Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atalja - Ataman - Atanarik - Atanatologi - Atanekerdluk - Atanikerdluk. Se Atanekerdluk - Atapaliba - Atapasker. Se Athabasker - Ataraxi - Atargatsi. Se Derketo - Ataulf - Atavism - Atavistisk - Atax - Ataxi - Atbara - Atchafalaya - Atchin. Se Atjeh - Atchison - Ate - Ateism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid i spetsen för en revolution, som störtade
Atalja, utrotade den af henne införda baalsdyrkan
och insatte Joas till konung (2 Kon. 11).
E. S–e.
A. är hufvudpersonen i den berömda tragedien
"Athalie" af Racine.
Ataman, anförare för en kosackhär. Se
Hetman.
Atanarik, mäktig höfding bland västgoterna, på
den tid dessa i 4:e årh. e. Kr. voro bosatta mellan
Dnjestr och Donau. Af sin fader uppfostrad till
oförsonligt hat mot romarna, anställde A. 348 en
kristendomsförföljelse, hvilken nödgade Ulfilas att
med sina nykristnade landsmän söka skydd i det
romerska Mesien. 366 understödde A. usurpatorn
Prokopios mot kejsar Valens, råkade därigenom i
strid med denne och tvangs till ett ofördelaktigt
fördrag (369). Sin harm gaf han luft i en ny
kristendomsförföljelse (369–372). Mot de år 375
anstormande hunnerna sökte A. med sina västgoter förgäfves
hålla stånd först vid Dnjestr och sedan vid Prut.
Medan en del af folket under Fritigern, A:s
medtäflare om makten, sökte tillflykt på romerskt område,
s. om Donau, drog sig A. med andra skaror upp
till det siebenbürgska berglandet. Där ansattes han
hårdt såväl af östgoterna som af Fritigern och måste
380 bekväma sig att söka skydd hos kejsar
Theodosius. A. begaf sig själf till Konstantinopel, där han
kort därpå afled (381) och blef begrafven med stor
ståt.
(V. S–g.)
Atanatologi (af grek. nekande a, thanatos, död,
och logos, lära), läran om odödligheten.
Atanekerdluk (rättare Atanikerdluk, ehuru
det förra namnet vunnit häfd), ett ställe på
Nugsuakhalfön på Grönlands västkust, bekant genom sina
rika växtförande lager. Man kände till en början
endast de tertiära lager, hvilkas flora beskrifvits af
Heer, men 1870 upptäckte Nordenskiöld därstädes
äfven växtförande kritlager, och 1883 fann A. G.
Nathorst ett 10-tal nya växtförande bäddar med till
kritformationen hörande försteningar.
A. G. N.
Atanikerdluk. Se Atanekerdluk.
Atapaliba, konung i Peru. Se Atahualpa.
Atapasker. Se Athabasker.
Ataraxi (grek. ataraxia), frihet från oro och
lidelser; sinneslugn. Den af Pyrrhon stiftade
skeptiska skolan lärde, att ataraxi är följden af
fullständigt tvifvel.
Atargatis, syr. myt. Se Derketo.
Ataulf (sv. Adolf), västgöternas konung 410
–415, broder till Alariks gemål, tillförde 409 sin
svåger en hjälphär af goter och hunner från
Pannonien och valdes efter dennes död till västgoternas
konung. 412 förde han en här öfver Alperna och
erbjöd usurpatorn Jovinus sin tjänst, men öfvergick
snart på kejsar Honorius’ sida och besegrade Jovinus.
A. hade intagits af kärlek till Honorius’ syster
Placidia, hvilken sedan Roms eröfring af västgoterna
410 som fånge befann sig i deras läger. Han vägrade
att utlämna henne, och detta i förening med
uteblifna spannmålsleveranser vållade en brytning
mellan honom och kejsaren, hvilken lofvat Placidias
hand åt den skicklige fältherren Constantius. A.
intog Narbonne 413, firade där 414 med stor ståt
sitt bröllop med Placidia, men måste 415 undan
Constantius, som afskar spannmålstillförseln, draga
sig öfver Pyreneerna till Spanien, där han residerade
i Barcino (Barcelona). S. å. blef han mördad af en
slaf, som därmed hämnades sin husbondes död. A.
uppmanade i sin sista stund brodern att utlämna
Placidia och sluta fred med romarna. Han
efterträddes af sin gamle medtäflare Sarus’ son Sigerik,
i hvilken man utan tillfyllestgörande bevis velat se
anstiftaren till mordet. Jfr Hodgkin, "Italy and
her invaders", I (1880).
(V. S–g.)
Atavism (af lat. atavus, stamfader i 4:e eller 5:e
led, i plur. förfäder), i allmänhet arf af någon
egenskap från tidigare släktled med (skenbart)
öfverhoppande af föräldrarna; anlag, som återuppträder
efter något eller några släktled; hos djur- eller
växthybrider återuppträdandet af någon äldre
(ursprunglig) typ. Detta arf och detta återuppträdande kunna
visa sig i oräkneliga växlande former och
förhållanden. Fenomenen af atavism, eller som Darwin kallar
densamma: "reversion" (återfall, bakslag), hafva
genom denne naturforskares undersökningar fått en
stor betydelse såsom länkar i kedjan af bevisen för
de organiska varelsernas härkomst. Se vidare
Ärftlighet.
Atavistisk (jfr Atavism), som beror på
atavism.
Atax, romarnas namn på floden Aude.
Ataxi (af grek. nekande a och taxis, ordning),
med., nedsättning eller förlust af förmågan att
utföra koordinerade rörelser. Se Muskelrörelser
och Ryggmärgslidande.
Atbara, biflod till Nilen. Den upprinner väster
om Tanasjön och erhåller en mängd tillflöden
från Abessiniens bergland, af hvilka det största är
Takazzé, som, när den nått slätten, kallas Setit och
förenar sig med den mindre A. Under sitt vidare lopp
förlorar A. under den torra årstiden mycket vatten
genom afdunstning och utsinar slutligen alldeles,
innan den når fram till Nilen. Men då regn faller,
fylles den hastigt och blir en mäktig, 500 m. bred,
6–8 m. djup ström.
J. F. N.
Atchafalaya [ät**f*lai’*], en af Mississippis
västligaste mynningsarmar.
Atchin. Se Atjeh.
Atchison [ä’t*isn], stad i nordamerikanska
staten Kansas, vid Missouris högra strand, knutpunkt
för elfva järnvägslinjer. 15,722 inv. (1900).
Ate (grek. Ate), grek. myt., eg. ett i
sinnesför-blindelse begånget brott, som drager den skyldige
i fördärfvet; sedan namn på olycksgudinnan. Såsom
en gudomlig makt och dotter af Zeus hade A. sitt
hem i Olympen, tills hon dårade Zeus själf, så att
han aflade en öfverilad ed, genom hvilken Herakles
måste tjäna Eurystheus, och öfverguden därför i vrede
kastade henne ned på jorden, där hon sedan sväfvar
omkring öfver människornas hufvud, utan att
vidröra jorden. Hon rubbar hos människan de moraliska
krafternas jämvikt och förleder henne till öfverilade
handlingar, som måste försonas med straff. Men A.
följes på afstånd af sina haltande, skrynkliga och
skelande systrar, litai, bönerna, d. v. s. ånger och
bot. Hos de tragiske författarna är A. ej mer en
anstiftarinna, utan en hämnarinna af brottsliga
handlingar och sammanfaller sålunda med Nemesis.
Hesiodos kallar henne en dotter af Eris, tvedräktens
gudinna.
V. K.
Ateism (af grek. nekande a och theos, gud),
gudsförnekande, gudlöshet. Vanligen tages ordet i
teoretisk betydelse och betecknar den åsikten,
som förnekar Guds tillvaro. Denna åsikt stöder sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
