Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 75-76 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arrhenius, Karl Axel - Arrhenius. Se Arenius, O - Arrhenius, Johan Petter - Arrhenius, Svante August

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sannolikt snart kufvadt kätteri. A. blef efter sin
återkomst den nyare kemiens ifrige förfäktare. Sedan
han 1816 afgått från tygmästarebefattningen, arbetade
han på Berzelius laboratorium och afhörde punktligt
dennes föreläsningar, ända tills den sjukdom, som
ändade hans lif, hindrade honom att lämna sitt hem.
Få hafva egt större kallelse och lifligare intresse för
vetenskaplig forskning än A. Han upphörde aldrig
att beklaga, att han så tidigt rycktes från studierna
och kastades i det praktiska lifvets göromål. Han
kallades 1799 till ledamot af Krigsmannasällskapet
(sedermera Krigsvetenskapsakademien) och invaldes
1817 i Vetenskapsakademien. Han dels författade,
dels öfversatte flera afhandlingar om salpeter- och
krutprobering, hvilka finnas införda i
Vetenskapsakademiens och Krigsvetenskaps-akademiens
handlingar. Han författade jämväl en mineral-analytisk
afhandling, som finnes införd i ”Afh. i fysik, kemi
och mineralogi”.

P. T. C.*

Arrhenius, porträttmålare. Se Arenius, O.

Arrhenius, en släkt, som enligt sägen härstammar
från Årena by i Målilla socken och först skref sig
Arenius (Arehn). –



1. Johan Petter A.,
botanist, agronom, f. 27 sept. 1811 på Klöfdala i
Järeda socken af Kalmar län, genomgick Eksjö skola och Linköpings gymnasium, blef student
i Uppsala 1830, filos. kandidat 1839, docent i botanik 1840 och e. o. adjunkt i praktisk
ekonomi 1846 samt erhöll 1850 professors titel. Under sin universitetstid sysselsatte
sig A. äfven med skolundervisning samt utgaf jämte de framstående vetenskapliga
arbetena Monographia ruborum Sueciæ (1840) och
Anteckningar öfver fornverldens flora (i tidskr. Frey 1841)
dels en skrift Om naturalhistorien såsom
undervisningsämne vid Sveriges gymnasier (1837), dels
läroböcker för skolorna, näml. Utkast till växtrikets
terminologi (1842–43) och Elementarkurs i
botaniken (1845; 5:e uppl. 1865). Till dessa arbeten
slöt sig slutligen Botanikens första grunder (1859;
5:e uppl. 1882). Att A. såväl genom dessa skrifter
som genom sina mykologiska studier vunnit anseende
som framstående botanist, därom vittnar, att ett
svampsläkte, Arrhenia, samt två växtarter, Rubus
Arrhenii och Pholiota Arrhenii, uppkallats efter
honom. Men det var på ett annat område,
landthushållningens, som han vann sin förnämsta
berömmelse. Redan år 1841 började han såsom
arrendator af de nära Uppsala belägna gårdarna
Vårdsätra och Graneberg syssla med praktiskt jordbruk,
och år 1844 debuterade han som jordbruksförfattare
med skriften Om vexelbrukets grunder, hvilken väckte
stor uppmärksamhet. År 1846 blef han Uppsala läns
hushållningssällskaps sekreterare och kvarstod som
sådan i tio år samt tjänstgjorde under denna tid
som sekreterare vid 1:a, 2:a och 7:e allmänna
svenska landtbruksmötena åren 1846, 1847 och 1855.
Denna del af sitt lif egnade han framför allt åt
organisationen af Ultuna landtbruksinstitut, och med
fullt skäl räknas han jämte Landshöfdingen frih.
R. v. Kræmer såsom denna läroanstalts skapare.
Såsom sekreterare i den år 1841 af k. m:t för
institutets organisation tillsatta kommittén och från
1846 till 1862 såsom föreståndare och lärare vid
institutet genomförde han med outtröttligt arbete
och trots svåra ekonomiska förhållanden läroverkets
organisation och läroverksegendomens omdaning från
det lägervall, hvari den under föregående utarrendering
råkat, till ett för den tiden framstående skick
samt egnade sig med lif och lust åt undervisningen;
utan tvifvel var det hans personliga anseende, som gaf
institutet den popularitet det på denna tid åtnjöt.

År 1862 valdes A. till sekreterare i
Landtbruksakademien och kvarstod på denna post till 1881
samt året 1883–84 som vikarie i ledigheten efter
sin efterträdares död. Åt akademien och dess
förvaltningskommitté var vid denna tid ledningen af
landets jordbruksadministration anförtrodd, och A:s stora
förmåga gjorde sig äfven på detta område så gällande,
att han under sin tjänstetid vid akademien afgjordt
intog en ledareställning i allt, som rörde vårt lands
landthushållning. Han afled 5 sept. 1889 i
Stockholm.

Till det stora inflytande han haft på det svenska
jordbrukets utveckling bidrogo i väsentlig mån den
flitiga författarverksamhet han utöfvade och hans
stora förmåga att som förläggare sprida sina och
andras skrifter. Från år 1845 deltog han med C. F.
Edelswärd i utgifvandet af den af denne påbörjade
”Tidskrift för landtmanna- och kommunalekonomien”,
hvars utgifning han från 1847 ensam besörjde,
tills han 1861 nedlade den för att följande år såsom
sekreterare öfvertaga utgifningen af
Landtbruksakademiens ”Handlingar” och ”Tidskrift”. Bland
hans jordbrukslitterära alster märkas främst Handbok
i svenska jordbruket (1859–61, 6:e uppl. 1894 af
J. Alströmer), som belönades med Landtbruksakademiens
stora guldmedalj, samt Landtbrukspraktika
(1855, 9:e uppl. 1901 af J. F. Hallenborg). Dessa
båda handböcker voro länge de enda sammanfattade
läroböckerna i jordbruk och användes vid alla landets
landtbruksläroverk, den förra vid den högre, den
senare vid den lägre undervisningen, liksom de äfven
infördes vid landtbruksläroverken i Finland.
Därjämte utgaf A. en serie af Smärre samlade skrifter
i landthushållningen (26 nummer, hvaraf han själf
författade 14), Landtbrukskalendrar (för åren 1873
till 1890), Vårt jordbruk och dess framtid
(1885) och Nordens matsvampar (1874, 2:a
uppl. 1881, bearb. efter Robinson). Dessutom
förekomma uppsatser af honom i ”Svenska
litteraturföreningens tidskrift” 1836–39, Eos 1839, Botaniska
notiser 1840–42, Frey 1842–46 och Bergelins
”Tidskrift för svenska landtbruket” 1855–56.
Åtskilliga af hans skrifter hafva öfversatts till
främmande språk.

H. J. Dft.

2. Svante August A., den föregåendes
brorson, fysiker, kemist, f. 19 febr. 1859 på Viks gods,
Uppsala län, blef 1876 student i Uppsala, 1878 filos.
kandidat samt 1884 filos. licentiat och filos. doktor.
Sistnämnda år utnämndes han till docent i fysikalisk
kemi därstädes. A. studerade 1881–83 under
professor Edlund i Stockholm ledningsförmågan
hos lösningar af elektrolyter och leddes därunder
till den åsikten, att sådana lösningar, som äro
ledare för elektricitet, innehålla de lösta ämnena
delvis dissocierade i elektriskt laddade radikaler

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>