Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ateism - Ateist - Atelektas - Atelektasi. Se Atelektas - Atelektasis. Se Atelektasi - Atelektatisk. Se Atelektasi - Ateles. Se Klängaporna - Atelier. Se Ateljé - Ateliers nationaux - Ateljé - Ateljébild - Atella - Atellaner - Atelognathia - Atelokardi - Atelomyeli - A tempera. Se Temperamåleri - A tempo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligen på en materialistisk världsåskådning, som
ej erkänner någon annan verklighet än den yttre,
kroppsliga världen, eller på en mekanisk
världsförklaring, som ej vill erkänna någon öfver naturlagarna
upphöjd makt. Ateismen är dock sällsynt inom
filosofiens historia, i det att flertalet materialister
hylla en oklar panteism. Det gifves äfven en
praktisk ateism ("gudlöshet"), hvarmed menas ett lif
utan Gud, utan religion. En teoretisk ateist behöfver
icke nödvändigt vara en praktisk sådan, eller
omvändt – hvilket förhållande beror därpå, att
människan handlar icke blott efter begrepp (öfvertygelse),
utan efter känslor, som kunna vara relativt
själfständiga i förhållande till förståndsuppfattningen.
Men alldeles utan inflytande på hvarandra kunna
teori och praxis icke vara, och i det stora
hela framträder den teoretiska ateismen
samtidigt med den praktiska, d. v. s. under tider af
religiöst förfall.
Benämningen ateist, i teoretisk betydelse, har
icke sällan användts oriktigt. Redan hos de gamle
grekerna förstods med uttrycket ateist den, som
förnekar en viss enskild stats gudar, och därför kunde
så religiösa tänkare som Sokrates och Aristoteles
beskyllas för ateism. Likaså har ofta i nyare tider
ordet missbrukats, då man användt det för
betecknande af förnekelse af ens egen gudstro, ehuru de
s. k. ateisterna ofta icke blott varit genomträngda
af den innerligaste religiösa tro och rättat sitt lefverne
därefter, utan uppfattat gudsbegreppet på ett renare
sätt än samtiden förmådde samt genom ord och
handling banat vägen för en senare tids högre religiösa
ideal. Så blef i Tyskland Fichte beskylld för ateism.
Jfr Panteism och Teism.
(S–e.)
Ateist, person, som icke tror på tillvaron af en
(personlig) gud, gudsförnekare. Adj. Ateistisk.
Se Ateism.
Atelektas, Atelektasi l. Atelektasis
(af grek. ateles, ofullständig, och ektasis,
utspänning, utvidgning), med., ofullständig utspänning af
lungorna genom luft, hufvudsakligen hos nyfödda
barn. Under fosterlifvet ligga lungorna
sammanfallna och innehålla ingen luft. Genom de första
andetagen efter fostrets framfödande indrages luft,
som fyller och utspänner de små fina blåsor, af
hvilka lungorna bestå. Enskilda partier af den ena
eller af båda lungorna kunna därvid blifva
ofullständigt luftfyllda, eller ock intränger luften ej alls
i dem. De förblifva då på dessa ställen i det
sammanfallna tillstånd, i hvilket de voro under
fosterlifvet. Man kallar detta medfödd atelektas.
Den förekommer hufvudsakligen hos svaga och i
synnerhet hos för tidigt födda barn eller hos sådana,
som redan vid födelsen lida af katarr i luftvägarna.
Det afsöndrade slemmet täpper nämligen till dessa
vägar, och därigenom hindras luftens inträngande.
Den medfödda atelektasen orsakar ej sällan det
nyfödda barnets död. Barnets skrik, som tvingar det
till djupa inandningar, främjar lungornas fullständiga
fyllande med luft och bidrager sålunda till
atelektasens förekommande. – Emellertid kunna lungorna,
äfven sedan de en gång varit fyllda med luft, åter
sammanfalla eller m. a. o. blifva atelektatiska. Om
nämligen luften till följd af en katarr i de finare
luftvägarna blir afspärrad i ett visst parti af en lunga,
så uppsuges den efter hand af blodet, och lungan
sammanfaller i denna del; ett sådant tillstånd kallar
man förvärfvad atelektas l. kollaps,
sammanfallning. Den förekommer oftast hos barn,
men äfven hos äldre personer. Äfven genom tryck
utifrån, t. ex. genom en utgjutning i lungsäcken,
kan luften utträngas ur en lungdel eller ur hela
lungan och denna således på detta sätt blifva
atelektatisk.
A. –y.*
Atelektasi. Se Atelektas.
Atelektasis. Se Atelektasi.
Atelektatisk. Se Atelektasi.
Ateles, zool. Se Klängaporna.
Atelier. Se Ateljé.
Ateliers nationaux [-lie nasiånå’] och Ateliers
sociaux [såsiå’]. Se
Nationalverkstäder.
Ateljé, Atelier [-je], fr. atelier (af fnfr. astelier,
timmerplats, af astelle, träflisa, af lat. hasta, stång,
lans), en bildhuggares eller målares arbetsrum; större
gemensamt arbetsrum för undervisning i bildande
konst; en fotografs arbetslokal, särskildt det med
ymnigt sido- och ofvanljus försedda rum, där bilderna
tagas; arbetslokal för konstindustri, artistiskt
textilarbete, elegantare damskrädderi o. d.;
"bygg-hydda" inom mindre frimurarförsamling.
Ateljébild, målark., interiör från en ateljé.
Atella, geogr. Se Aversa.
Atellaner, oskiska folklustspel i Italien,
uppkallade efter Atella, en stad i Campanien och
sannolikt betraktadt som ett dramatiskt "Kråkvinkel",
dit löjliga uppträden förlades. Atellanerna
uppträdde i Rom först 200 f. Kr. såsom fars och
egentligen blott i enskilda samkväm, där de
spelades af maskerade friborna ynglingar. Vid Sullas
tid blefvo de en dramatisk konstart och begagnades
(i likhet med det grekiska satyrdramat) mest såsom
efterspel till andra föreställningar. Under kejsartiden
öfvergingo atellanerna i eller utträngdes af mimen
eller pantomimen.
De atellanska lustspelen, som uppfördes på latinska
språket, röjde genom löshet i anläggningen sitt
upphof från improviserade, skämtsamma uppträden.
Småningom utbildade sig därur fasta roller.
Atellanerna. skildra landt- och småstadslifvet i motsats
mot det förfinade lifvet i Rom och äro uppfyllda af
grofkornigt skämt, löjliga och öfverraskande infall
och vändningar samt slipprigheter jämte mer eller
mindre fint tillspetsade tänkespråk och sedebud. I
dem förekomma hufvudsakligen fyra stående
karaktärer med sina masker, nämligen Maccus (en tölpig
narr), Bucco (en fräck och skräflande storätare),
Pappus (själfklok, fåfäng och njutningslysten samt
lätt bedragen) och Dossennus (slug skälm, ofta
spåman). Dessa karaktärer motsvaras i den italienska
"commedia dell’ arte" af Arlecchino,
Pulcinella, Pantalone och Il gobbo l.
dottore. Se vidare Munk, "De fabulis atellanis"
(Leipz. 1840).
R. Tdh.
Atelognathia (lat., af grek. ateles, ofullständig,
och gnathos, käk), en missbildning, som består däri
att käken är ofullständig.
Atelokardi (af grek. ateles, ofullständig, och
kardia, hjärta), ofullständig utveckling af hjärtat.
Atelomyeli (af grek. ateles, ofullständig, och
myelos, märg), ofullständig utveckling af
ryggmärgen.
A tempera (it.). Se Temperamåleri.
A tempo, förk. a. t. (it., af lat. tempus, tid),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
