Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bekker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mill., deras skulder till omkr. 25 mill.; kommunernas
inkomster och utgifter till omkr. 180 mill., deras
skulder till omkr. 600 mill. frcs.
Rättsväsende. Första instans i civilmål
äro 26 civildomstolar, andra instans de 3
appellationsdomstolarna i Bruxelles, Gent och
Liége. Derjämte finnas flere handelsdomstolar,
öfver 200 fredsdomstolar (för ringare
civilmål och polisförseelser) samt »Conseils de
prudhommes». Assisdomstolarna äro 9. Högsta instans
är kassationsdomstolen i Bruxelles. Sedan föreningen
med Frankrike gälla i B. Code Napoléon och de franska
lagarna från tiden 1795–1814, hvilka endast delvis
undergått förändringar. — B:s hufvudstad är Bruxelles.
Historia. Under de senast förflutna tjugo åren
har kampen emellan »liberale» och »klerikale»
fortgått; häftigast hafva sammandrabbningarna varit
i undervisnings-, språk- och rösträttsfrågorna. Under
ministèren d’Aspremont-Lynden (1874–78), hvars ledande
kraft var finansministern Malou och som lät flamska
språket komma till användning vid domstolarna i
flamska provinser, tillväxte det klerikala partiet
i styrka och förmätenhet. Grundsatsen om kyrkans
skilsmässa från staten upprätthölls starkt, ungdomen
drogs till de af jesuiterna ledda gymnasierna och
till det fria universitetet i Louvain; klostrens antal
växte. Kyrkan ingrep med sina maktmedel vid kommunal-
och riksdagsmannaval, hon vägrade t. o. m. sina
politiska fienders lik plats i kyrkogårdarna,
ehuru dessa tillhöra kommunerna; hon blandade sig
högljudt i den tyska »kulturkampen». Förgäfves slöto
sig vallonska och flamska liberaler tillsammans vid
valen 1876; genom en ohöljd valkorruption segrade
de klerikale, men framkallade 1877 antagandet af en
lag mot bestickning vid val. Och då de i känslan af
sin öfvermakt läto hänföra sig till sådana uttryck
som att den belgiska författningen vore gudlös och
oförenlig med kyrkans rättigheter samt fordrade,
att de politiska och sociala förhållandena skulle
ordnas efter Syllabus’ föreskrifter, framkallade
dessa öfverdrifter de liberales seger vid valen i
Juni 1878. Den liberala ministèren Frère-Orban (1878
84) framlade ett förslag till folkskolestadga, som
antogs 1879 och bestämde, att i alla kommuner skulle
— i nödfall med statsunderstöd — inrättas allmänna
skolor under statens uppsigt med lärare, som fått
sin bildning vid statens seminarier, hvarjämte
de andliges deltagande vid barnuppfostringen
inskränktes till religionsundervisningen. När kyrkan
belade statsskolorna med bann och använde alla till
buds stående medel att locka föräldrarna att skicka
sina barn i hennes skolor, vände regeringen sig till
påfven med begäran om ett hejdande af presterskapets
framfart, och då hon slutligen kom till insigt om att
påfven gillade den kyrkliga oppositionen, afbröt hon
1880 de diplomatiska förbindelserna med den heliga
stolen. 1881 fördubblades statsgymnasiernas antal
och ökades lärareseminariernas. Men en statsbrist,
delvis förorsakad af utgifterna för statsskolorna,
medförde nya eller ökade skatter, och den i viss
mån antireligiösa läroplanen visade sig opraktisk,
hvilka omständigheter gåfvo klerikalerna vapen i
händerna. Detta i förening med de liberales
brist på sammanhållning och en radikal fraktions kraf
på allmän rösträtt gaf klerikalerna vid 1884 års val
majoritet i bägge kamrarna, och kabinettet Frère-Orban
måste afgå. Den nye konseljpresidenten, Malou, gick
emellertid för bröstgänges till väga i klerikal ifver
(återknytande af förbindelsen med Rom, utfärdandet
af skollagen af d. 20 Sept. 1884), så att han för
det hastigt växande missnöjet måste i Okt. träda
tillbaka, hvarefter den moderat-liberale Beernaert
(1884–94) ställdes i spetsen för regeringen. Det
gick nu lös öfver statsskolorna: redan vid 1885
års slut voro af de 1,933 statsskolorna 877
upphäfda, men 1465 af de andliges förklarade för
allmänna. De genom socialistiska agitationer
framkallade arbetareoroligheterna i Liége och
Charleroi (hvilka endast genom vapenmakt kunde
stillas, Mars 1886); den aftagande kraften hos de
doktrinärliberale, d. v. s. de, som upprätthålla det
gamla liberala partiets traditioner, nämligen kamp för
folkupplysning och frihandel samt emot klerikalismen;
förföljelselustan och den hänsynslöst framträdande
ateismen hos radikalerna, d. v. s. de liberale,
som fordra stora samhällsreformer, särskildt till
arbetarnas bästa — allt detta ökade den klerikala
majoriteten i kamrarna vid valen 1886. Klerikalerna,
som numera hafva tyngdpunkten af sitt parti i
de flamska, jordbruksidkande provinserna, medan
liberalerna hafva sin hufvudstyrka i de vallonska
industriidkande provinserna, arbetade med berömvärd
ifver för flamländarnas likställighet med vallonerna
och genomdrefvo, t. o. m. mot de vallonske
liberalernas motstånd, 1887–88 att officerarna
måste hafva kunskap i flamska språket och att detta
förklarades valfritt vid domstolarna i flamska och
halfflamska provinser. Regeringens finansförvaltning
lemnade genom sparsamhet och en kraftigt fullföljd
räntekonvertering lysande resultat i motsats mot
den föregående liberala ministèrens, och hon kunde,
ytterligare stärkt genom 1890 års gynsamt utfallande
val, förmå kamrarna att villfara konung Leopolds
önskan om ett räntefritt lån af 25 mill. frcs på 10
år för Kongostaten, efter hvilken tid B. skulle ega
öfvertaga nämnda stat med alla dess rättigheter och
skyldigheter. Vid denna tid offentliggjordes konungens
testamente, af d. 11 Aug. 1889, hvari under alla
omständigheter Kongostaten skulle tillfalla B. efter
konungens död. 1890 antog rösträttsfrågan väldiga
proportioner. Den gällande lagen, som inskränkte
de politiskt röstberättigades antal till en ringa
procent af befolkningen (se Belgien, sp. 161–162),
tillfredsställde ej längre. Öfver 100,000 arbetare i
Syd-B. demonstrerade genom en strejk i Maj 1890 för
allmän rösträtt, och en »folkriksdag» i Bruxelles
riktade i Aug. s. å. en i hotfull ton affattad
skrifvelse om samma sak till konungen. Denne
framhöll i ministerrådet nödvändigheten af en
författningsrevision, och representantkammaren beslöt
i Nov. s. å. enhälligt, på den radikale Paul Jansons
förslag, att taga i öfvervägande en revision af de
grundlagens artiklar, som handlade om kamrarnas
sammansättning samt om rösträtt och valbarhet
till dem. I öfver tre och ett halft år behandlades
nu revisionsfrågan, innan man kom till ett slutligt
lagfäst resultat. Meningarna voro delade om huru
långt rösträtten skulle utsträckas:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
