Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aldrich, Thomas Bailey, nordamerikansk skald - Aldridge, Ira, nordamerikansk skådespelare - Aldringen (Aldringer, Altringer), Johann v., kejserlig tysk fältmarskalk - Aldrovandi, Ulisse, italiensk naturforskare - Aldrovandia vesiculosa L., bot., växtart - Aldus Manutius, veneziansk boktryckare. Se Manutius - Ale, nord. myt., en af asagudarna. Se Vale - Ale härad, i Älfsborgs län - Ale, eng., ett slags öl - Alea jacta est (lat.), "tärningen är kastad" - Aleander, Hieronymus, italiensk humanist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aldrich [å’ldrit*], Thomas Bailey, nordamerikansk
skald, f. 1836, har varit utgifvare af olika
tidskrifter, senast (1881-90) af "Atlantic monthly"
i Boston. Hans dikter, hvilka ofta lyckligt härma
den folkliga balladtonen, äro varma och melodiska
samt för det mesta svårmodiga. Som prosaberättare
är A. underhållande och osökt, med sinne för både
humor och patos. I svensk öfvers. finnas af honom The
story of a bad boy (1869; "En stygg pojkes historia",
1880), Prudence Palfrey (öfv. 1874) samt noveller
och humoresker. Saml. arb. i 8 bd 1897.
Aldridge [å’ldrid*], Ira, nordamerikansk skådespelare
af ren neger-ras, f. 1810 (1804?) nära Baltimore,
var bestämd för det andliga ståndet, men greps af
oemotståndlig teaterhåg och uppträdde från 1833 med
bifall på engelska teatrar samt spelade sedermera
med öfvervägande framgång på många af Europas
större teatrar. På k. teatern i Stockholm uppträdde
han 1857 som Othello och i scener ur "Köpmannen i
Venedig". Död 1867 i Polen. A:s förnämsta roller voro
Shaksperes Othello, Shylock, Macbeth och Richard III.
I dessa framställde han med naturalistisk
kraft de mänskliga lidelsernas våldsamhet, men
säges äfven ha funnit uttryck för mildare känslor.
E. F-T.
Aldringen (Aldringer, Altringer), Johann v.,
grefve af Gross-Ligma, kejserlig tysk
fältmarskalk, f. 1588, ingick som soldat vid den
kejserliga hären och var redan 1622 öfverste. 1626
försvarade han brohufvudet vid Dessaubryggan mot
Mansfeld. Under de närmast följande åren användes
han såväl i diplomatiska som i krigiska värf och
stod i stort anseende ej mindre hos kejsaren än hos
Wallenstein. 1630 deltog han i Collaltos fälttåg i
Lombardiet, där vid Mantovas eröfring en stor del af
bytet kom på hans lott. 1631 förde han i förening med
grefve Egon af Fürstenberg kriget emot Württemberg
samt förenade sig efter slaget vid Breitenfeld
med Tilly och blef liksom denne svårt sårad i
striden vid Lech 1632. Han kämpade med utmärkelse
vid Wallenstein sida emot Gustaf Adolf i slaget vid
Nürnberg. 1633-34 förde han, till en del gemensamt
med hertigen af Feria, kriget emot svenskarna i
Schwaben och vid Rhen, men fick ej glädja sig åt några
lysande framgångar. Efter Wallensteins död förenade
A. sina trupper med den kejserliga hufvudhären till
Regensburgs eröfring. Då Horn och hertig Bernhard,
på väg till Regensburgs undsättning, vändt sig
mot Landshut, ryckte A. till denna stads försvar,
men blef slagen och stupade själf (22 juli 1634).
O. A*
Aldrovandi, Ulisse, italiensk naturforskare,
f. 1522, inleddes af den franske naturforskaren
Rondelet i botanikens studium, utnämndes 1553 till
professor i naturalhistorien i Bologna och dog,
blind, 1605. A. lät trycka betydande zoologiska
arbeten: Ornithologiæ libri XII (1599-1603) och
De animalibus insectis libri VII (1602). Andra af
honom författade zoologiska verk samt hans förnämsta
botaniska arbeten, såsom Dendrologia naturalis (1668) och
Pomarium curiosum (1692), utgåfvos efter hans död.
G. A. (G. L-M.)
Aldrovandia vesiculosa L., bot., en till Droseraceæ
hörande växtart - den enda inom släktet -, är
bekant såsom en af de s. k. insekt- eller köttätande
växterna. Det är en rotlös vattenväxt, erinrande
om Utricularia, med blommor m. m. byggda som hos
öfriga till familjen hörande arter. Med bladen
eger det märkvärdiga förhållandet rum att de, då
små vattendjur vidröra de på dem sittande håren,
snabbt fälla i hop bladhalfvorna, hvilka i förening
med dessas tänder bilda ett slutet rum, inom hvilket
djuret hålles
[bildtext]
Aldrovandia vesiculosa.
instängdt och småningom förtäres med tillhjälp af
egendomligt byggda glandler (se vidare Insektätande
växter). Då växten tillgodogjort sig den näring,
som finnes i det fångade djuret, öppnar bladet
sig ånyo. - Arten är af intresse äfven på grund af
sin, såsom det tyckes, mycket ojämna geografiska
utbredning. Den är nämligen känd endast från några
få platser i mellersta och södra Europa, från
Ostindien (Calcutta), Australien (Rockhampton) och
Central-Afrika (Gazellfloden); möjligen innefattar
släktet dock flere hvarandra närstående arter.
G. A.*
Aldus Manutius, veneziansk boktryckare. Se Manutius.
Ale, nord. myt., en af asagudarna. Se Vale.
Ale härad, i Älfsborgs län, ingår i Vätle, Ale och
Kullings domsaga och i Väne fögderi samt omfattar
socknarna Skepplanda, Hålanda, Ale-Sköfde, S:t Peter,
Tunge, Starrkärr, Kilanda, Nödinge, Östad. 51,912
har. 13,025 inv. (1902).
Ale [ei’l], eng., ett slags öl, som först bryggdes
i England och Skottland, men som nu tillredes äfven
i andra länder. Se Öl.
Alea jacta est (lat.), "tärningen är kastad", Cæsars
utrop, då han gick öfver floden Rubicon för att börja
kriget mot Pompejus.
Aleander, Hieronymus, italiensk humanist, f. 1480 i
Motta i Friuli, d. 1542 i Rom. Under flera år verkade
A. såsom lärare i de döda språken vid universitetet
i Paris, och honom tillskrifves införandet af ett
metodiskt studium af det grekiska språket inom
Paris-universitetet, till hvars rektor han, ehuru
Tryckt den 22/9 03
1 b. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
