Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst. Bildhuggarkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den äldsta historiska perioden i den grekiska
bildhuggarkonsten, a) den arkaiska (900–470 f. Kr.),
begynner på Medelhafvets öar och i kolonierna i
Mindre Asien samt visar inflytande från Asien
och Egypten. En anmärkningsvärd stelhet och
enformighet äro ännu rådande, och de i sten huggna
bildstoderna vittna tydligt om att de utvecklats ur
träskulpturen. De äldsta verken från denna periods
början äro en i Atens museum befintlig, från 7:e
årh. f. Kr. härstammande kvinnlig staty, gåfva till
den deliska Artemis af en viss Nikander från Naxos,
och en annan kvinnostaty från Samos i Louvre, genom
sin form påminnande om en ur en trädstam utskuren
figur – skulpturen härstammar från förra hälften af
6:e årh. f. Kr. Till denna period förlägga de antike
författarna åtskilliga konsttekniska uppfinningar. Det
är då, som konstnärerna Rhoikos och Theodoros anses
hafva uppfunnit bronsgjutningen. På 500-talet kommer
äfven marmorn till användning, i synnerhet genom
Dipoinos och Skyllis, båda från Kreta och verksamma
på Peloponnesos, hvarest, liksom på andra ställen i
Grekland, åtskilliga skolor snart uppstodo, såsom i
Sparta, Sikyon, Argos, på Egina och i Aten. Hvad den
grekiska bildhuggarkonsten på denna tid förmådde,
därom vittna åtskilliga ännu bibehållna verk,
bl. a. reliefer från templet i Assos, metopreliefer
från Selinos, Apollon-statyer från Orkomenos i Beotien
(centralmuseet i Aten) och från Tenea (i Münchens
glyptotek) och attiska reliefer, de tio kolossala
sittande marmorbilderna från Miletos, reliefer från
Xanthos och Thasos, den på 1880-talet på Akropolis
i Aten utgräfda, intressanta, af persiska soldater
480 f. Kr. förstörda gafvelgruppen "Den trehöfdade
Tyfon såsom Zeus’ motståndare", samt framför allt
de om betydande framsteg vittnande eginetiska
gafvelgrupperna (se Eginetisk konst). Bland
konstnärer från denna tid må, utom de redan omtalade,
nämnas Aristokles och Kanachos (Sikyon), Ageladas
(Argos), Hegias och Kritios (Aten), Kallon och Onatas
(Egina). På öfvergången till nästa period stå Kalamis
och Myron (Aten), i hvilken senares verk en fin,
förädlad naturalism framträdde. – b) Den
he1enisk-klassiska perioden, i hvilken den plastiska
konsten når sin fulländning, omfattar tiden från de
första segrarna öfver perserna till Greklands eröfring
af romarna (490–146 f. Kr.). Den kan delas i trenne
blomstringsepoker. 1) Den första (490–404) inledes
med nationalandans höjande genom persernas besegrande
och slutar med det peloponnesiska kriget. Tyskarnas
utgräfningar i Olympia (1875–81) ha gjort oss bekanta
med de från denna epok härstammande, storartade, rätt
väl bibehållna gafvelgrupperna af okänd mästare (se
art. Olympia) från Zeustemplet därstädes och den
store Paionios’ berömda Nike. Hufvudsätet för konsten
var emellertid under Perikles’ tid Aten. Två skolor
blomstrade: den attiska (ideal uppfattning), i Aten,
och den argiviska (realistisk uppfattning;
bronsplastik), i Argos. Den attiska skolans berömdaste
mästare var Feidias (f. 500, d. 432 f. Kr.). Af hans
verk må nämnas Athene-statyn i brons, på Akropolis,
Athene parthenos (kryselefantin), i Parthenon,
Zeus i Olympia (kryselefantin) och Parthenons
skulpturer. Alkamenes och Agorakritos voro lärjungar
till Feidias. Bland andra attiska konstnärer må
nämnas Kresilas och Kallimachos. I spetsen för den
argiviska skolan stod Polykleitos, Feidias’ samtida,
en oöfverträfflig mästare i framställningen af
människokroppens skönhet. Bland hans verk berömdes
i synnerhet en Diadumenos, yngling, som knyter
segerbindeln om pannan, en Apoxyomenos, en Amason
och den kolossala kryselefantinbilden af Hera i
Argos. Betydande minnesmärken af den peloponnesiska
konsten under denna period äro skulpturerna från
Apollontemplet i Bassai. – 2) Under den andra epoken,
från peloponnesiska kriget till Alexander den stores
död (404–323 f. Kr.), voro Skopas och Praxiteles den
ny-attiska skolans hufvudman. Skopas framställde helst
passionerade, upprörda gestalter: Apollon kitharodos,
Rasande backantinnan m. m. Praxiteles var utmärkt
i framställningen af det ungdomliga, särskildt det
veka och kvinnliga: Knidiska Afrodite, Eros, Apollon
sauroktonos, Apollino (kända genom efterbildningar)
och hans i Olympia uppgräfda originalverk Hermes. Till
denna epok höra Niobe-gruppen, frisrelieferna på
Lysikrates-monumentet och reliefer från mausolén
i Halikarnassos. Hufvudman för den argiviska
skolan var Lysippos, som i brons framställde kraftiga
manliga gestalter: Herakles-bilder, porträttbilder af
Alexander, en Apoxyomenos m. m. I denna skola börjar
porträttskulpturen intaga ett framstående rum. Af en
från denna tid härstammande Sofoklesstaty finnes en
efterbildning i Lateranen. – 3) Den tredje epoken,
från Alexanders död till Greklands eröfring (323–146
f. Kr.), var egentligen en efterblomstringens tid,
under hvilken den grekiska konsten kom i furstarnas
tjänst och utmärktes af sträfvan efter yttre effekt
och kärlek till det kolossala. Tvenne nya skolor
uppstodo: en på Rhodos och en i Pergamon (Mindre
Asien). I spetsen för den rhodiska, som
anslöt sig till Lysippos’ skola, stod Chares, som
göt i brons den kolossala Apollon-statyn på Rhodos
("Kolossen på R."). Dit hörde Agesandros, Athenodoros
och Polydoros, hvilka skapade Laokoongruppen (se
Agesandros), samt Apollonios och Tauriskos, hvilka
efterlämnade den kolossala grupp, som är känd under
namnet Den farnesiska tjuren. Från samma period
(omkr. 200 f. Kr.) härrör en af de härligaste –
ja, den mest populära – af de få originalbilder
af värde från den grekiska antikens dagar, som det
förunnats vår tid att skåda, den på ön Melos 1820
funna Meliska Afrodite, som till sitt motiv är
lånad från den s. k. Afrodite från Capua, äfvensom
den af Agasias signerade Borghesiske fäktaren,
marmorefterbildning af ett försvunnet grekiskt
bronsoriginal. Från den pergameniska skolan, som helst
framställde galliska typer, utgingo sådana konstverk
som de grupper, hvilka skildrade Attalos’ och Eumenes’
segrar öfver gallerna, Den döende gallern, Gallern
som dödar sig och sin hustru, m. fl. - c) Under den
grekisk-romerska perioden, från 146 f. Kr. till det
romerska rikets fall, flyttar bildhuggarkonsten från
Grekland till Rom, där en ny attisk skola uppstod,
som, med fin uppfattning och fulländad teknik,
hufvudsakligen reproducerade (kopierade) den grekiska
blomstringstidens arbeten. Den förra grekiska
plastikens naivitet och renhet ersattes emellertid
af reflexion och beräkning på effekt. Reliefen
behandlades måleriskt (reliefer på triumfbågar och
sarkofager).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
