Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alombrados (sp., lat. Illuminati), en mystisk sekt i Spanien - Alompra (Alaungpaya), grundläggaren af den sista regerande dynastien i Burma - Alonsoa R. et Pav., bot., växtsläkte - Alopæiska papperen, en samling dagboksanteckningar - Alopæus, stor präst- och ämbetsmannasläkt i Finland - Alopæus. 1. Magnus Jakob A., finsk biskop - Alopæus. 2. Magnus (i Ryssland Maxim) A., rysk diplomat - Alopæus. 3. David A., rysk minister i Würtemberg - Alopeci, hårlöshet. Se Hårsjukdomar - Alopecias vulpes, zool., en haj-art - Alopecurus pratensis, bot., ängskafle. Se Ängskafle - à l’ordinaire, fr., vanligtvis - Alosa, zool. Se Sillfiskar - Alost, belgisk stad. Se Aalst - Aloysius den helige, italienskt helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1500-talets tidigare hälft. Deras ideal var ett
hjärtats inre bedjande, försänkande i det heliga,
hvilket drefs ända till extas. För de fullkomlige
fanns ingen synd, och intet yttre kyrkoväsen var
för dem behöfligt. Sekten, som förföljdes med
inkvisitionens hela renlärighetsnit, spriddes
äfven till södra Frankrike. I nära samband med
alombrados’ åskådning stodo Mikael de Molinos
mystisk-kvietistiska läror. Jfr Molinos och
Kvietism. Se Hoppe, "Geschichte der quietistischen
mystik in der katholischen kirche" (1875).
J. HDR.
Alompra (Alaungpaya), grundläggaren af den sista och
mest bekanta regerande dynastien i Burma, f. 1711,
d. 1760. Se Burma.
Alonsoa R. et Pav., bot., ett till
nat. fam. Scrophulariaceæ hörande släkte, som
omfattar i de flesta fall ettåriga örter, med motsatta
blad, många skarlakansröda blommor och oregelbunden
blomkrona af samma typ som Scrophularia. Till
släktet räknas 6 från det tropiska Amerikas och
Mexicos bergstrakter härstammande arter. Flera af
dessa äro ofta äfven hos oss odlade prydnadsväxter,
såsom A. acutifolia R. et Pav., A. linearis R. et
Pav. och A. Warscewiczii Reg. Dessa växter fortplantas
vanligen genom frön, men kunna äfven öfvervintra i
rum med tempererad värme.
G. A.*
Alopæiska papperen, en af A. Neovius 1889-95
under titeln "Ur Finlands historia. Publikationer
ur de alopæiska papperen" utgifven samling
dagboksanteckningar af och bref till medlemmar af
släkten Alopæus, handlingar rörande krigen i Finland
1702-1809, bidrag till finska församlingarnas
historia, Gezelius d. y:s konceptbok 1712-17
m. m. Till stor del förskrifver sig denna publikation
från de samlingar domprosten Magnus Alopæus (f. 1775,
d. 1843) företog till ett tillämnade stort verk om
Borgå stifts församlingar och läroverk.
Alopæus, stor präst- och ämbetsmannasläkt i Finland,
härstammar från bonden Tomas Kettunen, som lefde på
Gustaf Vasas tid. Hans sonsons son Magnus, kaplan i
Jääskis, hade fem söner, hvilka latiniserade namnet
till Alopæus (fi. kettu = lat. alopex, räf). Den
äldste af dessa vardt farfader till biskop Magnus
Jakob A. (se nedan), om hvars son, domprosten
i Borgå Magnus A., se Alopæiska papperen. En yngre
broder återigen vardt stamfader för ätten Nordensvan
(se d. o.).
1. Magnus Jakob A., finsk biskop, f. 1743 i Leppävirta
socken i Savolaks, blef 1769 lektor i matematik vid
Borgå gymnasium och 1785 lektor i teologi samt 1794
domprost i Borgå. Under landtdagen i Borgå 1809,
i hvars förhandlingar äfven A. såsom landtdagsman
tog liflig del, blef biskopsstolen i Borgå ledig,
och A. utsågs att intaga densamma. Vidlyftigt
och mödosamt var det arbete, som väntade honom på
denna plats. Dels alstrade skilsmässan från Sverige
åtskilliga nya förhållanden, som behöfde ordnas,
dels fick stiftet 1811 en ansenlig tillökning
uti det s. k. "Gamla Finland" (Viborgs län),
hvilket då åter förenades med den öfriga delen af
landet. Under den ryska tiden hade i denna landsdel
uppstått åtskilliga missriktningar. Där hade ock
utvecklat sig en allt annat än vänskaplig stämning
mot det "Nya Finland". Med sin ihärdighet och sitt
ordningssinne lyckades emellertid A. så väl genomföra
sammansmältningen och omorganiseringen af sitt stift,
att de flesta af hans anordningar
egt bestånd ända till våra dagar. Äfven för
undervisningsväsendet hyste han ett lifligt
intresse. En frukt däraf är det om flitiga
forskningar vittnande arbetet Borgå gymnasii historia
(häft. I-V, 1804-17), hvars utgifning slutfördes
af hans båda äldste söner, Per Johan (d. 1814) och
Magnus (d. 1843), bägge efter hvarandra domprostar i
Borgå. Dessa understödde fadern verksamt äfven i hans
ämbetsgöromål. Biskop A. slöt sin verksamma lefnad
1818. Hans yngste son, Karl Elias A. (d. 1851),
var likaledes domprost i Borgå, och en sonson var
Karl Henrik A. (d. 1892), biskop i Borgå
stift samt verksam i frisinnad anda på det religiösa
lifvets område och för döfstumsundervisningen.
(T. C.)
2. Magnus (i Ryssland Maxim) A., grefve,
rysk diplomat, f. 1748, d. 1821, studerade först
i Åbo, där han blef student 1764, och i Göttingen,
hvarefter han trädde i rysk statstjänst. A. var ryskt
sändebud först hos furstbiskopen af Lybeck (1783),
sedan i Berlin (1791), där han stod högt i gunst hos
Fredrik Vilhelm II, och i London 1807 samt deltog
1818 i kongressen i Aachen.
3. David A., den föregåendes broder, f. 1769,
d. 1831, kom redan 1796 till Sverige, i egenskap
af rysk legationssekreterare, blef 1801 chargé
d’affaires därstädes och 1803 envoyé. Sedan
underrättelsen om ryssarnas infall i Finland 1808
anländt till Stockholm, hölls A. 3 mars-30 maj
arresterad i sitt hem, men fick därefter under
bevakning afresa. Under arresttiden skall A., om
man får tro en uppgift af hans efterträdare van
Suchtelen, hafva uppbränt hela beskickningsarkivet.
Efter revolutionen 1809 gjorde A. ett kortare
besök i Stockholm (31 mars-4 april) i och för
underhandlingar med hertigen-riksföreståndaren.
Jämte N. Rumjantsev rysk fullmäktig, undertecknade
han 17 (5 g. st.) sept. s. å. fredstraktaten i
Fredrikshamn. Han beklädde därefter posterna
som minister i Würtemberg, de förenade arméernas
generalkommissarie under fälttåget i Sachsen 1813,
guvernör i Lothringen 1815 och slutligen minister i
Berlin (fr. 1822), hvilken befattning han innehade
till sin död.
Alopeci (af grek. alopex, räf), egentl, "räfsjuka",
hårförlust, hårlöshet. Se Hårsjukdomar.
Alopecias vulpes, zool., en i Medelhafvet synnerligen
allmän och äfven i Atlantiska hafvet, åtminstone
upp till Englands kuster, förekommande haj-art,
utmärkt i synnerhet genom den långt utdragna öfre
fliken af stjärtfenan, som är ungefär af den öfriga
kroppens längd. De gamle berättade mycket om denna
fisks list: huru han visste att befria sig från den
krok, på hvilken han fastnat, o. d. Därpå syftar
hans latinska namn, som betyder "sjöräf" eller
"räfhaj". Engelsmännen hafva gifvit honom namnet
the thrasher (tröskaren) med anledning af hans
sätt att angripa större djur och föremål, hvilka
han slår med sin kraftiga stjärt. Man har sett
honom på detta sätt anfalla hvalar, delfiner och
båtar. Hans hufvudsakliga föda utgöres af fisk. Hans
kött har till smaken blifvit jämfördt med laxens.
F. A. S.*
Alopecurus pratensis, bot., ängskafle. Se
Ängskafle.
à l’ordinaire [-när], fr., vanligtvis, som vanligt.
Alosa, zool. Se Sillfiskar.
Alost, belgisk stad. Se Aalst.
Aloysius den helige, af furstesläkten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
