Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Attika - Attiker - Attikvåning - Attila - Attila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A:s inbyggare under den klassiska tiden
berömde sig af att vara "autoktoner", d. v. s. födda
af A:s egen jord, ej invandrade från annat
håll. Detta innebär så till vida någon sanning,
som den joniska stammen, sedan den i urminnes
tider tagit landet i besittning, ej i likhet med öfriga
grekiska stammar förjagades från sina hemvist af
nya folkvandringar. Med hänsyn till läge och
naturbeskaffenhet var A. sedan gammalt indeladt
i "slättland" (pedion), "bergsbygd" (diakria) och
kustland (paralia), och såsom hufvudsakligen
identisk med denna tredelning torde man få anse den
något senare förekommande i "Stadsomnejd" (d. v. s.
slättbygden kring Aten, Kekropiska slätten),
"inland" (mesogaia) och "kustland" (paralia).
Såväl stad som landsbygd voro indelade i en mängd
små kretsar eller kommuner (demoi) med själfständig
inre förvaltning. Deras antal uppgifves af Strabon till
174. Ur politisk synpunkt voro demerna från
Kleisthenes’ tid fördelade mellan de af honom inrättade 10
fylerna. Men en fyle bildade ej en sammanhängande
landkomplex, utan låg med en tredjedel (trittys) af
sitt område inom hvar och en af de nämnda
landsdelarna. För dem alla bildade Aten med
hamnstaden Peiraieus (se d. o.) den gemensamma
politiska medelpunkten. För öfrigt funnos, om man
undantager det n. v. om Aten belägna Eleusis,
ryktbart genom sitt Demeter-tempel och sina mysterier
(se Eleusinska mysterierna), endast
obetydliga landsbyar. I det nuvarande konungariket
Grekland bildar A. med ön Salamis en egen
förvaltningskrets (eparki), ingående i nomarkien
Attika-Beotien. Dess folkmängd, på landsbygden till stor
del bestående af albaneser, uppgick år 1900 till
vid pass 200,000. Att den under den klassiska
forntiden varit större, lider intet tvifvel, men
däröfver anställda beräkningar hafva gifvit mycket
skiftande resultat.
A. M. A.
Attiker (grek. attikos, attisk), författare på
attiska dialekten; person med egenskaper, som utmärkte
forntidens atenare.
Attikvåning, bygnk., den våning, som befinner sig
innanför en attika.
Attila (efter hunnerkonungen Attila), en till
ungerska nationaldräkten hörande, kort, med snören besatt
lifrock; kort uniformsrock, försedd med knäppsnören
öfver bröstet (brukas mest af husarer, i Frankrike
och Sverige af artilleriet).
C. O. N.
Attila, hunnernas konung, son af Mundzuk,
efterträdde jämte sin broder Bleda, 434 e. Kr., sin
farbroder Rugila (Rua) i väldet öfver de hunniska
skarorna i Pannonien (västra Ungern) och blef, sedan
Bleda på hans anstiftan mördats (445), ensam
härskare öfver alla de hunniska stammarna. Småningom
bildade han af alla de till språk, härkomst och seder
skilda stammarna mellan Volga och Rhen ett ofantligt
stort folkförbund. En mängd germanska folk
(östgoter, gepider, rugier, heruler, langobarder, suever,
markomanner, thüringare, franker, alemanner och
burgunder), alaner, många slaviska stammar samt
de turanske kazarerna lydde under A:s spira,
men sammanhållningen i detta oerhörda välde var
lös, och det saknade alldeles ordnadt skatteväsen.
För det östromerska riket blef A. en farlig granne.
Kejsar Theodosius sökte splittra A:s makt genom
att uppvigla kazarerna mot honom. Men A. kufvade
upproret i hast, inbröt, sedan han af kejsaren fått
sina anspråk på upprättelse tillbakavisade (447), på
Balkan-halfön och framträngde ända till
Thermopylai och Konstantinopels närmaste grannskap. 70
städer förstördes, oerhördt rikt byte togs, och
kejsaren måste bekväma sig till en fred (448), i hvilken
han bl. a. förband sig till en årlig tribut af 2,100
skålp. guld. Historieskrifvåren Priscus har åskådligt
skildrat ett besök, som han, åtföljande en östromersk
beskickning, vid denna tid aflade vid A:s hof. Mot
Theodosius’ kraftige efterträdare, Marcianus (450),
kunde A. ej uträtta något, och han vände sig därför
mot väster, därtill föranledd äfven af den inre
tvedräkten inom det västromerska riket. En förevändning
till anfall erhöll han, då Valentinianus III:s syster
Honoria, hvilken för sin lösaktighet förvisats från
hofvet, erbjöd honom sin hand; A. fordrade då
enträget hennes utlämnande och kräfde i hemgift hälften
af det västromerska riket. Från sitt ståndläger i
Ungern bröt han (jan. 451) upp i spetsen för sin
här, tågade genom södra Tyskland, hvars stammar
han tvang att sluta sig till honom, gick med 500,000
krigsmän öfver Rhen och ryckte fram ända till
Orléans. Förödelse, mord och brand betecknade hans
väg; enligt folktron växte intet gräs mera där A:s
häst hade trampat. Den västromerske fältherren
Aëtius hade emellertid lyckats förena västgoter,
burgunder, franker, alaner m. fl. folk under sitt
befäl och ryckte mot A., som vid underrättelsen
därom upphäfde belägringen af Orléans och drog sig
tillbaka öfver Seine. På Katalauniska fälten
(sannolikt i trakten af Troyes) sammanträffade båda härarna
(hösten 451). Antalet af de fallne, bland hvilka
västgöternas konung Teodorik befann sig, uppges
än till 165,000, än till 300,000 man. A. blef i
grund besegrad, men Aëtius, nöjd med det vunna
resultatet, lät honom draga sig tillbaka öfver Rhen.
Nästa vår (452) inföll han i norra Italien och intog
många af dess städer (Aquileja, Padova, Vicenza,
Verona, Milano m. fl.). Men på vägen till Rom
hejdade han sitt segerlopp och återvände plötsligt
till sitt rike, därtill förmådd af brist på lifsmedel
och af sjukdomar i hären. Den beskickning, som
under anförande af Roms biskop, Leo I, sökte beveka
honom till aftåg, torde därför ha varit ganska
välkommen. Den påfliga traditionen har legendariskt
öfverdrifvit och utsmyckat Leos uppträdande vid
detta tillfälle. Möjligt är, att A. afskräcktes från
att tåga till Rom genom vidskeplig fruktan att dela
Alariks öde. Kort efter återkomsten till sitt
pannoniska ståndläger afled A. (453), sedan han ökat
antalet af sina hustrur med den sköna burgundiskan
Ildiko. A. dog under själfva bröllopsnatten, troligen
af blodstörtning. Hans rike sönderföll genast efter
hans död; men minnet om den väldige eröfraren
fortlefde länge bland de folk, som han behärskat.
I den forntyska sagan uppträder han som konung
Etzel (se därom Nibelungenlied). Han
skildras som en man af undersätsig växt, med bredt
bröst, stort hufvud, platt näsa, små ögon och mörk
ansiktsfärg. Hans gång var stolt, hans röst stark
och välljudande, och känslan af hans makt gaf sig
till känna i hela hans uppträdande. Litt.: Thierry,
"Histoire d’A. et de ses successeurs" (1856).
Hodgkin, "Italy and her invaders", II (1880), och
Bury, "History of the later roman empire", I (1889;
med en fri öfversättning af Priscus’ ofvannämnda
skildring). Jfr Atle.
(V. S–g.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
