Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Auktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pantauktioner, utmätningsauktioner och
konkursauktioner. En pantauktion föreligger, då den, som
innehar lös egendom som pant, låter å auktion
försälja densamma för utfående af den fordran, hvarför
egendomen utgör pant. Enligt lag (handelsbalken
10 kap. 2 §) fordras för försäljning åtskilliga
föregående tidsödande formaliteter, och någon rätt att
sälja panten tillkommer ej heller utan vidare
panthafvaren. Dessa bestämmelser äro emellertid numera
skäligen föråldrade, och panthafvaren plägar i
allmänhet betinga sig rätt att, om skulden icke å
förfallodagen betalas, strax låta panten å auktion
försäljas. Sådan rätt tillkommer honom enligt lag
(konkurslagen § 54) i det fall, att pantens egare
råkar i konkurs och panten ej inlöses för
konkursboets räkning. – Utmätningsauktion kallas en sådan,
som eger rum efter föregående utmätning (se d. o.)
eller utslag, hvarigenom fast egendom blifvit till
gäldande af intecknad fordran dömd i mät
(utsökningslagen § 28). – Konkursauktioner slutligen äro
sådana, som ega rum till försäljning af till konkurs
afträdd egendom på föranstaltande af gode männen
eller sysslomännen i konkursen. Endast undantagsvis
(se konkurslagen § 51) får boets egendom försäljas
annorledes än å auktion. Exekutiv myndighet
behöfver däremot i regel icke anlitas. Är fråga om
fast egendom eller fartyg, kunna dock borgenärerna,
om de så önska, få försäljningen verkställd af
exekutiv myndighet i den ordning, som om utmätt
egendom är stadgad, och är fastigheten eller fartyget för
gäld intecknadt, måste försäljningen ske på detta
sätt, såframt ej de inteckningshafvare, hvilkas rätt
är af försäljningen beroende, samtycka till en
försäljning i annan ordning.
Med exekutiv auktion förstås en sådan, som
förrättas af exekutiv myndighet eller åtminstone på
dess ansvar och i enlighet med bestämmelserna i
utsökningslagens 5:e kapitel. Hit höra alla
utmätningsauktioner och de konkursauktioner, där
exekutiv myndighet anlitas. En exekutiv auktion är en
offentlig förrättning, närmare bestämdt en
verkställighetsåtgärd, gående ut på att genom realisation af
gäldenärs egendom skaffa en eller flere borgenärer
betalning för deras fordringar (jfr Utmätning och
Köpeskillingslikvid). Angående
tillvägagångssättet härvid finnas ganska utförliga
bestämmelser, t. ex. i fråga om kungörandet, platsen för
auktionen, hvem som skall förrätta densamma och det
förfaringssätt, som därvid skall iakttagas.
Åsidosättande af dessa föreskrifter föranleder i regel, att
förrättningen, om den öfverklagas, undanröjes, hvilket
har till följd, att det aftal, som vid auktionen kommit
till stånd, förfaller. För klagan öfver exekutiv
fastighetsauktion finnes viss tid bestämd
(utsökningslagen §§ 168 och 179), efter hvars förlopp auktionen
vinner laga kraft.
Exekutiva auktioner å lös egendom förrättas af
utmätningsman, på landet vanligen kronofogden, i
stad stadsfogden. Kronofogden kan dock på eget
ansvar i sitt ställe sätta länsman eller annan af
konungens befallningshafvande godkänd man;
stadsfogden är ock berättigad att, likaledes på eget ansvar,
låta auktionen verkställas genom stadens auktionsverk,
om sådant finnes. Exekutiva auktioner å fast egendom
i stad försiggå inför öfverexekutor (vanligen
magistraten), i de minsta städerna inför magistraten, äfven
om denna icke är öfverexekutor. Skall fast egendom
på landet försäljas exekutivt, eger auktionen i regel
rum antingen å landskansliet inför konungens
befallningshafvande eller å tingsstället i orten
inför kronofogden.
Andra för enskild räkning skeende auktioner än
de exekutiva äro, äfven om de ega rum inför
offentlig myndighet, icke offentliga förrättningar i den
mening, att de kunna hos öfverordnad myndighet
öfverklagas, utan skola därvid möjligen sig yppande
tvistefrågor slitas af allmän domstol. Att den, som
låter anställa en sådan auktion, själf förrättar
densamma, är icke otänkbart, men vanligen anlitar han
därom annan person, ofta en yrkesmässig
auktionsförrättare. Rättsförhållandet mellan denne och hans
hufvudman bör bedömas enligt de grundsatser, som
gälla för ombud och fullmakt. Vid fastighetsauktioner
är auktionsförrättaren att anse såsom säljarens
fullmäktig och bör vara försedd med skriftlig fullmakt
från sin hufvudman (jordabalken 10 kap. 1 §);
vid vanliga lösöreauktioner intager han en mera
själfständig ställning och står ofta i förhållande till
hufvudmannen i ansvar för inroparnas vederhäftighet
(delcredere-ansvar). Härmed sammanhänger, att
köpet i dessa fall anses komma till stånd mellan
auktionsförrättaren såsom säljare och inroparna såsom
köpare, så att dessa senare icke vid kraf å
köpeskillingen ega åtnjuta kvittning för sina fordringar
hos den, för hvars räkning auktionen anställts.
På landet står det den enskilde fritt att till
auktionens förrättande utse den han har förtroende
till. I städerna har det däremot allt sedan den tid,
då auktioner i vårt land började komma i bruk
(senare hälften af 1600-talet), ansetts existera ett
auktionsmonopol för staden, så att den enskilde är
tvungen att, om han vill genom offentlig auktion
föryttra lös eller fast egendom, betjäna sig af
stadens auktionsverk. Med tiden har auktionsväsendet
utvecklat sig till en kommunal angelägenhet, och i ett
stort antal städer hafva särskilda auktionsreglementen
utfärdats (det äldsta är auktionskammarordningen för
Stockholm af år 1674, det nu för hufvudstaden
gällande är af 1858). I dessa reglementen stadgas i
allmänhet uteslutande rätt för auktionsverket att
inom stadens område besörja försäljning genom
offentligt utrop af fast och lös egendom. I
åtskilliga städer har emellertid under 1800-talets sista
årtionden auktionsväsendet frigifvits, och f. n. (1904)
är det ungefär en tredjedel af rikets städer, i hvilka
det står den enskilde fritt att själf eller genom
annan låta å auktion försälja sin egendom. I några
få af dessa upprätthåller staden icke dess mindre
ett eget auktionsverk, som de enskilde kunna anlita,
om de så önska. I många af de städer, där det
s. k. auktionsmonopolet fortfarande existerar (bland
dem Stockholm och Göteborg), har fråga om
auktionsväsendets frigifvande förevarit, men förfallit. De förr
i Stockholm brukliga s. k. fondbörsauktionerna till
försäljning af aktier, obligationer och andra
värdepapper hafva numera (sedan 1901) ersatts af ett
utbjudningssätt, hvarvid auktion icke kommer till
användning.
En försäljningsauktion tillgår vanligen på det sätt,
att auktionsförrättaren eller något hans biträde
(utroparen) bjuder ut den fasta eller lösa egendom,
som skall säljas, stundom därvid förslagsvis nämnande
en viss summa (utropspris), som, om den icke af
någon bjudes, strax sänkes. Då bud göres, plägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
