Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 77-78 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arrhenius, Svante August - Arrhén von Kapfeiman, Erik Jakob

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(ioner); han utbildade denna åsikt till en omfattande
teori, den s. k. elektrolytiska dissociationsteorien (se
Dissociation), som ej endast skapade en ny,
strängt vetenskaplig uppfattning af kemiska företeelser
och ligger till grund för den moderna elektrokemien,
utan äfven har utöfvat ett stort inflytande på andra
naturvetenskaper, i synnerhet fysik och fysiologi.



A. arbetade 1886–88 på Kohlrauschs,
Boltzmanns, Ostwalds och van’t Hoffs laboratorier samt somrarna 1902 och 1903 på Danmarks
och Preussens serum-institut. Han blef 1891 lärare i fysik vid Stockholms högskola och
utnämndes 1895 till professor i samma ämne därstädes. Redan i sin gradualafhandling,
Recherches sur la conductibilité galvanique
des électrolytes (i ”Bih. till Vet. akad:s
handl.”, bd 8, 1884), antydde A. den
”elektrolytiska dissociationsteorien” och drog flere
viktiga slutsatser därur. Han framlade denna teori i hela
dess utsträckning i Försök att beräkna dissociationen
(aktivitetskoefficienten) hos i vatten lösta kroppar
(Vet. akad:s ”Öfversikt”, 1887) och Additive
eigenschaften der salzlösungen (i ”Zeitschr. für
physik. chemie”, bd 1, s. å.) samt pröfvade och
utvecklade teorien närmare bl. a. i Innere reibung
verdünnter lösungen (1887), Einwirkung des lichtes
auf das leitungsvermögen der haloidsalze des silbers
(s. å.), Über den gefrierpunkt verdünnter wässeriger
lösungen (1888), Theorie der isohydrischen lösungen
(s. å.), Gleichgewichtsverhältnisse zwischen
elektrolyten (1889–90), Dissociationswärme der
elektrolyte (1889), Reaktionsgeschwindigkeit bei der
inversion von rohrzucker (s. å.), Diffusion von
gelösten stoffen (1892), Elektrolyse von alkalisalzen
(1893), Über die änderung der stärke schwacher
säuren durch salzzusatz (1899) och Berechnungsweise
des dissociationsgrades starker elektrolyte (1901).
Med ledning af samma teori har A. undersökt äfven
gasernas ledningsförmåga, särskildt i afhandlingen
Leitung durch heisse salzdämpfe (1891).
Dissociationsteorien och den moderna fysikaliska kemien har
A. framställt i sin Lärobok i elektrokemi (1899).
En kort sammanfattning af dissociationsteorien finnes
i ”Rapports prés. au congrès intern. de physique”
(Paris 1900). Ur sina åsikter om gasers ledning har
han härledt en teori för luftelektriciteten (i ”Meteor.
zeitschrift” 1888), och om luftelektriciteten och de
därmed besläktade fenomenen åskväder och norrsken
handla jämväl fyra af honom, i förening med N.
Ekholm, utarbetade afhandlingar: Über den einfluss
des mondes auf den elektrischen zustand der erde
I och II (1894–95), Über den einfluss des mondes
auf polarlichter und gewitter (1898) och Über die
nahezu 26-tägige periode der polarlichter und
gewitter (s. å.). A. har med en högst ovanlig
idérikedom förstått att tillämpa dessa metoder på dittills
olösta problem icke blott inom nämnda vetenskaper,
utan äfven inom astrofysiken, geofysiken, geologien,
meteorologien och fysiologien. Ytterst få vetenskapsmän
ha i samma grad lyckats befrukta mycket olika
områden af naturvetenskapen med nya rön och idéer.
Bland A:s öfriga arbeten angående kosmiska problem
må nämnas: Über den einfluss des atmosfärischen
kohlensäuregehalts auf die temperatur der
erdoberfläche (1896), Zur physik des vulkanismus (Geol.
för. förh. 1900), Über die ursache der nordlichter
(Bih. till Vet.-akad:s handl. 1900). En framställning
af hela kosmiska fysiken från den moderna fysikens
och kemiens ståndpunkt har A. lämnat i sin Lehrbuch
der kosmischen physik (Leipzig, 1902–03), där han
äfven meddelat sina kosmogoniska idéer. Vidare må
nämnas hans arbete Über die einwirkung kosmischer
einflüsse auf physiologische verhältnisse (Skand. arch.
f. physiol. 1898). Ett stort framsteg för
serumterapien betecknar ett af A. jämte Th. Madsen
publiceradt arbete, Physical chemistry applied to toxins
and antitoxins (Köpenh. 1902, festskrift vid
invigningen af danska statens serum-institut; på tyska i
Zeitschr. f. phys. chem. 44, 1903), där A. visade
att den fysikaliska kemiens lagar direkt kunna
tillämpas på serumterapien och särskildt att
växelverkan mellan toxin och antitoxin motsvarar absolut
neutralisationen. Sina viktigaste resultat inom
serumterapien har han sammanfattat i ett arbete med titeln
Anwendung der physikalischen chemie auf die
serumtherapie (utgifvet 1904 i en ”Festschrift für
L. Boltzmann”). Sommaren 1900 företog A. på
offentligt uppdrag en studieresa till Tyskland,
Österrike, Italien, Frankrike och Schweiz för utredning
af de naturliga vattenkrafternas användning till
produktion af elektrisk kraft samt densammas
användning till järnvägsdrift. Öfver denna resa har
A. lämnat en ”Berättelse” i meddelanden från k.
jordbruksdepartementet n:r 1, 1901. – A. är
hedersledamot i många utländska lärda samfund, bl. a. i
Deutsche Bunsen-gesellschaft (sedan 1895),
Chemical society of London (1898), Royal institution
(1900), Videnskabsselskabet i Kristiania (1902), k.
Danska Vidensk.-selsk. (1903), Vetenskapssoc. i
Hälsingfors (s. å.) och ryska vetenskapsakademien (1904).
År 1902 tillerkändes honom Davy-medaljen. 1903
blef han med. hedersdoktor vid universitetet i
Heidelberg. Han blef 1899 ledamot af
Vetenskapssocieteten i Uppsala, 1900 af Fysiografiska
sällskapet i Lund, 1901 af Vetenskapsakademien
och 1903 af Vetenskaps- och vitterhetssamhället
i Göteborg. Sistnämnda år rönte han äfven den
storartade utmärkelsen att för sin elektrolytiska
dissociationsteori få sig tilldeladt nobelpriset i kemi –
den förste svensk, som erhållit något af de nobelska
prisen.
H. E.

Arrhén von Kapfelman, Erik Jakob (sonsons
sonson till psalmdiktaren Jakob Arrhenius),
tonsättare, f. 21 okt. 1790 i Västervik, blef 1809
student i Lund, tog 1810 examen till
rättegångsverken, tjänstgjorde från 1812 i Göta hofrätt, från
1816 i kammarkollegium och krigskollegium samt
antogs 1824 till musiklärare vid krigsakademien på
Karlberg, från hvilken befattning han 1850 tog
afsked. 1833 aflade han musikdirektörs-examen.
Han dog (ogift) 23 maj 1851 i Stockholm. Sin
musikaliska talang egnade A. företrädesvis åt den
nationellt svenska sånggudinnans tjänst, i det han
på ett melodiskt tonspråk öfversatte många bland
våra store skalders sånger, t. ex. den allmänt sjungna
kvartetten Våren är kommen, med ord af K. F.
Dahlgren. Dessutom komponerade han, dels för solo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>