Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergamasker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppnats genom Septembermordens fasor, hade blifvit
ett ordningsälskande parti och bildade derför högern
inom den nya församlingen. Ehuru Bergpartiets antal
inom denna församling växt till omkr. 100 medlemmar,
var det fortfarande minoritet, men jakobinklubben, ur
hvilken girondisterna snart frivilligt eller tvunget
utgingo, kom nu helt och hållet under dess inflytande,
och de män, som kraftigast bidragit till realiserande
af dess skräcksystem under den förra församlingen,
men ej tillhört denna och derför då varit Bergets
anhängare, men ej medlemmar, t. ex. Robespierre,
Danton, Marat, Manuel, Sergent, Panis, hade nu plats
i konventet och dermed i sjelfva Bergpartiet. Mellan
detta och girondisterna fördes under konventets första
månader en förbittrad strid, i hvilken de förre hade
ganska goda utsigter att segra, men då förleddes de af
sin republikanska fanatism till det olyckliga beslutet
att ställa Ludvig XVI till rätta inför konventet. De
åsyftade dermed icke hans afrättning, utan ville
blott nedsätta konungadömet, men Berget begagnade
sig af denna sak för att uppreta Paris’ revolutionära
pöbel mot girondisterna, hvilkas benägenhet att skona
konungens lif framställdes såsom ett förräderi mot
frihetens sak. Till följd häraf började Berget efter
konungens afrättning d. 21 Jan. 1793 fä öfverhanden
öfver Gironden. I Revolutionstribunalet, som d. 10
Mars s. å. upprättades, bereddes ett medel för
ett ständigt skräckvälde, och då med anledning af
Dumouriez’ (se denne) förräderi Välfärdsutskottet (se
d. o.) d. 7 April s. å. tillsattes, lyckades Berget
från detta utestänga girondisterna och deri insätta
Danton, som genast bemäktigade sig ledningen af denna
kraftiga regeringsmaskin. Slutligen fullbordades
Bergets seger, då den väpnade Parispöbeln d. 2
Juni s. å. på dess anstiftan omringade konventets
lokal och tvang församlingen att ur sig utstöta
och låta fängsla Girondens kärntrupp. Från detta
ögonblick böjde sig konventets center af fruktan för
Parispöbeln viljelöst för Bergpartiet, som, sålunda
herre öfver riksförsamlingen, kunde bemäktiga sig
ett oinskränkt välde öfver hela Frankrike. Men snart
kommo segrarna sjelfva i strid med hvarandra. Danton,
som småningom växt ut till en verklig statsman
med storartade planer på en kraftig yttre politik,
uteslöts ur Välfärdsutskottet d. 10 Juli s. å., och
detta kom då i stället under ledning af Robespierre,
som använde den revolutionära despotismen endast
för tillfredsställande af sitt giftiga hat mot alla
befarade inre motståndare och gjorde skräckväldet
permanent. Å andra sidan ville demagogerna i
Paris’ kommunalstyrelse (la commune) under Héberts
ledning, hvilkas önskningsmål var ett anarkiskt
skräckvälde, ej böja sig för Välfärdsutskottets
ordnade regeringsmakt, och slutligen började Danton
och hans vänner (Camille Desmoulins m. fl.) yrka
på upphörandet af skräckväldet, hvilket för honom
varit blott medel, ej ändamål. Då lät Robespierre
genom Revolutionstribunalet i Mars 1794 rödja ur
vägen de förnämste hébertisterna och i April s. å. de
förnämste dantonisterna, hvarefter mördandet nådde
sin höjdpunkt. Då han d. 10 Juni s. å. genomdref en
lag, enligt hvilken konventsledamöter utan konventets
samtycke skulle kunna ställas inför
revolutionstribunalet, retade han emellertid mot sig konventets
majoritet, centern, som dittills låtit honom fritt
rasa mot de andra partierna och mot
icke-konventsledamöter, blott den sjelf fick åtnjuta säkerhet,
och i spetsen för oppositionen ställde sig de
öfverlefvande hébertisterna och dantonisterna samt några
af Robespierres utskottskamrater, som börjat tröttna
på hans tyranni. Följden häraf blef att konventet
d. 27 Juli s. å. (d. 9 Thermidor) efter ett våldsamt
uppträde beslöt Robespierres fängslande. Då han under
natten vädjade till den revolutionära pöbeln, segrade
ordningsmakten, hvarpå han följande dagen afrättades
jämte flere sina anhängare. Dermed var Bergets makt
bruten, och ledningen inom konventet tillföll då ett
nytt parti, thermidoristerna, som bestod af centern
och några omvända skräckmän.
Under Februarirevolutionen 1848 antog ett parti namnet
Berget, men detta, erhöll ej en sådan betydelse,
som det gamla Bergpartiet. S. B.
*Bergfalk, P. E., afled i Stockholm d. 31 Jan. 1890. —
B:s intresse, som räckte till för nästan alla områden
af menskligt vetande, omfattade företrädesvis
fäderneslandets häfder. Särskildt var han den
grundligaste kännaren af vårt lands ekonomiska
författningar och framlade ett varaktigt bevis derpå i
det genom Författningskommissionen utgifna »Sammandrag
af gällande författningar angående finansverket» (2
hftn, 1866–68), hvilket till en stor del utarbetades
af honom. För öfrigt »uppenbarade B:s författareskap
blott fragmentariskt vidden och djupet af hans
forskning och insigter». Stundom meddelade han
frukterna af sitt vetande i den enkla formen af en
anmälan eller en recension af ett arbete, men denna
blef genom sina tillägg eller sin sakrika kritik af
ett beståndande värde. Exempel derpå äro recensionerna
af Geijers, Strinnholms och Nordströms verk. Ännu
i sin sena ålderdom framträdde han offentligt
med uppsatser, såsom Ett högätts-väldes fall
(i »Sv. tidskr.», 1875), med anledning af den då
utkomna 3:dje delen af Carlsons historia, Ett och
annat om norska och svenska privaträttens källor
(i »Nord. tidskr.», 1879), med anledning af Auberts
skrift »Den norske privatrets Almindelige del»,
och 1882, vid 84 års ålder, utarbetade han en
historik öfver penninggärderna, hvilken publicerades
i »Upsala univ:s årsskr.» för 1894 under titeln Om
utomordentliga penningehjälper till kronan under
sekstonde århundradet och början af det sjuttonde.
*Bergfink. Se Finkslägtet.
Bergfrid (T. bergfried). Se Barfrid och
Beffroi. Suppl.
*Berggreen, A. P., uppsatte Danmarks första
musiktidning (1836). Han dog i Köpenhamn d. 8
Nov. 1880. Hans samling Folkesange og melodier
utgör i 2:dra uppl. 11 bd (1861–71), och hans
Samlede kompositioner utkommo 1872–74 i 3 bd.
E. Ebg.
*Berggren, Sven, utnämndes 1881 till e. o. professor
i botanik vid Upsala univ. och 1883 i samma ämne
vid Lunds universitet. Han är sedan 1880 ledamot
af Vetenskapsakademien samt af Vet o. vitt. samh. i
Göteborg.
Berggren, Johan Erik, teolog, universitetslärare,
född d. 12 Sept. 1843 i Grums
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
