Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 723-724 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi, läran om bakterierna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åstadkommer, öfverförd på djur, icke hos dessa nervfeber,
men kan ändock förorsaka döden till följd af de med
renkulturerna öfverförda toxinerna, som den i riklig
mängd alstrar. Att den, oaktadt experimentens
negativa resultat, ansetts vara orsaken till nervfebern
beror därpå att den vid denna
sjukdom förekommer konstant i
de sjukliga förändringarna och
på sådant sätt att den måste
anses förorsaka desamma.
Bacillen torde så godt som alltid
öfverföras genom dricksvatten
eller mat i tarmkanalen; de
första förändringarna uppträda
i tunntarmarnas solitära

Fig. 21.

folliklar och peyerska skifvor, hvilka märgigt ansvälla
och sönderfalla, så att tarmsår bildas. Bacillerna
öfvergå härifrån till mesenterialkörtlarna och sedan
i blodet och finnas i mjälten, lefvern, njurarna,
lungorna samt andra ställen af kroppen. De
inflammatoriska förändringar, som i olika delar af kroppen
ofta uppträda i samband med nervfebern, kunna ofta
härledas ur denna allmän infektion med tyfusbaciller,
men bero också ej sällan på sekundära infektioner
med andra bakterier, framför allt de varbildande,
som i tarmsåren få ett invasionsställe öppnadt för sig.
I kulturerna utveckla tyfusbacillerna kraftiga toxiner,
som måste anses förorsaka de allmänna symtomen;
under sjukdomens fortgång utvecklas i blodet
bakteriedödande substanser, som verka förödande på
tyfusbacillerna. Om kulturer af dessa, innehållande i
liflig rörelse befintliga baciller, försättas med
blodserum från tyfoidpatienter, så påverkas bacillerna
på det sättet att deras rörelser upphöra och de
sammanklabba sig, agglutineras, till klumpar. Detta
fenomen (vidal-gruberska reaktionen) har användts
att diagnosticera nervfebern.

B. coli communis, colibacillen, förekommer normalt
i groftarmen i stora mängder. Genom perforationer
i tarmväggen inkommen i bukhålan, kan den
åstadkomma inflammation, peritonitis, och måste därför
betraktas som fakultativt patogen. Vid många andra
inflammationer har den funnits ensam eller i
samverkan med andra och anses äfven i dessa fall vara
ensam eller bidragande sjukdomsorsak.

B. pneumoniæ, lunginflammationsbacillen, är i ett
mindre antal af fallen af vanlig krupös
lunginflammation den enda bakterie, som förefinnes i de sjukligt
förändrade väfnadsdelarna. Den är en stafbakterie,
som är omgifven af en kapsel, och dess renkulturer
åstadkomma, införda i mösslungor, inflammatoriska
förändringar.

B. influenzæ, influensabacillen, är en ytterst liten
bacill, som i stora mängder förekommer i luftvägarna,
särskildt de mindre bronkerna, vid influensafall. Den
kan renodlas på gelatiner, som blandats med blod, och
den utvecklar stor mängd af toxiner; dessa påverka
framför allt centralnervsystemet. Renkulturer,
öfverförda på apor genom luftstrupen, åstadkomma
inflammationer af luftvägarnas slemhinnor.

B. diphtheriæ, difteribacillen, förekommer i riklig
mängd i och under de s. k. krupösa membraner,
som vid difterin bildas hufvudsakligen i svalget
och luftstrupen. Sjukdomen benämnes, då den endast
är lokaliserad till struphufvudets slemhinna, krup
eller strypsjuka. Bacillerna förekomma endera ensamt
eller också tillsammans med streptokocker, och i
senare fallet är sjukdomens prognos ogynnsammare,
emedan symbiosen mellan de två bakteriearterna
synes öka deras virulens. Difteriliknande
sjukdomsprocesser kunna emellertid förekomma uteslutande
beroende på streptokocker. Difteribacillen är mycket
motståndskraftig mot intorkning, men dödas af
vanliga desinfektionsmedel, t. ex. ånga, och bildar inga
sporer. Öfverförd under huden eller i vagina på
marsvin och andra mottagliga djur, bildar den
krupösa membraner, och ett allmänlidande utvecklas,
som, om djuret genomgår detsamma, kan åtföljas af
förlamningar, alldeles som hos människor, hvilka
genomgått difteri. Bakterierna utveckla sig nästan
endast lokalt och intränga icke alls eller endast i
mycket små kvantiteter i inre organ, t. ex. mjälte
och lymfkörtlar. I kulturer utveckla de särdeles
verksamma toxiner, som åstadkomma, öfverförda på
djur, samma allmänna intoxikationssymtom, äfven
förlamningar, som de införda bakterierna.

B. tetani, stelkrampsbacillen, förekommer ofta i de
öfre jordlagren, och dess patogena verkningar på djur
kunna helt enkelt påvisas genom att man under huden
på mottagliga sådana, möss, marsvin och kaniner,
införer jord, innehållande bacillerna, hvarvid
stelkramp utvecklas. Bacillen är liten och bildar
sporer, som finnas i bacillens ena ända, hvilken därvid
kolfformigt ansväller. Bacillen är anaerob och kan fås
i renodling genom bakterieblandningens upphettning
till 80 grader, då öfriga bakterier dödas, men de
sporhaltiga tetanusbacillerna öfverlefva, hvilka sedan
kunna odlas i vanliga näringssubstrat i
vätgasatmosfär; luften hindrar deras utveckling. Bacillerna
utvecklas vid öfverföring under huden, endast om
lufttillträde till såret förhindras. De utveckla sig
endast lokalt, och symtomen från nervsystemet i
form af stelkramp uppstå genom förgiftning med de
starka toxiner, tetanustoxinerna, som bacillerna
alstra. Dessa uppsugas, och med serum från
tetaniserade djur kan hos friska stelkramp
åstadkommas. Sjukdomen åstadkommes hos människor oftast
genom sår; kryptogen infektion är sällsynt.
Bacillerna äro patogena ej blott för människor, utan för
många djur, bl. a. åsnor och hästar, och sjukdomen
förlöper oftast dödligt.

B. ædematis maligni, det maligna ödemets bacill,
är en rörlig, anaerob, bacill, som ganska mycket
liknar mjältbrandsbacillen till formen, och som
förekommer i jordlagren. Den är patogen för marsvin
och åstadkommer hos dem ödematösa ansvällningar
i hud och underhud, förenad med allmäninfektion.
I sällsynta fall har den iakttagits hos människor,
därvid vållande liknande förändringar.

B. phlegmones emphysematosus är likaledes en
anaerob bacill, som förekommer i det fria och i
renodling införd på djur åstadkommer flegmoner,
förenade med gasbildning; vanligen inträder
allmäninfektion med dödlig utgång. I sällsynta fall har
den med samma symtom iakttagits äfven hos
människor.

B. pestis, bubonpestens bacill, är en liten bacill,
som år 1894 upptäcktes samtidigt af Yersin och
Kitasato. Den förekommer i stora mängder konstant
i de vid pesten förändrade organen, alltså i främsta
rummet i lymfkörtlarna. Här finnes den i oerhörda
massor, och under bacillernas inverkan svälla körtlarna
till mångdubbelt sin naturliga storlek, undergå
degenerations- och nekrosprocesser, som leda till deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>