Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barchius, Nils, biskop - Barck. 1. Samuel B., riksråd - Barck. 2. Nils B., grefve, diplomat och en tid minister. - Barck. 3. Ulrik B., grefve och riksråd - Barck. 4. Nils Ivan Joakim B., grefve och konstnär - Barclay. 1. Alexander B., engelsk skald - Barclay. 2. John B., nyare latinsk författare. - Barclay. 3. Robert B., engelsk teolog, kväkarnas främste - Barclay de Tolly, Mikael, rysk fältmarskalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofkonsistoriet och riksdagen hade B. rika tillfällen att
tillgodose sin varma uppskattning af gammalkyrklig
ordning, och efter Dippels ankomst till Sverige
öfverlämnade han 1727 till regeringen prästeståndets
anhållan att "denne flykting och ifrån andra riken för
sina skandalösa skrifters och upptågs skull fördrifne"
nyhetsmakare måtte ofördröjligen utvisas. Likaledes
underskref B. 1728 Stockholms konsistoriums betänkande
rörande Tollstadius. Ett flertal likpredikningar samt
ett par disputationer äro efter B. bevarade i tryck.
Se likpredikan med personalier af E. Alstrin
samt latinsk oration af J. Svedelius.
J. Hdr.
Barck. 1. Samuel B., riksråd, farbroder till
Nils Barchius, f. 1662 i Söderbärke prästgård i
Dalarna, ingick efter afslutade studier i Uppsala
och en längre tids utländska resor år 1695 i kansliet,
blef 1704 hofråd hos änkedrottning Hedvig Eleonora
och 1705 adlad. I kansliet, där han gjorde sig
bemärkt genom duglighet, klokhet och arbetsförmåga,
avancerade han efter hand till statssekreterare. Han
stod i stor ynnest hos Ulrika Eleonora och var en af
hennes förtrogne under de på tysta parti-intriger
rika år, som närmast föregingo Karl XII:s död.
Det förtäljes också att B., hvilken såsom
statssekreterare var närvarande i rådet, då underrättelsen
om konungens död meddelades detsamma, först af alla
hälsade prinsessan såsom drottning och genom detta
exempel förmådde de fåtalige och tvekande
rådsherrarna att göra detsamma. Under Ulrika Eleonoras
korta regering var B. fortfarande hennes förtrogne
tjänare, som vid sidan af de officielle rådgifvarna
och ofta i strid med deras önskan gick drottningens
ärenden. 1719 blef B. friherre, 1727 (efter holsteinska
partiets fall) riksråd och 1731 grefve. Såsom
riksråd tillhörde han Arvid Horns trogne anhängare
och blef därför efter hattarnas seger jämte flere af
sina medbröder i mars 1739 af ständerna aflägsnad
ur rådet. Han dog 1743.
L. S.
2. Nils B. (äfven Bark), den föregåendes
son, grefve, diplomat, f. 1713, genomgick de lägre
graderna i kansliet och tjänstgjorde en tid som
minister i Petersburg, men återkallades 1747, sedan
han upprepade gånger förgäfves sökt audiens hos
kejsarinnan Elisabet för att anföra klagomål öfver
ryske ministerns i Stockholm, v. Korffs, stämplingar
mot svenska regeringen. 1748 afgick B. med titeln
kansliråd som e. o. envoyé till Wien samt fick 1763
hofkanslers titel och blef ambassadör. 1776
återvände han till hemlandet. 1782 var han utsedd till
ambassadör i Petersburg, men afled i Stockholm s. å.
3. Ulrik B. (äfven Bark), den föregåendes
broder, grefve, riksråd, f. 1718, blef 1749 kapten,
1754 t. f. guvernör för hertig Karl och 1756
kavaljer hos kronprinsen Gustaf, från hvilken senare
befattning han snart, förtretad öfver en förolämpning,
begärde sitt afsked. B. blef 1769, då han i armén
avancerat till öfverste, af hattarna insatt i rådet,
men genom ständernas beslut afsatt i maj 1772.
Efter statshvälfningen inkallades han ånyo i rådet
(aug.), men afled redan i dec. s. å.
4. Nils Ivan Joakim B., sonsons sonson
till B. 2, grefve, konstnär, f. 30 dec. 1863 i
Malmö, alltifrån sin barndom bosatt i Paris, har
utställt kustmotiv från norra Frankrike: Strand
vid solnedgången (1896), Räddningsbåten beger
sig ut, motiv från ön d’Yeu (Stockholmsutställningen
1897), Marin (Paris-utställningen 1900)
m. fl. Sedan några år tillbaka har han
hufvudsakligen egnat sig åt konstindustrien och har väckt
uppmärksamhet genom förtjänstfulla arbeten i bränd
lera, utförda vid "hög eld". På världsutställningen
i Paris 1900 utställde han en samling i franska
afdelningen och erhöll silfvermedalj. I Stockholm hade
han en separatutställning hösten 1901.
Nationalmuseum eger ett par prof på hans konst.
G–g N.
Barclay [ba’kli]. 1. Alexander B., engelsk
skald, f. omkr. 1475, sannolikt i Skottland, d. 1552
i London. Hans ryktbaraste verk är den 1509 utgifna
dikten The shyp of folys of the worlde, en bearbetning
af Sebastian Brants satir Das narren schyff (1494).
B. gisslar i detta arbete gängse laster och dårskaper och
ger en liflig och klar bild af sin samtid, som mottog poemet
med stort bifall. Han författade vidare Egloges (1508)
och öfversatte latinska klassiker, bl. a. Sallustius.
2. John B., nyare latinsk författare, af skotsk
släkt, f. 1582 i Lothringen, d. 1621 i Rom. Hans
hufvudarbete, Argenis (1621), är en roman, som
allegoriskt skildrar franska hofvet på B:s tid. Det utkom
på svenska i två öfversättningar 1740 och 1741. Hans
Euphormionis Lusinii satiricon är en politisk-satirisk
roman, riktad emot jesuiterna. Vidare har man af
B. en skildring af krutkonspirationen år 1605 m. m.
3. Robert B., engelsk teolog, kväkarnas
främste, f. 23 dec. 1648 i Gordonstown i Skottland,
var son af en skotsk öfverste, som i trettioåriga
kriget kämpat under svenskarnas baner. Utgången
från ett strängt kalvinskt hem, närmade sig B.
under sin studietid i Paris katolicismen, men greps
efter hemkomsten af allvaret i kväkarnas religiositet
och slöt sig 1667 med lif och själ till deras läror.
Utan att mottaga något ämbete eller församlingsuppdrag,
var B. i ständig verksamhet för att befrämja
"vännernas" trosmeningar, mestadels sysselsatt med
skriftställarskap på sitt fädernegods Ury, men äfven
på resor i sektens intresse genom Skottland, England,
Holland och Tyskland. Under tvenne perioder af sitt
lif satt han i fängelse för sin öfvertygelse. Hans
anseende var emellertid i ständigt växande, och bl. a.
utöfvade han stort inflytande vid Jakob II:s hof
gentemot anglikanernas och presbyterianernas
ofördragsamma politik. B. afled på Ury 3 okt. 1690. Hans
teologiska hufvudverk är Theologiæ veræ christianæ
apologia (1676, 9:e uppl. 1825; dansk öfv. 1738).
Detta arbete, som utgör en lärd, systematisk-apologetisk
bevisföring för 15 af sektens förnämsta
trossatser, åtnjuter bland kväkarna hart när symboliskt
anseende. Samma normativa karaktär eger ock hans
redan 1673 utgifna A catechism (dansk öfv. 1717).
B:s samlade verk äro flere gånger utgifna, bl. a.
på W. Penns föranstaltande under titeln Truth
triumphant through the spiritual warfare, christian
labours and writings of R. B. (1692). Se Wilson
Armistead, "Life of R. Barclay" (1850).
J. Hdr.
Barclay de Tolly [barklä dö tåli], Mikael,
rysk fältmarskalk, f. 1761 i Livland, tillhörde en
urspr. skotsk ätt. Under krigen mot turkarna 1788–89,
Sverige 1790, Polen 1794 och Frankrike 1805–07
avancerade han gradvis till general-löjtnant.
B. anförde den infanteri-division, som på våren 1808
ryckte in i östra Finland till förstärkning af den
ryska armén mot Sandels och genom hvars ankomst
denne tvangs att draga sig tillbaka till Toivala (nära
Kuopio). I mars 1809 företog B. med en styrka af 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
