Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antiochos. 3. A. III (den store) - Antiochos. 4. A. IV, med tillnamnet Epifanes (den lysande), 175–164 f. Kr. - Antiochos. 5. A. XIII, Asiaticus, 69–64 f. Kr. - Antiochus. Se Antiochos - Antioco (San Antioco), vid Sardiniens västkust belägen ö - Antiokenska skolan, ur den hellenisk-syriska kyrkan framgången teologisk riktning - Antiokia. 1. Stad i Syrien, på vänstra stranden af floden Orontes - Antiokia. 2. (Antiochia Cæsarea) Fordom stad i Pisidien i Mindre Asien - Antiokia. 3. Andra städer med namnet A. - Antiope, grek. myt. 1. En dotter af flodguden Asopos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördes länge med växlande framgång, men slutade med
ett stort nederlag för A. vid Rafia i Syrien (217),
hvarigenom bl. a. Celesyrien, Fenicien och Palestina,
ständiga tvisteämnen mellan Syrien och Egypten, ånyo
gingo förlorade. Däremot lyckades A. besegra Achaios
och därmed trygga sitt herravälde i västra Asien. De
nästfoljande åren upptogos af krigsrustningar mot
Pergamon, Kappadocien, Pontos och andra från det
syriska riket affallna länder i Mindre Asien. 209
företogs ett stort krigståg mot Partien och Baktrien,
hvilket tåg visserligen icke medförde dessa länders
underkufvande, men genom där vunna segrar förskaffade
A. tillnamnet "den store". Efter återkomsten till
Syrien började han åter rikta sin uppmärksamhet
mot väster och trädde i förbindelse med Filip
V af Macedonien, särskildt i syfte att bekriga
Egypten. Dessa planer äfvensom hans rustningar mot
Eumenes i Pergamon förde honom i beröring med romarna,
hvilka till en början bemötte honom med mycken hänsyn
och gåfvo honom hederstiteln "romerska folkets vän
och bundsförvant". Men efter Filips besegrande vid
Kynoskefalai (197) ändrade de plötsligen ton och ålade
A. dels att uppgifva alla planer på Europa, dels att
återställa alla från Egypten gjorda eröfringar. Då
A. ej ville efterkomma dessa fordringar och äfven
retade romarna genom att gifva skydd åt Hannibal,
kom det till krig (det s. k. Antiochiska kriget),
hvilket för A. slutade med ett afgörande nederlag nära
Magnesia vid Sipylos (190) och en därpå följande fred,
hvari han måste afträda hela Mindre Asien och erlägga
en oerhörd penningesumma samt förbinda sig att utlämna
Hannibal och andra fiender till romarna. A. öfverlefde
icke länge detta nederlag, som för alltid bröt det
seleukidiska rikets makt. Vid ett försök att plundra
ett Bel-tempel i Elymais dödades han af de förbittrade
invånarna (187).
4. A. IV, med tillnamnet Epifanes
(den lysande), 175–164 f. Kr., framkallade genom
sitt tyranni och sin girighet judarnas uppror
under Makkabéerna.
5. A. XIII, Asiaticus, 69–64 f. Kr., var
den siste af ätten. Han afsattes af Pompejus, som
gjorde Syrien till romersk provins.
A. M. A.
Antiochus. Se Antiochos.
Antioco (San Antioco), en i Medelhafvet,
vid Sardiniens västkust belägen ö, tillhörig
Italien. Omkr. 50 kvkm. Omkr. 3,500 inv.
Antiokenska skolan, en ur den hellenisk-syriska
kyrkan framgången teologisk riktning, hvars främsta
medelpunkt var österns hufvudstad, Antiokia i
Syrien. Man plägar åtskilja en äldre skola (omkr. 270–
360), representerad af presbytererna Lukianos från
Samosata (d. 311 såsom martyr), Dorotheus m. fl., samt
en yngre, den egentliga, som utgick från Diodoros af
Tarsos (d. 378), samt företräddes af en skara lärda
och skarpsinniga teologer som Kyrillos af Jerusalem
(d. 386), Johannes Chrysostomos (d. 407), Theodorus af
Mopsuestia (d. 429), Theodoretos (d. 457), m. fl. Den
antiokenska skolan utmärkte sig, i motsats till den
alexandrinska, genom en sansad historisk bibeltolkning
med förkastande af den allegoriska
uttydningen. Dess uppgift var att
kritiskt utforska skriftens enkla ordamening
samt att grundlägga en nyktert biblisk teologi. I
frågan om Kristi historiska existens fasthölle
antiokenerna verkligheten och väsentligheten af
Kristi mänskliga natur och uppenbarelse samt
yrkade på ett strängt åtskiljande af de båda
naturernas begrepp. Föreningen af det gudomliga
och mänskliga i Kristus betraktades endast som en
sammanknytning (grek. synafeia) eller ett Guds fulla
inneboende (grek. enoikesis) i människan Jesus.
J. HDR.
Antiokia (Antiochia, grek. Antiocheia). 1.
Stad i Syrien, på vänstra stranden af floden Orontes,
omkr. 40 km. från Medelhafvet. Det anlades 301
f. Kr. af Seleukos Nikator på en vacker och fruktbar,
af höga berg i n. och s. begränsad slätt och blef
seleukidernas hufvudstad samt kallades till skillnad
från andra städer med samma namn A. Epidaphnes. På
samma gång som Syrien kom A. under romarnas välde. Det
var en af hufvudplatserna för den senare grekiska
bildningen. Sin största glans fick det under de
romerske kejsarna. Och dess dåvarande storlek kan
man döma däraf att en jordbäfning 115 e. Kr. dödade
200,000 af dess invånare. Där bildades den första
hedning-kristna församlingen, och därifrån utgingo
Paulus och Barnabas på sina missionsresor. Där uppkom
ock först namnet kristianer. Under 3:e och 4:e
årh. höllos där många viktiga kyrkomöten, och A. var
säte för en af patriarkerna. A. var den asiatiska
handelns förnämsta plats vid Medelhafvet och pryddes
af kejsarna med praktfulla byggnadsverk. Genom ofta
återkommande jordbäfningar samt genom krig råkade
staden småningom i förfall. Den persiske konungen
Chosroës intog och förstörde staden 538. Åter
uppbyggd, intogs den af kalifen Omar 637 och af
korsfararna 1098, blef sedan hufvudstad i det af
den normandiske fursten Bohemund af Tarent grundade
furstendömet Antiokia, men eröfrades och ödelades
af muhammedanerna 1268. Slutligen kom A. i turkarnas
händer, 1516. – Den nuvarande staden kallas Antakijeh
(Antakia) och tillhör det turkiska vilajetet
Aleppo. Den upptager blott en ringa del af det forna
Antiokias område. På den öfriga delen af den gamla
staden ser man gräskullar, ruiner samt mullbärs-,
fikon- och olivträdsplanteringar. I olikhet med
byggnadssättet i österlandet byggas husen i A. med
sluttande tegeltak, ett bruk som är framkalladt
af det myckna regnet. Längre österut, i det inre
Syrien, härskar däremot ständig torka. A. drifver
en icke obetydlig handel med silke äfvensom med säd
och olivolja. Förr var det Aleppos hamnstad, men har
nu fått en svår konkurrent i Iskanderun. Invånarnas
antal uppgifves olika, omkr. 18,000.
2. (Antiochia Cæsarea) Fordom stad i
Pisidien i Mindre Asien. Lämningar däraf, ruiner
af kyrkor, vattenledningar, triumfbågar m. m., finnas
nordöst om sjön Egerdir, s. v. från staden Aksjer. A.
var säte för en romersk prokonsul. Där uppträdde
Paulus på sin första missionsresa.
3. Andra städer med namnet A. voro A.
ad Mæandrum i Karien, A. ad Euphratem i
Kommagene, A. Arabis i Mesopotamien m. fl.
O. A. S.*
Antiope (grek. Antiope), grek. myt. 1. En dotter
af flodguden Asopos eller, enligt senare berättelser,
af Nykteus, en konung i Tebe. Genom Zeus var
Tryckt den 14/1 04
1 b 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
