Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1377-1378 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bensosol - Bensoyl - Benspatt. Se Spatt. - Benstomme. Se Benrangel. - Bensvulst. Se Svulst. - Ben-svärta - Bensyl - Bensystem - Bensår - Bent, Johannes van der, holländsk djur- och landskapsmålare - Bent, James Theodore, engelsk arkeolog och forskningsresande - Benth., förkortning för G. Bentham. - Bentham, Jeremy, engelsk politiker och moralfilosof.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kreosot, framför hvilka bensosol har fördelen af att
ej hafva någon smak och ej verka retande på
matsmältningsapparaten.
S. J–n.

Bensoyl, kem., den hypotetiska radikalen C₆H₅CO,
hvilken kan anses förekomma uti bensoesyra,
bensaldehyd o. s. v.
P. T. C.*

Benspatt, veter. Se Spatt.

Benstomme, anat. Se Benrangel.

Bensvulst. Se Svulst.

Ben-svärta, kem., kallas pulveriserade benkol.
Sådan användes till svart målarefärg, till
blanksmörja m. m.
P. T. C.*

Bensyl, kem., atomgrupp af sammansättningen
C₆H₅ . CH₂. Förekommer t. ex. i bensylalkohol,
C₆H₅ . CH₂ . OH.

Bensystem, anat. Se Benrangel.

Bensår, patol. Egentligen skulle hvarje å någon
af de nedre extremiteterna förekommande sår kunna
kallas bensår; men vanligast förstår man därmed
sådana sår, som ej äro färska, ej uppkomna af yttre
våld eller, om de från början varit det, sedermera
ej visa tendens till läkning, utan blifva stationära och
t. o. m. gripa omkring sig. Sådana sår, på
konstspråket ulcera, förekomma för öfrigt snart sagdt hvar
som helst på kroppen; likväl äro de vanligen mest
envisa å underbenet och särskildt å dess fram- och
insida. Orsaken till att de ej läkas är, vetenskapligt
taladt, den, att det "läkkött" (den
granulationsväfnad), som bildas, ej besitter den kraft,
som fordras för ärrbildning, utan alltjämt faller
sönder, och att äfven de omgifvande delarna dragas
med i förstöringen eller undergå sådana förändringar,
som äro hinderliga för läkningen. Praktiskt taladt
äro orsakerna till bensår mångahanda. Först må
nämnas den ofördelaktiga byggnaden af underbenets
framsida, där huden ligger nästan omedelbart på
benhinnan, till följd hvaraf nutritionen är
ofullständig, hvarför ock de till utseendet obetydligaste
orsaker, t. ex. smärre mekaniska skador, inverka i
hög grad störande. En annan orsak är, att patienter
ogärna underkasta sig den för läkningen behöfliga
graden af stillhet. Vidare är ett dåligt
hälsotillstånd i allmänhet, särdeles vissa sjukdomsformer,
t. ex. skörbjugg, dålig baskaffenhet af
blodkärlssystemet, särskildt venerna (åderbråck), o. s. v. mycket
egnadt att framkalla och underhålla bensår.
Slutligen, och ej minst, underhållas bensåren genom den
ofta förvända behandlingen, ej sällan öfverlämnad åt
kvacksalfvare eller med saken mindre förtrogna
kvasikirurger. Detta förhållande är så mycket bedröfligare,
som behandlingen af bensår i de flesta fall ingalunda
är en lätt sak, utan kräfver mycken omtanke hos
den, som skall sköta dem, liksom tålamod och
undergifvenhet hos patienten. Att unna den sjuka delen
behöflig hvila är hufvudsaken för den senare. Läkaren
å sin sida har att tillse det genom tillräckligt kraftiga
medel, inre och yttre, de sjukliga partierna så
omskapas, att nytt, friskt lif ingjutes i dem och
granulationerna vinna läkningstendens. Ej sällan kan
läkningen påskyndas, därigenom att man på såret
öfverför lösklippta bitar af frisk hud från patienten
eller annan person, hvilka, då nödiga
försiktighetsmått vidtagas, tämligen lätt taga fast i såret (som
dock förut måste vara stadt i läkning). Denna
operation kallas transplantation.

Understundom kunna bensåren hafva blifvit så
svåra, så ohyggliga och omöjliga att bringa till
läkning, att amputation af benet blir den enda
utvägen att bereda patienten ett drägligt lif.
Rsr.*

Bent, Johannes van der, holländsk djur-
och landskapsmålare, f. omkr. 1650 i Amsterdam,
d. där 1690. Han var elev af Ph. Wouwerman och [Wouwermans, Philips]
Adr. van de Velde, men utbildade sig förnämligast
efter Cl. Berchem. Om denne påminna också lifligt
hans med staffage af herdar, kor, får och getter
utsmyckade landskap med sydländsk (italiensk)
karaktär. Förmodligen besökte B. dock aldrig själf Italien,
utan sannolikt inskränkte han sig till att efterbilda
Berchems idylliska och i Holland så populära
landskapsbilder. Nationalmuseum eger af honom
Landskap med ett vad, hvaröfver bondfolk färdas; ett
annat stycke, Landskap med djur, ses i aspelinska
samlingen i Stockholm; ett tredje landskap fanns i
prof. Malmstens forna samling och tillhör nu en
friherrinna Liljencrants.
O. G–g.

Bent, James Theodore, engelsk arkeolog
och forskningsresande, f. 1852, d. 1897, studerade
folksederna i Karpaterna, på Samos och Thasos
1885–87 samt deltog därefter i de arkeologiska
gräfningarna på Mindre Asiens kust, på
Bahrein-öarna, i Abessinien och i Arabien. I sistnämnda
land besökte han det föga kända landskapet Gara
på sydöstra kusten. B. författade en del mycket
uppmärksammade arbeten, bl. a. Freak of freedom; or
the republic of San Marino (1879), The Cyclades, or
life among the insular greeks (1885) och Sacred city
of the ethiopeans (2:a uppl. 1896).

Benth., i naturvetenskapliga beteckningar
förkortning för G. Bentham.

Bentham [be’nth*m], Jeremy, engelsk politiker
och moralfilosof, f. 1748, d. 1832, egnade sig en
kort tid åt advokatyrket,
men öfvergaf det snart för
att uteslutande verka
såsom skriftställare. Alla
hans skrifter ha praktiskt
politiskt syfte, och han
inlåter sig sålunda på
moralfilosofiska
undersökningar endast för att finna
målet äfven för statens
verksamhet. Såsom det
högsta målet för all
mänsklig sträfvan uppställer han:
"största möjliga lycka för
största möjliga antal"



eller hvad han kortare kallar "lyckans
maximation". Och därvid skall "enhvar räknas för
en, och ingen för mera än en". Något annat mål
än lyckan hvarken kan eller bör människan enligt
hans åsikt ytterst sträfva efter, och närmast gäller
det härvid den handlandes egen nytta. Detta följer
däraf, att vår viljas enda möjliga motiv äro våra
lust- och olustkänslor. Oegennyttan är blott en
välförstådd egennytta. "Inbilla dig icke", säger B.,
"att människorna skola röra minsta finger till din
tjänst, om de icke tydligt såge sin egen fördel däri."
Men i ett välordnadt samhälle göra de kloke det,
ty de veta, att största möjliga lycka kommer på
den enskildes lott, om alla arbeta för alla. Statens
uppgift är nu att med sin suveräna makt organisera
denna gemensamma sträfvan för lyckans maximation.
Och såsom medel för detta syfte böra alla lagar och
inrättningar i samhället bedömas. Därför yrkade B.

Tryckt den 25/9 04

2 b. 44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>