Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leflô ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arméns fanors inskriptioner (1888–92) samt ordf. i
komitéerna ang. Göteborgs försvar (1869) och ny
härordning (1890–92).
Leina vand. Se Alte vand. Suppl.
*Leinberg, K. G. L.,
tog 1894 afsked från direktorstjensten vid Jyväskylä
seminarium och utnämndes 1895 till folkskoleinspektör
för en del af Nyland och Tavastland med Helsingfors
såsom vistelseort. 1897 promoverades han till
filos. hedersdoktor. Sin literära verksamhet har
han fortsatt med utomordentlig flit och skrifvit
bl. a. De finska klostrens historia (1890),
Om finske studerande i jesuitcollegier (s. å.),
Bidrag till kännedomen om finske studerande vid
Upsala universitet (1891), Finske studerande vid
utrikes universiteter före 1640 (1896), Skolstaten
i nuvarande Åbo stift och dettas förra andel af
Kuopio stift intill den 1 Juli 1870 (1893) och Det
odelade finska biskopsstiftets herdaminne (1894),
hvarjämte han utgifvit bl. a. »Bidrag till kännedomen
af vårt land» (6 hftn, 1885–94), ytterligare 2 bd
af »Handlingar rör. finska skolväsendets historia»
(1887–89), »Handlingar rörande finska kyrkan och
presterskapet» (2 saml., 1892–93), omfattande tiden
1535–1651, och »Finska prästerskapets besvär och
Kongl. Majestäts därpå gifna resolutioner. Från
slutet af 1620-talet till stora ofredens slut»
(1892). .
*Leinburg, G., dog d. 8 April 1893. En
skandinavisk-tysk komité inbjöd 1894 till teckning
för resande af hans minnesvård (en byst af O. Jarl
på postament af svensk granit).
*Leins, C. F. v., dog 1892 i Stuttgart.
Leipothymia, med. Se Svimning.
Leipzig. 1. Regeringsområdet hade 945,179 innev. 1895. —
2. Staden hade s. å. 399,963 innev., sedan med staden
1889–92 förenats flere förut utanför densamma belägna
förorter; gamla staden med förstäder hade 183,137
innev. Bland nybyggnader må utom ett stort antal
kyrkor (bl. a. L:s vackraste kyrka, Petri-kyrkan),
särskildt nämnas nya universitetsbyggnader, nytt
palats för riksrätten (bygdt 1888–95 af L. Hoffmann),
nytt konserthus 1882–84 (Gewandhaus har 1895
förändrats till affärslokaler), nytt konservatorium,
Grassi-museum (stadsmuseum), med etnografiskt och
konstindustrielt museum.
*Leitner, K. G. L. von, dog 1890 i Graz.
Lejonbukten. Se Lion, Golfe du.
*Lekaryd. 3,647 har. 695 innev. (1896).
*Lekeryd. 6,979 har. 1,255 innev. (1896).
Lekmannadop, ett af lekman inom ett kyrkosamfund
mot detta kyrkosamfunds lag och ordning forrättadt
dop. Inom svenska kyrkan hade från 1878 dylika dop
förrättats af P. P. Waldenströms och E. J. Ekmans
anhängare (»Svenska missionsförbundets» medlemmar),
och på vissa ställen hade presterskapet i
församlingens födelse- och dopbok antecknat sålunda
döpt barn såsom »döpt af lekman» samt betraktat sådant
dop såsom verkligt dop, när, efter skedd undersökning,
visat sig, att lekmannadopet förrättats enligt
kyrkohandbokens föreskrifter. De flesta prester
hade deremot lemnat lekmannadopen alldeles utan
afseende. För att åstadkomma reda och likformighet
i dessa förhållanden utfärdade K. M:t d. 13 Juni
1896 ett »cirkulär rörande vissa anteckningar i
kyrkoböcker»
(författadt af tvänne biskopar med rådfrågande
af tvänne andra), hvari, med anslutning till den
praxis, som, enligt hvad nyss nämndes, af en del
prester blifvit följd, förordnades, att »dop, som
af lekman utan nödfall förrättats, icke skulle i
födelse- och dopbok antecknas, med mindre än att
tillförlitlig kännedom vunnits derom, att de för dopet
såsom sakrament oundgängliga beståndsdelar varit för
handen». Visade sig detta deremot vara förhållandet,
skulle efter barnets namn antecknas »döpt af
lekman». Sedan i ett fall vederbörande pastor efter
skedd undersökning ej ansett sig kunna i födelse-
och dopbok efter barnets namn anteckna »döpt af
lekman» och barnets målsman häröfver hos vederbörande
domkapitel anfört besvär och derefter, då domkapitlet
ställt sig på pastors sida, hos K. M:t, ålade K M:t,
med undanrödjande af domkapitlets beslut, pastor
att införa nämnda anteckning. Detta K. M:ts utslag
uppväckte lika stor belåtenhet hos Waldenströmarna
som oro bland presterna. Det tycktes nämligen innebära
den tolkningen af cirkuläret af d. 13 Juni 1896, att
prest vore skyldig att äfven mot sin öfvertygelse
göra nämnda anteckning, i hvilken tolkning
spårades en tendens att legalisera lekmannadopet,
hvilket åter vore, menade man, begynnelsen till att
legalisera hela den olagliga lekmannaverksamheten
inom statskyrkan. Rörelsen tog sig från båda sidor
uttryck i många, delvis ytterst häftiga uppsatser
i tidningar och tidskrifter. Den utmynnade i en af
1,702 prester underskrifven petition till K. M:t,
framburen d. 11 Jan. 1898, att gifva sådan tolkning åt
cirkuläret, att anledningen till presternas bekymmer
undanröjdes, samt i en af öfver 780 andra prester
underskrifven adress till ärkebiskopen, att han måtte
använda sitt inflytande till att frågan måtte få
en för kyrkan lycklig lösning. Samtidigt inlemnades
motpetitioner af P. P. Waldenström och en komminister
i statskyrkan. Med anledning af hvad sålunda
förekommit, sammankallade K. M:t d. 17 Febr. 1898
rikets samtliga biskopar att öfverlägga och inkomma
med förslag ang. detta ärende. Biskopskonferensen,
som sammanträdde i Stockholm under ärkebiskopens
ordförandeskap, enade sig d. 22 Febr. om det
utlåtande, att om hvarje af lekman döpt barn i
födelse- och dopboken skulle antecknas »icke af
svenska kyrkan döpt» samt att möjligen företedda
handlingar ang. lekmannadopet skulle af pastorsämbetet
förvaras och derom anteckning i dopboken göras, för
den händelse att den döpte framdeles skulle önska få
sitt dop af kyrkan bekräftadt. Konferensen föreslog
att i sådant fall, om vederbörande pastor fann de
förvarade handlingarna utvisa, att lekmannadopet
kunde anses såsom ett sakramenterligt riktigt dop,
dopet skulle af pastor bekräftas på samma sätt som
angående s. k. nöddop (se d. o.) är föreskrifvet, men
att, om lekmannadopets sakramenterliga värde kunde
ifrågasättas, den lekmannadöpte skulle undfå dopet
enligt svenska kyrkans lag och ordning. Häremot
reserverade sig dock biskop C. H. Rundgren,
som önskade, att cirkuläret af d. 13 Juni 1896
skulle oförändradt bibehållas. Men i cirkulär
af d. 18 Mars 1898 ändrade K. M:t detsamma i
öfverensstämmelse med biskopskonferensens utlåtande,
J. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
