Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabiska litteraturen - Arabiska siffror. Se Siffra - Arabiska språket - Arabiska viken. Se Röda hafvet - Arabisk konst. 1. Bildande konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensam syriern el-Jazîdsji (d. 1871) glänser som en
stjärna i sina med Hariris täflande makamer. Men
just därigenom kunde den naturligare, för oss mer
tilltalande folkpoesien, med sin accentuerande metrik
i st. f. den forna kvantiterande komma till sin rätt
(Sachan, "Arab. volkslieder aus Mesopotamien", 1889,
Stumme, "Tunisische märchen u. gedichte", 1893,
Socin, "Diwan aus Centralarabien", 1900, Dalman,
"Palästin. diwan", 1901). Af öfriga litteraturgrenar
blomstrar egentligen blott mysticismen, som har
sitt säte i de stora sufistiska dervisjordnarna
(Qadirîje, Naqsjbandîje, Chalvatîje) i Stambul,
Damaskus och Kairo. Den djärfvaste af dessa
mystiske drömmare var esj-Sja’râni (d. 1565; Perron,
"Balance de la loi musulmane par Çharâni", Alger
1870). Eljes finna vi blott enstaka förträffliga
arbeten, Spaniens historia af el-Maqqâri (se d. o.),
Egyptens nyaste historia af Dsjabartî (d. 1825),
ett allmänt islamiskt litteraturlexikon af Hâdsji
Chalîfa (se d. o.), samt tvenne stora
arabiska lexika: "tâdg el-’arûs" (Brudens krona,
10 bd, Bulak, 1890), af ez-Zabîdi (d. 1791), och
"el-Muhît" (Oceanen,Beirut, 1869) af el-Bistâni
(d. 1883),hvilken äfven utgaf ett ännu pågående,
i stor stil anlagdt konversationslexikon.
Litt. [Utom den inhemska Fihrist och de ofvannämnda
arbetena af Ibn Challikan och Hâdsji Chalîfa
samt de i art. anförda]: Hammer-Purgstall,
"Litteraturgesch. der araber", 7 bd 1850
f. (bör nyttjas med försiktighet); Kremer,
"Gesch. d. herrsch. idéen des islams", 1868;
Brockelmann, "Gesch. d. arab. litteratur", 2 bd
1898–1902; . "Gesch. d. arab. litteratur", 1 bd 1901.
H. A.
Arabiska siffror. Se Siffra.
Arabiska språket, det i norra och mellersta Arabien
inhemska språket, är det i lingvistiskt och litterärt
hänseende viktigaste af de semitiska språken. Om dess
allmänna art, släktingar och nuvarande dialekter
se Semitiska språk. I det arabiska alfabetet med
28 konsonanter har hvarje konsonantljud ett tecken;
vokaltecknen, som skrifvas ofvanför eller nedanför
föregående konsonant, men vanligtvis nyttjas blott
för koran och poesi, äro tre: för a(e), i(e), u(o);
diftonger skrifvas aj, aw. Hvarje stafvelse börjar med
en konsonant och slutar med vokal, diftong eller en
konsonant. Accenten ligger på penultima, då den har
lång vokal, diftong eller dubbelkonsonans efter sig,
eljest på antepenultima. Numerus är trefaldig, genus
tvåfaldigt. – Historiskt delar sig språket i 2 skeden:
a) det klassisk-arabiska, det ursprungliga talspråket
från urminnes tid till 1:a eller 2:a årh. efter
Muhammed, samt det därpå grundade poesiens, koranens
och hela den följande litteraturens språk, det ännu
härskande skriftspråket; och b) det vulgär-arabiska,
det (enl. Nöldeke) af det förra genom aflägsnare
arabiska stammars och underkufvade arabiserade folks
inverkan uppkomna och sedan 2:a årh. efter Muhammed
allmänna talspråket. I vulgär-arabiskan hafva
alla utljudande korta flexionsvokaler bortfallit,
hvarigenom den kvarstående accenten ofta faller på
ultima. Däremot äro nybildningar relativt sparsamt
förekommande. Litt.: De Sacy, "Grammaire arabe"
(1831); Caspari-Müller, "Arab. grammatik" (1887);
Caspari-Wright, "Arabian grammar" (1898); Socin,
"Arab. grammatik" (1899); Freytag, "Lexicon
arab.-latinum" (Halle 1837); Kazimirski, "Dictionnaire
arabe-français" (1869); för modern arabiska
i Egypten och Syrien: Spitta, "Grammatik des
arabischen vulgärdialekts von Aegypten"(1880);
Probst: "Arabischer sprachführer" (1892);
Belot, "Dictionnaire franç.-arabe" (1890)
och "Vocabulaira arabe-français" (1898).
H. A.
Arabiska viken. Se Röda hafvet.
Arabisk konst. 1. Bildande konst. Det ligger i
muhammedanismens bildfientliga väsende, att dess
bildande konst måste vara inskränkt till arkitektur
och arkitektonisk dekoration, och att till och med
denna senare måste söka sina motiv från växtvärldens
samt det rent fantastiska och geometriska linjespelets
område. Den arabiska arkitekturen var bunden vid
folkets religiösa behof, som i flere afseenden ej
äro olika de kristnes. En församlingssal (mihrab)
för de bedjande, med ett heligt rum (kiblah)
för koranens bevarande, en stor gård med en brunn
(hanefye), för pilgrimernas tvagningar, samt smäckra
torn (minareter), från hvilka musulmanerna med höga
rop kallas till bönen, äro de delar, som tillhöra
en arabisk eller öfver hufvud taget en muhammedansk
moské, till hvilken stundom sluter sig en grafbyggnad
för stiftaren af moskén (turba).
Ursprungligen utgjordes moskén af en stor fyrkant,
hvars alla sidor intogos af kolonngångar, men hvars
midt, i hvilken brunnen befann sig, var öppen. Midt
emot ingångssidan var kolonngången något bredare,
och där var församlingssalen med kiblah. Sådan
var grundformen i t. ex. den bekanta Kaaba i
Mekka. Men knappt hade araberna kommit i beröring
med det bysantinska riket, förr än de tillegnade
sig den bysantinsk-kristna centralbyggnaden med
dess kupolanläggning och gjorde den till grundform
för sina moskéer, endast med få förändringar,
t. ex. anläggandet af en kringmurad gård med brunn
utanför moskén och uppresandet af minareter kring
densamma.
Af några egentligen konstruktiva nybildningar voro
araberna ej mäktiga, men dess mera af ett fantastiskt
utbildande af det dekorativa, och detta ehuru det hade
fallit på deras lott att först begagna den bågform,
som blef omskapande för hela den senare medeltidens
byggnadskonstruktion, nämligen spetsbågen, hvilken
genomgående förekommer i arabiska byggnader (första
gången använd i Kairo), utan att hos araberna någonsin
få konstruktiv betydelse, ehuru den ofta nog användes
i deras komplicerade kolonn- och pelarbyggnader. Jämte
spetsbågen uppstodo hos dem äfven den runda
hästskobågen och den svängda spetsbågen, som kallas
kilbågen (kölbågen, sadelbågen). Se Byggnadskonsten
och Båge.
För takbyggnaden använde araberna än trätaket
(i likhet med de fornkristna basilikornas),
än kupolhvalfvet (i likhet med den bysantinska
centralbyggnadens). Kupolen förmedlades med den
bärande fyrkanten på ett egendomligt sätt, nämligen
genom att förvandla hela kupolen – jämte pendentiven
till celler, som leda öfver från fyrkanten till
polygonen och cirkeln – så kallade stalaktithvalf.
Arabernas kolonner äro vanligen smala,
liknande blomsterstänglar, och bära ett kapital,
hvars form är lånad från blomstervärlden, t. ex. en
sig öppnande stiliserad lilja e. d.
Arabernas ornamentik är väsentligen planornamentik. I
oändliga, lekande svängningar fyllas väggarna af en
mängd jämt fördelade, rika, än rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
