Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati / 1151-1152 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antinori, Orazio, italiensk patriot och naturforskare - Antinous från Bitynien, kejsar Hadrianus gunstling - Antiochia. Se Antiokia - Antiochos, namn på 13 syriska konungar af seleukidernas dynasti - Antiochos. 1. A. I (Soter), 293-261 f. Kr. - Antiochos. 2. A. II, 261–246 f. Kr. - Antiochos. 3. A. III (den store)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

norra Afrika och Abessinien, bosatts sig A. i Rom,
där han blef sekreterare i det italienska geografiska
sällskapet.

Antinous (grek. Antinoos, en skön yngling) från
Bitynien, den gamle kejsar Hadrianus’ (117
–138) älskling och förtrogne. Han drunknade i Nilen


Antinous-bysten i Louvre.

eller – såsom folksägnen förtäljde – offrade sig
i en frivillig död för att därigenom, enligt den
tidens tro, kunna förlänga sin herres lif. Hadrianus
grundlade till hans ära staden Antinoopolis vid Besa, där


Antinous-reliefen i Villa Albani.

gunstlingen omkommit, uppreste till hans
förhärligande tempel och bildstoder samt lät årligen fira
en fest till hans minne. Äfven en stjärnbild
uppkallades efter honom. Denne ynglings gestalt, som
blef ett mycket omtyckt ämne för de bildande
konsterna, är tillika den sista idealfigur, som den antika
plastiken skapade. Antinous-typen igenkännes på det
af rika lockar omsvallade, nedböjda hufvudet med
den breda pannan och den raka, ädelt bildade näsan,
de stora djupt liggande vemodigt drömmande ögonen
och de yppiga, lätt slutna läpparna. Ansiktet i sin
helhet ger uttrycket af barnslighet och oskuld, men
andas på samma gång en smula sentimentalitet. A.
framställdes vanligen med igenkänningstecken, som
eljest tillhörde åtskilliga gudar, såsom Bakchos,
Apollon, Herakles m. fl., och man fortfor ända in i
4:e årh. att egna honom gudomlig dyrkan. Berömda
Antinous-bilder äro bysten i Louvre, den kapitolinska
stoden, den vatikanska kolossalbysten, den s. k.
San-Ildefonso-gruppen, som fordom tillhörde drottning
Kristina af Sverige (numera i Madrid), samt reliefen
i Villa Albani.
R-N.*

Antiochia. Se Antiokia.

Antiochos (grek. Antiochos, lat. Antiochus), namn
på 13 syriska konungar af seleukidernas dynasti. De
märkligaste af dessa voro följande:

1. A. I (Soter), son af Seleukos I Nikator, f. omkr.
324 f. Kr., erhöll af sin fader trol. omkr. 293 i
egenskap af medregent, men med konungatitel, styrelsen
öfver de ö. om Eufrat belägna länderna, hvartill
sedermera (281), då Seleukos önskade draga sig tillbaka
till sitt ursprungliga hemland, Macedonien, lades de
öfriga länderna i Asien. Vid faderns ej långt därefter
timade död var han arfvinge till hela det seleukidiska
riket, hvars sammanhållande dock vållade honom
de största svårigheter. Till sin faders mördare,
Ptolemaios Keraunos, måste han redan från början
genom fördrag afstå Macedonien och Tracien, och
mot dennes efterträdare, Antigonos Gonatas, förde
han ett långvarigt krig, som slutade med att denne
behöll sina besittningar. Lika liten framgång hade
ett krig mot Ptolemaios II i Egypten, i syfte att
återvinna Celesyrien och Fenicien. Mot Eumenes I i
Pergamon led A. ett nederlag vid Sardes (efter 263),
hvarigenom det pergamenska rikets oberoende af Syrien
stadfästes. För öfrigt måste han föra en mängd krig
till dämpande af upprors- och affallsförsök inom
olika delar af det ofantliga riket. Öfver de i Asien
inbrytande gallerna (kelterna) vann han en seger,
som förvärfvade honom namnet Soter (räddaren).
Han lyckades dock icke fördrifva dem, och i ett
senare krig mot dem förlorade han lifvet (261).

2. A. II, 261–246 f. Kr., den förres son,
fick namnet Theos (gud) af staden Miletos, som
han befriat från dess tyrann. Parterna och baktrerna
afföllo under hans regering och bildade själfständiga
riken.

3. A. III (den store), son af Seleukos II
Kallinikos, f. omkr. 242 f. Kr., efterträdde sin äldre
broder Seleukos III på det syriska rikets tron.
Hela hans regeringstid (223–187) upptogs af krig
mot grannrikena och upproriska satraper. Ett
upprorsförsök af Molon, satrapen i Medien, kufvades
lyckligt (220). Ett krig mot Ptolemaios Filopator i
Egypten, hvilken understödt A:s upproriske frände,
den till ståthållare i Mindre Asien insatte Achaios,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>