Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Badin, Adolf Ludvig Gustaf Albrekt, med tillnamnet Couschi, var en neger och kunglig favorit - Badinage. Se Badin - Badinera. Se Badin - Badineri. Se Badin - Badinguet, enligt en berättelse namnet på den murare, hvars kläder Napoleon III bar vid sin flykt från Ham - Badmästare (Badarmästare). Se Badarmästare - Badnjak, sydslavisk julsed - Badort - Badrinat, berg i Himalaya-bergen - Badstuga l. Bastu (fsv. badstofva), namn på den äldsta badformen i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer eller mindre mystiska samfund. Detta kom
honom vid framskriden ålder till pass, såtillvida
som det underlättade hans naiva tiggeri hos alla
slags ordensbröder. Flera bref i denna syftning
förvara minnet af Badins barnsliga öppenhet och
kuriösa behandling af svenska språket. Till sitt yttre
lär han hafva varit liten och hjulbent, hvarför han
gärna gick klädd i frimuraruniform. Hans bild
finnes af Lundbergs mästarhand förvarad åt
eftervärlden. B. dog 16 mars 1822.
–rn.*
Badinage [-na*]. Se Badin.
Badinera. Se Badin.
Badineri. Se Badin.
Badinguet [badägä’], enligt en berättelse namnet
på den murare, hvars kläder Napoleon III begagnade
vid sin flykt från Ham. Ordet nyttjades sedermera
som öknamn på kejsaren själf.
Badmästare (Badarmästare). Se
Badarmästare.
Badnjak, sydslavisk julsed, utan tvifvel en
lämning af den gamla soldyrkan. Hos sydslaverna
fortlefver ännu, om ock mycket sällsynt, begagnandet
af badnjak, en afhuggen trädstam, som vid julfesten
begjutes med vin och antändes under vissa ceremonier.
(Se uppsats af Alfred Jensen i Publicistklubbens
"Julkvällen" 1899.) – Motsvarigheter till detta
julträ hafva funnits äfven i romanska och germanska
länder. Jämför engelska yule-clog, franska souche
de Noël (calendeau eller caligneau i Marseille) och
tyska weihnachtsblock. (Jfr Mannhardt,
"Baumkultus".)
A–d J.
Badort. Den mänskliga organismens behandling
med de s. k. fysikaliska hjälpmedlen sker vanligast
på platser, som kunna uppdelas under två stora
afdelningar: badorter och brunnsorter.
Strängt afskilda äro dock ej dessa båda grupper,
ty vid hvarenda brunnsort finnes en badanstalt, och
vid en stor del badorter erhålla patienterna utom
bad äfven mineralvatten af olika slag.
Från balneologisk synpunkt indelas kurorterna i
sju stora klasser: 1) akratotermer, 2) alkaliska källor,
3) koksaltvatten, 4) bittervatten, 5) svafvelvatten,
6) järnvatten och 7) kalkhaltiga mineralvatten. Det
är egentligen platser, som höra under första klassen,
och en underafdelning under koksaltvattnen,
nämligen hafsbadorterna, som kunna rubriceras som
badorter, där badbehandlingen karakteriserar kurortens
betydelse. Vid svafvelvattnens grupp är det säkert
badbehandlingen, som blir det hufvudsakliga, ehuru
den i regel är förenad med drickning af svafvelvatten.
Samma förhållande gäller om den kalkhaltiga klassen.
Som badorter få vi jämväl beteckna de platser, där
kallvattenbehandlingen är hufvudsaken. (Se
Kallvattenkuranstalt och
Kneippkuranstalt.)
En egendomlig ställning intaga de platser, som
hänföras under de s. k. akratotermernas grupp.
Hvarpå deras verkningar bero är ej utrönt,
hypoteserna härom äro lika växlande som kurorternas
namn. Den nyaste förklaringen angifves af Glax,
som anser att akratotermernas verkningar bero
uteslutande på den konstanta temperatur, som dessa
termalkällor hålla. Utom denna högst viktiga faktor
spelar kurortens höjd öfver hafvet en icke ringa roll,
likaså badningssättet på de olika platserna.
Temperaturen i de termala källorna växlar emellan
22° C. och 60° C. Som en allmän regel vid dessa
kurorters begagnande gäller, att ju nervösare
patienten är, desto lägre bör vattnets temperatur vara och
desto högre kurortens läge öfver hafvet. Vid atoniska,
slappare konstitutioner gäller motsatsen, att
termalkällans värme bör vara högre, men höjden öfver
hafvet lägre. Mera bekanta platser tillhörande denna
grupp äro: Badenweiler, Ragaz, Schlangenbad,
Wildbad, Teplitz-Schönau, Gastein och Plombières. I
vårt land, som ej har några termala källor, tillhöra
badorterna antingen kallvattenkuranstalterna eller
hafskuranstalterna. Gyttjebaden, som begagnas vid de
flesta af våra kurorter, utgöra endast hufvudsaken
vid två, näml. vid Loka och Helsjön. I utlandet
finnas äfven s. k. "moorbad", ett slags gyttjebads-
och sandbadsanstalter.
Äfven de kolsyrehaltiga saltbaden, representerade
af Nauheim och Oeynhausen, bruka kallas badorter.
Termalkällorna uppsökas af reumatiska och
giktpatienter, begagnas vid förlamningar (paralysier),
vid olika former af neuralgier såsom ischias m. fl.,
vid kroniska njurlidanden och vid hudsjukdomar.
Litt.: Lersch, "Specielle balneologie" (1870),
Durand-Fardel, "Traité thérapeutique des eaux
minérales de France" (2:a uppl. 1862), Labarthe,
"Les eaux minérales" (1876), "Les bains d’Europe"
(bland Joannes resehandböcker), "Album illustré
balnéaire" (1901 ff.), Hirschfeld och Pichler, "Die
bäder, quellen und kurorte Europas" (1875–76),
Flechsig, "Bäderlexikon" (2:a uppl. 1889),
"Deutschlands heilquellen und bäder" (officiell publikation
på tre språk, 1900), "Bäder-almanach" (8:e uppl.
1901; för Tyskland, Österrike och Schweiz),
Levertin, "Svenska brunnar och bad" (2:a uppl.
1892), samt "Norska och danska brunnar och bad"
(1884).
Ln.
Badrinat, berg i Himalaya-bergen, vid källorna
af Alaknanda, en af Ganges’ källfloder. 6,980 m.
högt. På en af dessa afsatser ligga fem åt Visjnu
helgade tempel, hvilka äro en berömd vallfärdsort,
årligen besökta af 50,000 pilgrimer.
Badstuga l. Bastu (fsv. badstofva), namn på
den äldsta badformen i Norden. Den är urspr.
ett slaviskt badbruk och kom antagligen från östern
såväl till Norden som till Tyskland och Frankrike.
En sådan badform omtalas i de isländska sagorna
och i våra gamla landskapslagar. Under medeltiden
begagnades mest detta slags bad, naturligtvis på
olika sätt efter de lokala förhållandena. Olaus
Magni afbildar i sin historia från 1556 en sådan
badstuga. I Sverige synes bastubadet hafva stått
i flor ända till början af 1700-talet, men redan
tidigare försvinner det från Tyskland och sydligare
länder. I främlingars reseberättelser från Finland,
Sverige och Norge omtalas det på 1600-talet som
en märkvärdighet; så t. ex i Ogerius’ reseskildring
1634. Redan i Pietro Quirinis reseberättelse från
Norge 1432 skildras det. En italienare Lorenzo
Magalotti meddelar i en skildring från Sverige
1674 en afbildning af ett svenskt bastubad,
helt visst den första autentiska, och hans
landsman Alessandro Bicchi beskrifver det från 1696
och benämner det "finska badstugan", ett namn, som
länge fortlefvat i folkmedvetandet, äfven sedan badet
upphört att mera allmänt begagnas. I början af
1700-talet användes det väl ännu på vissa orter,
två eller tre gånger i månaden, men mot slutet af
samma århundrade är det nästan öfverallt försvunnet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
