Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergerac, Savinien Cyrano, fransk författare - Bergerat, Auguste Émile, fransk författare - Berger de Xivrey, Jules, fransk filolog och historieskrifvare - Bergère - Berget, politiskt parti i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dramatikern E. de Rostand, i dramat "Cyrano de
Bergerac" (1897).
Bergerat [bärʃəra’], Auguste Émile, fransk
författare, f. 1845 i Paris, uppträdde tidigt med
dramer på vers, hvilkas framgång ej blef stor, och
diktade under fransk-tyska kriget Poèmes de la guerre
(1871). Han gjorde sig från 1874 ett namn som
insiktsfull konstkritiker i "Journal officiel",
teaterrecensent i "Voltaire" och bitande kvick krönikör i
"Le Figaro" (under märket Caliban). Bland B:s
versdramer beträdde La nuit bergamasque (1887)
det fantastiska området och Manon Roland (1896)
det historiska; ansenlig framgång vann prosadramat
Plus que reine (1899; om Napoleon I:s
äktenskapsskillnad). Hans pjäser utgåfvos 1900–01 samlade i
5 bd. Om sin svärfar skalden Gautier skref B.
Théophile Gautier, peintre (1877) och Théophile
Gautier, entretiens etc. (1879). Frisinnad
åskådning och stor ordfyndighet prägla hans författarskap.
Berger de Xivrey [bärʃe də sivrä], Jules, fransk
filolog och historieskrifvare, f. 1801, d. 1863 som
konservator vid det kejserliga biblioteket, började sin
skriftställarbana med en öfversättning af
"Batrachomyomachia" (1823, 2:a uppl. 1837), hvartill anslöt
sig en Traité de la prononciation grecque moderne
(1828). Sedan följde en upplaga af Faidros’ fabler
(1830). Intressanta bidrag till medeltidens
litteraturhistoria lämnade B. i Traditions tératologiques, ou
récits de l’antiquité et du moyen-âge en occident sur
quelques points de la fable, du merveilleux et de
l’histoire nouvelle (1836). Af hans många historiska
skrifter äro de förnämsta: Essais d’appréciations
historiques (1837) och Recueil des lettres missives de
Henri IV (1843–53).
(P. A. G.)
Bergère [bärʃär], fr., egentl. herdinna; ett slags
bekväm, stoppad länstol.
Berget (fr. la Montagne), ett politiskt parti i
Frankrike. Efter flyttningen från Versailles till Paris
(19 okt. 1789) delade sig konstituerande
nationalförsamlingen i tre stora partigrupper: högern,
centern och vänstern, som fingo namn efter sina
platser i plenisalen (från presidenten räknadt), och
af hvilka högern ville en återgång till det gamla
styrelsesättet, centern var moderat och vänstern
önskade till det yttersta inskränka konungamakten.
Samma partinamn bibehöllos äfven i lagstiftande
nationalförsamlingen, som öppnades 1 okt. 1791,
ehuru de respektiva gruppernas åsikter där voro
väsentligen andra. Den dåvarande högern
motsvarade nämligen närmast den förra vänstern och
önskade upprätthålla dennas verk: 1791 års
konstitutionella monarki; vänstern åter var republikanskt
sinnad, och centern vacklade mellan de båda andra
partierna. Lagstiftande församlingens vänster delade
sig i tvenne grupper, och den ena af dessa erhöll
namnet berget, emedan dess medlemmar (les
montagnards) tagit plats på de högst placerade
bänkarna i plenisalen. Den andra gruppen var
gironden (se Girondister). Berget i 1791 års
församling var en obetydlig minoritet både i
förhållande till församlingen i dess helhet och till
girondisterna, men hvad som brast partiet i numerisk
styrka uppvägdes af dess blick för verkligheten, dess
konsekvens och hänsynslöshet. Under det att
girondisterna drömde om en idealrepublik, insågo
bergets medlemmar, att republiken ej kunde införas
i det dåvarande Frankrike annat än genom ett blodigt
skräckvälde, som uppbars af Paris’ pöbel, men för
denna utsikt ryggade de ej tillbaka, drifna antingen
af republikansk fanatism eller ock af hat,
maktlystnad och vinningsbegär. Sin förnämsta styrka
hämtade partiet från sina förbindelser utom
nationalförsamlingen. Bland dem märkas i främsta rummet
jakobinklubben (se Jakobiner) och kordelierernas
klubb (se Cordeliers), genom hvilka
hufvudstadens revolutionära pöbel kunde sättas i rörelse.
Inom den förra fördes bergets talan af
Robespierre (se d. o.), inom den senare af Danton.
Till en början öfverflyglades emellertid bergpartiet
hos jakobinerna af girondisterna, som i motsats mot
detsamma ville använda ett utländskt krig såsom
medel att störta konungadömet, men när
girondisternas politik genom upproret 10 aug. 1792 ledde till
det åsyftade målet, var det berget och dess
meningsvänner, som skördade frukterna. Danton organiserade
resningen; ledningen af den revolutionära
kommunalstyrelse för Paris, som då upprättades, föll fullständigt
i händerna på Robespierre och andra skräckmän,
såsom Marat och Hébert (se d. o.); Danton blef
själen i den provisoriska regering, som trädde i stället
för den kungliga, och det ohyggliga, under namn af
septembermorden bekanta blodsarbete, som dessa
maktinnehafvare läto utföra eller tilläto utföras i
Paris 2–6 sept. 1792, var ett verk i bergpartiets
anda. Då nationalkonventet därpå 21 sept. s. å.
öppnades, behöll ett af dess partier namnet berget,
men detta omfattade då hela vänstern, ty gironden
hade efter septembermordens fasor blifvit ett moderat
parti och bildade därför högern inom den nya
församlingen. Ehuru bergpartiets antal inom denna
församling växt till omkr. 100 medlemmar, var det
fortfarande minoritet, men jakobinklubben, ur hvilken
girondisterna snart frivilligt eller tvunget utgingo,
kom nu helt och hållet under dess inflytande, och de
män, som kraftigast bidragit till realiserande af dess
skräcksystem under den förra församlingen, men ej
tillhört denna och därför då varit bergets anhängare,
men ej medlemmar, t. ex. Robespierre, Danton
och Marat, hade nu plats i konventet och därmed i
själfva bergpartiet. Mellan detta och girondisterna
fördes under konventets första månader en förbittrad
strid, i hvilken de senare hade ganska goda utsikter
att segra, tills de af sin republikanska fanatism
förleddes bidraga till att Ludvig XVI dömdes af
konventet. De åsyftade därmed icke hans afrättning,
utan ville blott nedsätta konungadömet, men berget
begagnade sig af denna sak för att uppreta Paris’
revolutionära pöbel mot girondisterna, hvilkas
benägenhet att skona konungens lif framställdes såsom
ett förräderi mot frihetens sak. Till följd häraf
började berget efter konungens afrättning 21 jan.
1793 få öfverhanden öfver gironden. I
revolutionstribunalet, som 10 mars s. å. upprättades, bereddes
ett medel för ett ständigt skräckvälde, och då med
anledning af Dumouriez’ förräderi välfärdsutskottet
(se d. o.) 7 april s. å. tillsattes, lyckades berget från
detta utestänga girondisterna och däri insätta
Danton, som genast bemäktigade sig ledningen af denna
kraftiga regeringsmaskin. Slutligen fullbordades
bergets seger, då den väpnade Parispöbeln 2 juni s. å.
på dess anstiftan tvang konventet att ur sig utstöta
och låta fängsla girondens kärntrupp. Från detta
ögonblick böjde sig konventets center af fruktan för
Parispöbeln viljelöst för bergpartiet, som, sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
