Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anlag. 1. Psyk. De medfödda möjligheterna eller benägenheterna - Anlag. 2. Pedag. - Anlag. 3. I medicinsk (patologisk) mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förutom atavismens underliga insatser (jfr
Atavism). Att de psykiska anlagen på något sätt stå
i nära samband med de fysiska och närmast med
hjärnans och nervsystemets ärfda beskaffenhet, lider
intet tvifvel, huru många än de olika hypoteser äro,
som uppställts rörande det närmare bestämmandet
af detta samband (se Själ).
S-E.
2. Pedag. För uppfostran äro ungdomens
medfödda anlag såväl grunden som en del af gränserna:
uppfostran är möjlig just genom anlagens bildbarhet,
men omöjlig, där icke de nödiga anlagen finnas.
Anlagen stärkas genom öfning och medöfning,
hämmas genom att icke öfvas. Uppfostran kan
därför främja utvecklandet af de goda och delvis
hindra utvecklingen af de dåliga anlagen. Ett klokt
hänsynstagande till anlagen är därför
uppfostringslärans allra viktigaste grundsats.
Först och främst har man därvid att tillse att
ungdomens hela lif blir tillräckligt sundt, att det
i hemmet och skolan finnes tillräckligt mycket af
arbetsglädje, för att de naturliga anlagen skola
behålla sin rätta spännkraft. Därnäst måste
hänsyn tagas till de olika anlagen och hela
uppfostran efter dem individualiseras, liksom
ock valet af lefnadsyrke borde ske efter anlagen
och ej efter något annat. I alla dessa hänseenden
lämnar vår tids uppfostringsväsen i hem och
skola alltför mycket öfrigt att önska.
S-E.
3. I medicinsk (patologisk) mening betecknar anlag
(predisposition) den benägenhet för sjuklighet
i allmänhet eller den mottaglighet för en viss
sjukdom eller ett visst slag af sjukdomar, som
i olika grad förefinnes hos olika individer.
De sjukliga anlagen äro antingen förvärfvade
eller medfödda. Hvarje individ står i en ständig
växelverkan med den värld, som omgifver honom:
han mottager från denna alltjämt inflytelser af
mångfaldigt olika art och af växlande styrka.
Inom vissa gränser motstår och öfvervinner kroppen
dessa inflytelser, eller tillgodogör den sig dem, ja
en stor del af dem äro alldeles nödvändiga för hans
utveckling och fortbestånd. Om inflytelserna af
det sistnämnda slaget upphöra eller verka för svagt,
eller om inflytelserna, af hvad slag de vara må,
verka för starkt eller hastigt, eller om de i sig
själfva äro af mera skadlig art, kunna de antingen
direkt framkalla en bestämd sjukdom, eller också –
och detta i synnerhet när de inverka abnormt under en
längre tid – åstadkomma en lindrigare afvikelse från
det normala tillståndet, ett tillstånd af svaghet
eller af minskad motståndskraft äfven mot andra
inflytelser, och detta betingar då en disposition för
sjukdom eller utgör ett förvärfvadt sjukligt anlag.
Detta anlag kan antingen direkt under fortbestånd
af den predisponerande orsaken, t. ex. fuktig
bostad, dålig näring o. s. v., eller andra
missgynnande omständigheter öfvergå till verklig
sjukdom, eller också kan denna senare framkallas
af en i sig själf ofta obetydlig, ofta förbisedd,
tillfälligt inverkande orsak, som kroppen under
andra förhållanden skulle hafva öfvervunnit.
Hela organismens hälsa beror därpå att alla organ
fullgöra sina förrättningar normalt och harmoniskt.
Angripes ett organ så, att det sviker härutinnan,
t. ex. då vissa förändringar i detsamma kvarstå efter
en sjukdom, så föranleder detta ofta anlag
(disposition) för sjukdom äfven hos andra organ inom samma
organism. Hos ett organ, som en gång varit sjukt,
kvarstår ofta under längre eller kortare tid, äfven
om själfva sjukdomen synes häfd, en ökad benägenhet
för insjuknande på nytt. Vid recidiv, t. ex. vid
frossa, beror dock sjukdomens förnyade utbrott ofta
därpå att den aldrig varit fullständigt öfvervunnen.
En genomgången sjukdom kan emellertid äfven i hög
grad minska eller fullständigt tillintetgöra det förut
befintliga anlaget för samma sjukdom, eller, om man
så vill, känsligheten, mottagligheten för den
inverkan, som framkallar sjukdomen, så t. ex. koppor,
mässling, skarlakansfeber, nervfeber, kikhosta m. fl.,
hvilka sjukdomar föranledas af särskilda
infektionsämnen, som ej mera verka på organismen, sedan
den genomgått den motsvarande sjukdomen.
Medfödda eller ärfda anlag äro sådana, som, vare
sig att de kommit till utbrott eller ej, förefinnas
eller förefunnits hos fadern eller modern eller hos
båda, och som på likartadt sätt framträda hos
afkomman med ökad eller minskad eller ock med
samma styrka. Sålunda se vi barn af sina föräldrar
ärfva anlag för tuberkulos, gikt, svulstbildningar af
olika slag, såsom kräfta m. m., för stark fettbildning,
kretinism, blodslag, epilepsi, hypokondri, hysteri,
sinnesrubbning o. s. v. Man kan lätt förstå detta,
om man besinnar, att barnet i allmänhet utvecklar sig
mer eller mindre efter typen hos den ene eller
den andre af föräldrarna eller efter bådas; något
som vi ju äro vana att se uttryckt såväl i
anletsdrag som i andra både fysiska och psykiska
egenskaper. Det är då naturligt, att kroppen i sin helhet
eller i utvecklingen af vissa särskilda organ kan
komma att lida af samma svagheter eller afvikelser
från det normala, som finnas hos förebilden. Det
ärfda anlaget kan framträda vid tidigare år eller vid
en mera framskriden ålder. Sjukliga anlag inom en
familj utvecklas i allmänhet till en synnerlig höjd
genom giftermål mellan nära anförvanter. Stundom
kommer ett ärfdt sjukdomsanlag ej till utbrott hos
en generation, utan liksom öfverhoppar denna för att
åter framträda hos barnbarnen. Icke alla medfödda
sjukliga anlag eller abnorma tillstånd af organismen
äro i egentlig mening ärfda. De kunna nämligen
hafva uppkommit under fosterlifvet genom tillfälligt
inverkande omständigheter eller redan på detta
stadium genomgångna sjukdomar.
En del anlag, såväl ärfda som förvärfvade, kunna
öfvervinnas genom klok behandling och under
gynnsamma förhållanden.
Sjukdomsanlagen växla och framträda olika starkt
för olika sjukdomar under olika åldrar, och detta
står i allmänhet i samband med kroppens och dess
särskilda organs växlande utvecklingsskeden. Så
framstår under den tidigare barnaåldern benägenhet
för rubbningar inom matsmältnings- och
andningsorganen, strypsjuka, kikhosta, rakitis,
körtelaffek-tioner, skrofler, hjärnvattusot, hjärnhinnetuberkler
o. s. v. Att barn så mycket oftare än äldre angripas
af vissa febrar, såsom mässling, skarlakansfeber,
m. fl. dylika sjukdomar, torde mindre bero därpå,
att de hafva en särskild disposition för dessa
sjukdomar än därpå, att de flesta människor redan som
barn genomgått de ifrågavarande sjukdomarna och
just därigenom blifvit mindre mottagliga för dem.
Under pubertetsutvecklingen framträda sjukliga
anlag, som stå i samband med denna, under
ynglingaåldern anlag för lungsot, bleksot o. s. v., under
mannaåldern för rubbningar inom
matsmältningsorganen, hemorrojder, lefver- och njurlidanden, gikt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
