Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 725-726 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi, läran om bakterierna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppmjukning, hvarefter de under varbildning kunna
bryta genom huden. Samtidigt eger en
allmäninfektion rum, så att bacillerna återfinnas i blodet
och mjälten. I de inre organen förekomma blödningar
genom bacillernas inverkan på kärlväggarna, och i
mjälten förekomma blödningar och
degenerationsprocesser. Infektionen sker oftast från huden, men
kan också ske från respirationsslemhinnan (lungpest)
och tarmslemhinnan. Bacillerna bilda häftiga toxiner,
som äro anledningen till de allmänna symtomen, och
sjukdomen förlöper vanligen till döden under de
första 8 dagarna, men kan också förorsaka döden
genom kakexi efter längre tids förlopp. Bacillerna,
öfverförda i renodling på mottagliga djur, såsom råttor
och möss, åstadkomma hos dessa förändringar,
liknande de nu skildrade och föranledande döden. Dessa
djur kunna också inficieras på naturligt sätt och
därigenom förmedla smittans utbredning.

Fig. 22.

B. tuberculosis (fig. 22), tuberkulosbacillen,
upptäcktes 1882 af Koch och är anledningen till de som
tuberkulösa skildrade förändringarna. Bacillerna
förekomma konstant i dessa förändringar och kunna från
dem renodlas samt åstadkomma, i renodling öfverförda
på mottagliga djur, tuberkulösa förändringar hos
dessa. Bacillen är aerob, växer bäst vid
blodtemperatur och bildar ej sporer, men är mot torka resistentare
än de flesta bakterier. Hos människor eller införda
i djur åstadkomma de förändringar, som framför allt
karakteriseras af den s. k. miliartuberkeln, en liten
tumör, stor ungefär som ett knappnålshufvud,
halfgenomskinlig och grå till färgen och fri från
blodkärl. Den består till största delen af lymfoida celler,
men innehåller ofta också större, epitelliknande celler
och ännu större, mångkärniga, s. k. jätteceller.
Denna nybildning har stor tendens att degenerera,
ostvandlas, då dess väfnad blir gulaktig och
ogenomskinlig och cellerna afdö. Om nybildningarna sitta
å slemhinnor i respirations- eller tarmkanalen, bildas
därvid substansförluster, som leda till sårbildning,
och kan härvid till yttervärlden öfverföras
bacillhaltigt material från den sönderfallande väfnaden.
Huru smittämnets öfverföring till friska eger rum
är ännu föremål för debatt. Resultatet af Kochs
undersökningar, publicerade år 1882, var att det
vanliga öfverföringssättet bestod däri, att
tuberkelbaciller, härstammande ur de lungsiktiges i sönderfall
stadda lungväfnad, med upphostningen fördes utom
den sjuke, att dessa upphostningar intorkade och
att tuberkelbacillerna, sedan upphostningarna
intorkat, i form af damm öfverfördes till luften och genom
inandning af det bacillhaltiga dammet smittade
friska; den vanliga formen af primär tuberkulos
skulle således vara lungtuberkulos genom inhalation.
Dessutom antog Koch, att öfverföringen kunde ega
rum genom födan, dels genom förtärandet af kött
från tuberkulösa djur, dels och framför allt genom
mjölk från tuberkulösa kor, i hvilkas mjölk
tuberkelbaciller ofta förekomma, i synnerhet om tuberkulosen
är lokaliserad i jufren. Senare har Koch frångått
denna sistnämnda åsikt, hufvudsakligen stödjande sig
därpå, att denna smittöfverföring genom födan är
så ytterst sällsynt hos människan; primär
tarmtuberkulos förekommer så godt som aldrig hos
fullvuxna och är ej vanlig ens hos små barn. Dessutom
ansåg han sig hafva visat, att de baciller, som
åstadkomma de tuberkulösa förändringarna hos nötkreatur,
den s. k. pärlsoten, visserligen i hög grad likna
människans tuberkelbaciller, men ej äro identiska med
dem. På senaste tiden har Behring häfdat
åskådningar, som äro diametralt stridande mot Kochs.
Enligt Behring skulle öfverföringen i regeln ske
under den spädaste åldern och genom
tuberkelbacillhaltig mjölk; dessa barns digestionsvägar skulle
vara synnerligen mottagliga för smittämnet, i det
att slemhinneepitelet då ännu icke är så danadt, att
det kan utgöra ett skydd mot bacillernas invasion.
Smittämnet skulle då upptagas och aflagras i
kroppen samt i densamma i flertalet fall föra en latent
tillvaro, till dess att för dess utveckling gynnsamma
moment, dåliga hygieniska förhållanden,
kraftnedsättande sjukdomar m. m., gjorde väfnaderna mindre
motståndskraftiga mot smittämnets utveckling,
hvarefter i en aflägsnare åldersperiod de tuberkulösa
förändringarna skulle komma till synes. Emot
Behrings åskådning synes tala, att genom Nägelis
undersökningar visats, att fallen af tuberkulöst
smittade äro få i de tidigaste åldrarna, för att sedan stiga
till omkring 30:e året. Flügge har visat, att
tuberkelbacillernas öfverförande genom inandningen också
kan ega rum därigenom, att vid talandet små
vätskedroppar utslungas, och i dessa kunna, om de
härröra från tuberkulösa, tuberkelbaciller ofta påvisas.
Baumgarten häfdar fortfarande den åskådningen, att
tuberkulosen är ärftlig, i det att bacillerna från
tuberkulös moder kunna direkt öfvergå på barnet;
hos detta ligga de latenta, tills gynnsamma moment
betinga, att de vinna utbredning i kroppen.
Allmännast antages att den stora frekvensen af tuberkulos
hos dem, som härstamma från tuberkulösa föräldrar,
beror på ärfd disposition för sjukdomen; medverkande
kunna också vara de ökade tillfällena till infektion,
som barn i tuberkulösa familjer äro utsatta för.
Tuberkelbacillerna kunna utvecklas i de flesta organ,
men somliga äro betydligt mera disponerade än andra;
mest disponerade äro lungorna, i högre grad
disponerade äro också de serösa hinnorna, mjuka
hjärnhinnorna, ledgångarna, bensystemet, lymfkörtlarna.
Bacillerna spridas i organismen dels genom
dissemination i den primära härdens omgifning, dels genom
lymfvägarna, hvarigenom närmaste lymfkörtlar blifva
tuberkulösa, dels genom de preformerade kanalerna,
så att t. ex. bacillhaltiga upphostningar efter
nedsväljandet kunna förorsaka tarmtuberkulos, dels
slutligen också genom blodvägarna, då en akut infektion
af en mängd organ eger rum, den s. k. akuta
miliartuberkulosen, hvilken hastigt förlöper till döden.
Bacillerna kunna till följd af organismens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>