
(särskildt i elfenbenssnideriet) och visade en liflig
sträfvan att skapa kristna ideal. Men formens adel
fick gifva vika för materialets dyrbarhet, och dess
sanning gick under till följd af förakt för naturens
studium. I kroppsbildningen sträfvade man efter
yttre värdighet; ansiktet fick ett allvarligt och
gubbaktigt utseende, hållningen blef stel och styf,
och gestalternas proportioner gjordes onaturligt
långa, liksom de gammalkristna italienska figurerna
slutligen blefvo för korta och hopkrympta.
(Till följd af ett ställe i koranen, hvilket varnar
för afbildningar af människo- och djurgestalter,
blef islams konst hänvisad uteslutande till
arkitekturen. Det enda exemplet på arabisk
figurskulptur utgöres af de oformliga lejonen på den
s. k. Lejongården i Alhambra.)
Den egentliga medeltidens konst börjar med 1000-talet,
med hvars ingång den kristna mänskligheten
väcktes till nytt lif, då det "tusenåriga riket"
mot förmodan fortfor att ega bestånd. Medeltidens
konsthistoria delas i tvenne perioder: den romanska,
från 1000 till 1250 – med undantag för Frankrike,
där gotiken börjar redan före 1200 – och den
gotiska, från 1250 till 1500, utom för Italien, där
renässansen framträder redan 1420. – b) Den romanska
bildhuggarkonsten. Tecken till ett nytt skede i
bildhuggarkonstens utveckling möta vi i Tyskland
redan på 900-talet (Tutilos elfenbensrelief, Otto
II:s diptykon m. m.), men i synnerhet på 1000-talet,
då den romanska arkitekturen tager plastiken i sin
tjänst. Innehållet blef de traditionella ämnena
med symbolisk och kyrklig betydelse; formen var
antikiserande med spår af bysantinskt inflytande,
men med sträfvan efter djupare uttryck och dramatiskt
lif. Elfenbenssnideriet, hvars teknik kom från Bysans
och hvilket nyttjades till diptyker, bokband, jakt-
och dryckeshorn m. m., utöfvades mycket, i synnerhet
i Bamberg, där den första tyska bildhuggarskolan
uppstod (omkr. 1000). Samtidigt idkades bronsgjutning
i Hildesheim, där biskop Bernward (d. 1022) lät
gjuta den s. k. Kristuskolonnen och den märkliga,
reliefprydda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
