Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Argentina, Argentinska republiken (República Argentina), förr Rio de la Platas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historia. Sedan portugisiska och spanska
sjöfarande gjort tillfälliga besök vid nuv. La
Platafloden, anlades där (1527) af Sebastiano Caboto, då
rikspilot i spansk tjänst, fortet San Espiritu, men
infödingarnas fientliga hållning och Karl V:s
förvecklingar i Europa hindrade kolonisationen att taga
fart. De rika silverprydnader infödingarna buro
gåfvo Caboto anledning att kalla floden Rio de la
Plata ("silfverfloden"), efter hvilken sedermera
äfven landet fick namn. 1534 utsändes Pedro de
Mendoza som civil- och militärguvernör (adalantado) med
en stark expedition till dessa trakter, och han lade
2 febr. 1535 grund till staden Santa Maria
de Buenos Aires samt lät genom sina
underbefälhafvare utforska trakterna längre uppåt floden.
Staden öfvergafs på grund af infödingarnas anfall
och återuppbyggdes flera gånger; fast blef den nya
kolonien organiserad först under Juan de Garay
(adalantado från 1576). 1620 bildades
La-Plata-guvernementet af provinserna Buenos Aires,
Paraguay och Tucuman; intill 1776 förblef det
dock lydande under vice-konungadömet Peru.
Spanjorernas stränga handelsmonopolsystem hindrade
koloniernas utveckling och lockade till smyghandel,
särskildt öfver Brasilien. Efter jesuiternas
fördrifvande (1767) råkade deras blomstrande nybyggen
vid öfre Paraná och Paraguay (se d. o.) i ohjälpligt
förfall. 1776 bildades med Buenos Aires som
residensort ett nytt vice-konungadöme, som omfattade
nuv. Argentina, Uruguay, Paraguay och Bolivia.
Portugisernas smyghamn Sacramento midt emot
Buenos Aires förstördes, och denna senare stad
uppblomstrade raskt till följd af lättnader, i
handelsmonopolet. Den lifliga handel med England, som
där uppstod, lade grunden till engelsmännens sedan
ådagalagda lifliga intresse för spanska Syd-Amerikas
öde. – La-Plata-området indrogs i de napoleonska
krigen, då engelsmännen under general Beresford
och amiral Popham 1806 besatte Buenos Aires,
men efter några veckor fördrefvos engelsmännen af
befolkningen, hvars själfkänsla ökades genom denna
framgång. Josef Bonapartes tronbestigning i Spanien
påskyndade skilsmässan. Vicekonungen Liniers
afsattes (1809), och hans efterträdare Cisneros, som
regerade i Ferdinand VII:s namn, blef alltmer
beroende af det nya, kreolska folkpartiet under
Mariano Morino, som blef sekreterare i den
provisoriska regering för La-Plata-provinserna, hvilken med
Cisneros’ samtycke upprättades 25 maj 1810. De
följande åren fyllas af förvirrade strider mellan de
spansksinnade och oafhängighetsifrarna, hvilka
senare hade sitt säkraste stöd i Buenos Aires’ af
engelska frihetsidéer påverkade köpmän. Dessa
stadsinvånare, porteños, råkade redan nu i skarp motsats
till utbygdernas halfvilda boskapsskötare, gauchos.
Cisneros måste fly till Montevideo, men 1814 intogs
äfven denna det spanska partiets hufvudort, och
på en kongress i Tucuman proklamerades (9 juli
1816) Rio de la Platas förenade
provinser såsom en oberoende stat med Buenos Aires
som regeringens säte. Uruguay och Paraguay
organiserades hvar för sig som själfständiga republiker.
De inre striderna fortforo emellertid med oförminskad
häftighet, nu i form af en kamp mellan unitarier,
som önskade en stark centralmakt, och federalister,
som höllo på provinsernas själfständighet och
oberoende af Buenos Aires. I jan. 1825 antogs en ny
grundlag, närmare utförd och bekräftad i dec. 1826
samt i hufvudsak uttryck för unitariernas syften.
Ett engelskt sändebud, sir Woodbine Parish, afslöt
(febr. 1825) med den nya förbundsstaten ett
handelsfördrag; Spaniens erkännande erhöll den först 1842.
Den centraliserade förbundsstatens förste president,
Rivadavia, måste redan 1827 nedlägga sitt ämbete,
och 1829 kommo federalisterna under
gauchehöfdingen Rosas (se d. o.) till makten, sedan
unitariernas ledare, general Lavalle, blifvit slagen. Rosas
kufvade sedan med järnhand båda de oroliga
partierna, tilltvang sig 1830 diktatorisk makt och lät
ständigt omvälja sig, tills hans ohöljda tyranni,
inblandning i grannrepublikernas inre strider samt
öfvermodiga uppträdande och dåraktiga krig mot
Frankrike och England stegrade missnöjet till den
höjd, att hans forne anhängare, Urquiza, med
understöd från Brasilien, Uruguay och Paraguay, kunde
framkalla en allmän resning och fördrifva diktatorn
(febr. 1852). Den revision i federalistisk anda
författningen nu undergick tillfredsställde ej
befolkningen i Buenos Aires, som redan i sept. 1852 reste
sig i öppet uppror under ledning af Alsina. Striden
mellan staden och de 13 provinserna fortgick de
följande åren under täta personväxlingar på de
ledande posterna och växlande vapenlycka. Urquiza
residerade i Paraná och sökte för sig vinna de
europeiska makterna genom att bekräfta sjöfartens frihet
på La Plata-floden. Efter ett svårt nederlag vid
Cepeda 1859 slöt sig Buenos Aires ånyo (1860) till
konfederationen, och såväl Urquiza som Alsina
nedlade sina ämbeten; men redan 1861 uppblossade
striden ånyo och utföll denna gång till förmån för
Buenos Aires, hvars guvernör, general Mitre,
besegrade Urquiza vid Pavon (sept. 1861) och 1862 valdes
till president i Argentinska
konfederationen. Buenos Aires bestämdes provisoriskt till
centralregeringens säte, men tillika skulle det som
provins behålla sin autonoma ställning och sina
företrädesrättigheter. I Buenos Aires sammanträdde
således två legislativa församlingar, konfederationens
och provinsens. Buenos Aires’ företräde väckte de
andra provinsernas missnöje, som gaf sig luft i
åtskilliga oroligheter. Landet besvärades därjämte af
indianernas ströftåg, och finanserna voro i ett dåligt
skick. Genom ändamålsenliga bank- och finanslagar,
genom att gynna den europeiska invandringen o. s. v.
lyckades dock Mitre befästa sitt anseende och hålla
sig uppe, trots de svårigheter ett långvarigt krig
med Paraguay och ett uppror i nordvästprovinserna
beredde honom. Mitres efterträdare, Sarmiento,
(1868–74), förut sändebud i Washington och en man
med gedigen bildning, intresserade sig särskildt för
undervisningen, men sökte äfven främja näringarna
och den europeiska invandringen. Utvecklingen gick
raskt framåt såväl under honom som under hans
efterträdare, federalisten Avellaneda (1874–80),
hvilken först måste bekämpa ett uppror af Mitre,
innan hans myndighet erkändes. Genom att
underkufva de frie indianerna utflyttade han landets
gränser i sydväst, hvilket framkallade tvist med
Chile. I samband med presidentvalet 1880 bröts
Buenos Aires’ företrädesställning, dock först efter
ett inbördes krig, hvari denna stad jämte
provinserna Buenos Aires och Corrientes besegrades af
de 12 öfriga under regeringens presidentkandidat,
general Roca. Dennes val genomdrefs därpå, och
Tryckt den 16/2 04
1 b. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
