Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Argentina, Argentinska republiken (República Argentina), förr Rio de la Platas förenta stater - Argentino, argentinskt guldmynt - Argentinska konfederationen. Se Argentina - Argentinska republiken. Se Argentina - Argentit, miner. Se Silfverglans - Argentoratum (nuv. Strassburg), befäst romerskt municipium vid Rhen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staden Buenos Aires ställdes som regeringssäte under
nationalregeringens förvaltning samt upphörde att
vara provinsens hufvudstad. Under Rocas
presidenttid (1880–86) bilades striden med Chile genom
ett fördrag 1881, och i enlighet därmed utstakade
en vetenskaplig kommission 1885 gränsen mot Chile
i södra Patagonien och Eldslandet. För öfrigt förflöt
Rocas presidenttid i lugn, präglad af arbete för
landets inre förkofran, ehuru med alltför stort
anlitande af krediten hos utlandet. Roca efterträddes
af sin svåger, d:r Juarez Celman (1886–90). Den
öfverilade brådska, hvarmed under denne president
alla affärer och statsekonomiska företag bedrefvos,
kommo skulderna att springa upp till en ofantlig
höjd, och räntebetalningen blef allt svårare.
Regeringen emitterade därför i hemlighet alltmer sedlar;
därtill kom ämbetsmännens oredlighet, för hvilken
Celman blundade, och de härskande klassernas
spekulationsraseri, hvilka grundade aktiebolag och
uppförde byggnader i mängd, tills hypoteksbankernas
pantbref ofta sjönko ned under halfva guldvärdet
och guldagiot steg så högt, att man måste betala
300 pesos pappersmynt för 100 pesos guld. Till
följd af denna finansnöd uppstod ett allmänt missnöje;
en regeringsfientlig sammanslutning, Union civica,
bildades 1889 och anstiftade i juli 1890 ett upplopp
i Buenos Aires. Upprorsmännen bemäktigade sig
efter blodig strid de viktigaste punkterna i staden
och utropade ordföranden i "Union civica", Leandro
Allem, till president. De främmande makternas
representanter sökte bringa till stånd en fredlig
uppgörelse, men de upproriske fordrade Celmans
afsättning. Visserligen lyckades det slutligen general Roca
att undertrycka upproret, men inför den allmänna
förbittringen såg sig den oduglige Celman tvungen
att i aug. 1890 afgå från presidentskapet. Den
dittills varande vicepresidenten Pellegrini blef
president (1890–92), och general Roca fick i
uppdrag att bilda en ministär. Den nye finansministern
Lopez föreslog genast, att man skulle utgifva 60 mill.
statskasseassignationer och upptaga ett utländskt
lån på 20 mill. pesos i guld för att kunna betala
de förfallna räntorna, och detta godkändes af
kongressen. Dessa åtgärder kunde dock ej hindra den
hotande finanskrisen, som indrog äfven flere
europeiska handelshus i olyckan, bl. a. den världsbekanta
Londonfirman Baring Brothers and Co., hvilken
endast med understöd af Englands bank och andra
banker kunde räddas från fall. Till presidentvalet
1892 lät den gamle general Mitre uppställa sig som
kandidat, motsidan uppsatte Roca, och öppen strid
dem emellan syntes hota, då emellertid båda trädde
tillbaka för en neutral kandidat, den allmänt aktade
domaren d:r Saenz Peña. Denne var ej vuxen sin
svåra ställning, helst som uppror utbröto i provinserna
Buenos Aires och Santa Fé under d:r Allem och
andra "Union civicas" ledare. Sedan upproren
kufvats, ville Peña, att krigsrätternas domar öfver
de deltagande officerarna skulle verkställas, och han
afgick hellre (1895) än att gifva efter för kongressens
fordran på allmän amnesti, hvilken han betraktade
som en direkt uppmaning till militäranarki.
Vicepresidenten Uriburu, en gammal f. d. diplomat,
blef hans efterträdare (1895–98). Gränstvisten med
Chile inträdde under dennes presidenttid i ett kritiskt
skede. I båda länderna fordrade folkstämningen
krig, och å ömse håll nödgades regeringarna göra
oerhördt betungande krigsrustningar. I aug. 1898
nådde spänningen sin höjd, men det lyckades de
båda republikernas ledande män att enas om tvisternas
afgörande genom skiljedom. Frågan huruvida
gränslinjen i Patagonien skulle följa vattendelaren eller
Kordillerernas högsta toppar hänsköts till den
brittiska regeringens afgörande (26 apr. 1896); den
senare uppkomna tvisten om besittningsrätten till
det gamla bolivianska området Puña de Atacama
underställdes (12 nov. 1898) en blandad kommission,
med Förenta staternas sändebud i Argentina som
afgörande i sista hand. Uriburu hade då redan
aflösts af general Roca, som i okt. 1898 för andra
gången valdes till president. De sväfvande
gränsfrågorna hafva under hans presidenttid fått sin lösning
genom skiljedomsutslag af Förenta staternas sändebud
väsentligen till förmån för Argentina (apr. 1899)
och af brittiska regeringen (27 nov. 1902),
hvarigenom en för båda parterna tillfredsställande
gränslinje stadgades. Rocas utrikespolitik har gått ut på
att för framtiden förekomma väpnade gränsstrider
med grannstaterna och i stället få dylika frågor
hänvisade till skiljedom. Vid personliga möten mellan
honom samt Brasiliens och Chiles presidenter hafva
öfverenskomrnelser i detta syfte ingåtts och
förhandlingar förts om successiv afrustning. En partiell
sådan hafva Chile och Argentina efter den senaste
gränstvistens lösning genom Edvard VII:s skiljedom
verkligen också börjat företaga. De finansiella
svårigheterna dominera alltjämt A:s inrikespolitik. En
myntkonversion genomdrefs 1899, besparingar hafva
skett, och genom förbättrade samfärdselvägar har
regeringen sökt befordra uppodlingen af de bördiga
trakterna i söder. Mest omstridd bland
inrikespolitiska frågor är den om protektionism eller
frihandel: åkerbrukets och boskapsskötselns målsmän
påyrka tullnedsättningar, hvaremot industriidkarna
sträfva att vidmakthålla de gällande höga tullarna. –
Om A:s förhållande till Sverige kan erinras, att
argentinska regeringen 1903 genom ett örlogsfartyg
undsatte den nordenskiöldska sydpolsexpeditionen.
Litt.: Sir Woodbine Parish, "Buenos Aires and
the provinces of Rio de la Plata" (2:a uppl. 1852),
L. L. Dominguez, "Historia Argentina" (4:e uppl.
Buenos Aires 1870, eng. öfvers. 1865), Guilaine,
"La république argentine physique et économique"
(1889), Daireaux, "République argentine; les lois
et la constitution" (2 bd, s. å.), Th. Child, "The
spanish american republics" (1891), Mulhall,
"Handbook of the river Plate" (6 uppl. 1893), O. Schmitz,
"Die finanzen Argentiniens" (1895), Alsina, "La
inmigración europea en la republica Argentina
(Buenos Aires s. å.), A. de Gubernatis, "L’Argentina"
(1898), P. Märtens, "Süd-Amerika unter besonderer
berücksichtigung Argentiniens" (1899), Ch. Wiener,
"La république Argentine" (s. å.), G. Merou,
"Historia de la republica Argentina" (2 bd, Buenos Aires
1900), och Kaerger, "Landwirtschaft und
kolonisation im spanischen. Südamerika", bd 1: die
La-Plata-staaten (1901).
V. S–G.
Argentino, argentinskt guldmynt = 5 pesos
nacionales, motsv. 25 francs = 18 kr.
Argentinska konfederationen. Se Argentina.
Argentinska republiken. Se Argentina.
Argentit (af lat. argentum, silfver), miner. Se
Silfverglans.
Argentoratum (nuv. Strassburg), befäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
