Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befolkningsstatistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omfatta sammanlagdt en ytvidd af 4,400 mill. hektar,
eller tredjedelen af allt land på jorden, men utgöra
ännu verksamhetsfält för endast omkring 25 mill.
människor. Det utomordentligt rika Brasilien lifnär
på 836 mill. hektar blott 17 mill. människor och det
öfriga Syd-Amerika på 950 mill. hektar blott omkr.
25 mill.
Betydelsen af folkmängdstätheten från rent
befolkningsstatistisk synpunkt har ofta blifvit öfverskattad.
Från ekonomisk och kulturell synpunkt åter är
folkmängdstätheten af utomordentligt stor vikt.
"Beröringen med andra är för människan ett lifsvillkor;
ju lättare och vidsträcktare denna beröring är, desto
gynnsammare äro äfven villkoren för hennes tillvaro
och utbildning". Äfven äro tillfällena till utkomst
flera hos de stora nationerna än hos de små – ej
blott i proportion till numerären.
Från näringssynpunkt är befolkningens viktigaste
fördelning den, som skiljer mellan å ena sidan (den
jordbrukande) landsbefolkningen, å andra sidan (den
industri och handel idkande) stadsbefolkningen. Af
Europas hela befolkning anses f. n. 35 procent vara
bosatta i städerna, dock i det germanska Europa
ända till 50 procent, i det romanska 42 procent, i
Öst-Europa blott 16 proc. Störst är stadsbefolkningen
i Storbritannien (ej mindre än ungefär 70 proc.), minst
i Finland (13 proc.). Öfver hufvud kan sägas, att i
det nutida Europa den germanska folkgruppen
representerar de stora städernas land, de romanska
folken de små städernas land och slaverna
landsbygdens land. Utom Europa upptaga städerna i
Canada 26 proc. af folkmängden, i Förenta staterna
40 proc., i Australien ända till mer än 50 proc.,
– det sistnämnda egendomligt nog för en så ung
kultur. De kolossalt folkrika, urgamla väldena i
Öst-Asien (Indien och Kina) äro däremot allt
fortfarande utpräglade landsbygdsländer.
Stadsbefolkningens hastiga tillväxt under nittonde
århundradet är ett allbekant faktum. I hela
Väst-Europa torde den jordbrukande befolkningen numera
befinna sig i tillbakagång, och där folkökning eger
rum på landsbygden, beror detta i regeln blott på
en utveckling af industrien. De senaste åren ha i
själfva verket visat tendens till en industriens
utflyttning från städerna. Blifver denna tendens
beståndande, skall den helt säkert komma att omskapa
bostadsförhållandena och öfver hufvud utjämna
olikheten mellan land och stad. "Städerna skola igen
flyttas ut på landet". – I äldre tid har i nästan alla
befolkningsstatistiska hänseenden rådt en djupgående
åtskillnad mellan land och stad. Men under de
senaste årtiondena har denna skillnad till stor del
utplånats och städerna alltmera närmat sig
landsbygdens naturenligare befolkningsförhållanden.
Hvarje något större befolkning är efter ålder
sammansatt af vid pass ett hundra olika årskullar.
Det regelbundna förhållandet är, att af dessa
årskullar hvarje yngre kull är talrikare än hvarje äldre,
– dels af det skäl att den äldre kullen längre varit
utsatt för dödens härjningar, dels emedan, inom en
växande befolkning, de yngre kullarna redan vid
födelsen äro talrikare än sina föregångare.
Åldersfördelningens hufvudfaktum är det egendomliga
förhållandet att, i normala fall, åldern 15–50 år
öfverallt utgör ungefär hälften af hela befolkningen.
Åldrarna 0—15 och 50—ω utgöra alltså tillsammans
den andra hälften. I Väst-Europa upptager åldern
0—15 år 335 pro mille, åldern 15—50 år 500
pro mille och åldern 50—ω år 165 pro mille;
alltså i runda tal: tredjedelen, hälften och
sjättedelen. Ju starkare en befolkning växer, desto mera
dominerar gruppen 0—15 öfver gruppen 50—ω.
I Amerika finnas fall af mer än 400 pro mille för den
förra gruppen och mindre än 100 pro mille för den
senare. I stationära befolkningar åter närma sig
de båda grupperna hvarandra. Någon gång kan man
till och med finna exempel på att gruppen 50—ω
är talrikare än gruppen 0—15, — hvilket, där
förhållandet ej är framkalladt af utvandring, öfver
hufvud måste anses karakterisera ett folk i utdöende.
Betydelsen af den nyss framställda lagen, att
åldern 15–50 år i normala fall öfverallt (äfven i
invandringsländer) omfattar halfva befolkningen,
framgår, om man erinrar sig, att åldern i fråga
sammanfaller med kvinnans fruktsamhetsålder. Denna
lag sträcker därför sin inverkan till
befolkningsstatistikens alla grenar. Ser man åter saken från
ekonomisk synpunkt, bör mellangruppen hellre
begränsas till åren 15–65 (eller möjligen 15–70).
Den blir då den "närande" gruppen, i motsats
till de andra båda såsom "tärande". Åldern 15
–65 år upptager i Väst-Europa i medeltal 62 procent
af hela folkmängden. I invandringsländer är den
alltid fåtaligare, beroende på att barnaåldrarna där
äro öfverfyllda.
Med hänsyn till förändringarna från tid till annan
i en befolknings sammansättning efter ålder gäller
den af Eilert Sundt uppställda lagen. Denna
innebär att en från födelsen numeriskt svag årskull
kommer att under hela lifvet förete denna numeriska
underlägsenhet och, hunnen till produktiv ålder, gifva
upphof till en ny undertalig kull. På detta sätt
komma perioder af ringa nativitet och perioder af
hög nativitet att liksom lefva upp igen efter en
generation, och där ej modererande omständigheter
tillstöta, uppstår en "ebb och flod", som kan fortsätta
genom århundraden. Denna företeelse, som är af
stor praktisk betydelse, emedan den på det närmaste
sammanhänger med konjunkturerna inom
äktenskapsfrekvens och arbetsmarknad, har blifvit utförligare
studerad nästan endast af Sveriges och Norges
statistiske forskare.
Proportionen mellan könen bestämmes af de
båda hufvudfakta, å ena sidan att öfverallt födas
flera gossar än flickor (vid pass 105 eller 106
gossar mot 100 flickor), å andra sidan att äfven
dödligheten nästan öfverallt är större för mankönet
än för kvinnkönet. Det regelbundna resultatet häraf
blir, att mankönet är öfvertaligt inom barnaåldrarna,
att liktalighet uppnås ungefär vid manbarhetens
inträde och att därefter kvinnorna efter hand blifva
öfvertaliga, i en mot lifvets gräns allt starkare
stigande proportion. Huruvida inom folkmängden i dess
helhet männen eller kvinnorna komma att öfverväga,
beror alltså af den inbördes styrkan af dessa olika
strömningar. I Europa finnas f. n. 1,026 kvinnor
mot hvarje tusental män, och till följd af utvandringen
synes denna öfvervikt för kvinnkönet befinna sig i
någon tillväxt. Denna tillväxt är dock äfven i starkt
utpräglade utvandringsländer mindre än man skulle
vänta, hvilket beror på det egendomliga förhållandet
att där utvandringen får insteg, mankönets öfvervikt
ökas bland de födde, men minskas i fråga om de
döde. – I södra Europa är mankönet ofta det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
