Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna, kurfurstinna af Sachsen - Anna A., pseudonym. Se Wästberg - Annaberg, bergstad i Erzgebirge - Annabon, rättare Annobon (se d. o.) - Annaburg (fordom Lochau), köping i preussiska reg.-området Merseburg - Annæ-orden, S:t, rysk orden. Se Ordnar - Anna Fikkesdotter. Se Bülow - Anna Ivanovna. Se Anna, ryska furstinnor 1 - Anna Karlovna. Se Anna, ryska furstinnor 3 - Anna Komnena, kejsar Alexios I Komnenos’ äldsta barn - Anna Leopoldovna. Se Anna, ryska furstinnor 3 - Annaler (lat. annales, af annus, år), årsböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brefskrifning. Hennes kopieböcker af mottagna bref fylla 67
band, af afsända 22. Hon utöfvade stort inflytande
på sin broder Fredrik II, men kunde likväl icke förmå
honom att antaga konkordieformeln. Hon lefver ännu i
folkets minne som "Mutter Anna". Hon var moder till
15 barn. Död 1585.
E. EBG.
Anna A., pseudonym. Se Wästberg.
Annaberg, bergstad i Erzgebirge, sachsiska regeringsområdet
Zwickau, 28 km. s. s. ö. om Chemnitz. 15,958 inv. (1900).
Efter att länge hafva varit en af det tyska bergsbrukets
hufvudorter förlorade staden med malmtillgångarnas
utsinande småningom sin förra betydenhet, men uppblomstrade
åter som industristad, förnämligast genom invandring af
protestantiska arbetare från Nederländerna samt genom den
af Barbara Uttman 1561 där införda spetsknypplingen. I våra
dagar är A. en af Sachsens förnämsta fabriksorter, som i
synnerhet tillverkar band, fransar, knappar, spetsar o. d.
Annabon, rättare Annobon (se d. o.).
Annaburg (fordom Lochau), köping i preussiska
reg.-området Merseburg, kretsen Torgau. Det har ett slott,
som sedan 1762 inrymmer en uppfostringsanstalt för söner af
preussiska militärer. – På den närbelägna Annaburg-
l. Lochau-heden blef kurfursten Johan Fredrik af
Sachsen 1547 tagen till fånga efter slaget vid Mühlberg.
Annæ-orden, S:t, rysk orden. Se Ordnar.
Anna Fikkesdotter. Se Bülow.
Anna Ivanovna. Se Anna, ryska furstinnor 1.
Anna Karlovna. Se Anna, ryska furstinnor 3.
Anna Komnena (grek. Anna e Komnene), kejsar Alexios
I Komnenos’ äldsta barn, f. 1083. Liksom de flesta
bysantinska furstinnor erhöll hon en gedigen, litterär
uppfostran. Tidigt invigd i hofintrigerna, fåfäng
och ärelysten, ville den högtbegåfvade prinsessan
efter faderns död, 1118, själf komma till makten
och sökte i förening med sin moder, Irene, förmå sin
make, den svage, hederlige Nikeforos Bryennios, till
uppror mot hennes egen broder Johannes, den rättmätige
tronarfvingen. Nikeforos’ olust för företaget samt
Johannes’ snabba och fasta ingripande omintetgjorde
emellertid de kvinnliga ränkerna. Efter sin mans
död, 1137, gick A. i kloster och hängaf sig där
åt en synnerligen betydelsefull vetenskaplig och
litterär verksamhet. Hennes forskningar egnades
åt faderns lif och historia, och resultatet blef
det stora verket Alexias (i 15 böcker; senaste
textuppl. af Reifferscheid, Leipz. 1884, dansk
öfvers. af Hovgaard 1879–82). Trots den för
en dotter naturliga panegyriska tendensen har
författarinnan eftersträfvat största möjliga
objektivitet och samvetsgrannt användt alla i
arkivhandlingar och memoarer befintliga källor
samt dessutom anlitat muntliga traditioner och sin
egen hågkomst af händelserna. Hennes verk blef
ett af den bysantinska historieskrifningens
förnämsta alster. Hennes dödsår är obekant.
V. LM.
Anna Leopoldovna. Se Anna, ryska furstinnor 3.
Annaler (lat. annales, af annus, år), årsböcker.
I Rom hade prästerna, särskildt pontifex maximus
(öfverste prästen), sig ålagdt att för hvarje år uppteckna
de viktigaste tilldragelserna under detsamma, för att man
sålunda skulle få en tillförlitlig offentlig källa för
kunskapen om statens äldre öden. Upptecknandet fortfor
länge att vara en statens ensak, men efter andra puniska
kriget, i 2:a årh. f. Kr., började äfven enskilda personer
föra dylika anteckningar, hvilka småningom ifrån ett enkelt
uppradande af torra fakta öfvergingo till verklig historia,
hvari grundlig forskning förenades med historisk konst.
Så vidgades ordets betydelse därhän, att t. o. m. den
store häfdatecknaren Tacitus kallade ett af sina djuptänkta
arbeten öfver Roms kejsare för "Annales".
Seden att föra årsböcker tyckes icke, såsom
förhållandet var med så mycket annat, hafva gått
i omedelbart arf från det romerska samhället till
den kristna kyrkan. När det historiska intresset
inom den senare väcktes till lif, yttrade det sig
först i författande af legender och krönikor (såsom
Eusebius’ "Chronicon" i 4:e årh.). Den egentliga
annalskrifningen framträder först med 8:e årh. och
var liksom framkallad af den karolingiska ättens
världshistoriska uppträdande. Man började då föra
annaler såväl vid furstarnas hof som vid biskoparnas
stiftssäten, men framför allt i klostren. Till en
början rörde sig dessa annaler hufvudsakligen omkring
anteckningsortens egna inre och yttre öden, hvarvid
här och där världshistoriska tilldragelser inflätades;
men småningom vidgades arbetsfältet och författarnas
synkrets. I de torra, konstlösa annalernas ställe
trädde lifliga och sammanhängande skildringar. Så
uppstod krönikan, som ofta endast är ett äldre namn
på hvad vi i högre mening kalla historia, ehuru man
vanligen uppställer den skillnaden dem emellan, att
medan den förra nöjer sig med att troget återgifva
de yttre händelserna, spanar den senare äfven efter
dessas inre sammanhang och söker under den växlande
ytan finna de lagar, som verka på djupet. På annaler,
hvilka merendels författades på latin, är i synnerhet
Tyskland rikt; därnäst komma England, Frankrike och
Italien.
Seden att skrifva annaler fanns äfven i Norden,
dit den liksom så mycket annat blef införd med
kristendomen; men det är helt naturligt, att våra
annaler äro både sena till sin uppkomst, magra till
innehållet och få till antalet. Det är ej allenast
formen, utan äfven innehållet, som till en början
hos oss är lånadt. Sveriges äldsta annaler hvila
nämligen på dylika arbeten från Danmark, hvilka
man afskref och utvidgade med tillägg om inhemska
tilldragelser. Dessa tillägg härleda sig dock oftast
från källor af en med annalernas likartad natur. Vid
de flesta andliga institutioner, särskildt klostren
och domkapitlen, funnos från första början så kallade
kalendarier, ett slags almanackor, i hvilka kyrkans
stora fester, helgondagarna m. m. voro inskrifna,
och i dessa antecknade man först dödsdagarna för
personer, som stodo institutionerna nära, därefter
andra märkliga händelser, icke allenast på kyrkans,
utan äfven på det borgerliga samhällets område. Våra
äldsta annaler hafva tydligen uppstått därigenom,
att man sammanflätade afskrifter ur danska annaler
med anteckningar hämtade ur svenska kalendarier. –
Det är svårt att bestämdt angifva, när dylika arbeten
hos oss började uppstå, men näppeligen kunna de föras
tillbaka längre än till 1200-talet. De äldsta annaler,
vi nu ega i behåll, äro skrifna strax efter 1263. De
äro jämte öfriga källskrifter af dylik art samlade
och utgifna i arbetet "Scriptores rerum suecicarum
medii ævi". Efter "Chronologia vetus", omfattande
åren 916–1263, som egentligen icke är annat än danska
annaler, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
